I Mwanza nås vi regelbundet av rapporter om funna barn med svåra funktionsnedsättningar som blivit gömda, misshandlade, dumpade eller mördade. Fördomar om att barnen är förbannade genom svart magi eller att förfäderna nu straffar familjerna på detta sätt lever starkt kvar genom naturreligionen. Det är heller inte ovanligt att kristna tror att det är Guds straff för tidigare synder. Ofta är det kvinnan, oavsett religionstillhörighet, som får bära skulden om att hon har begått stor synd som orsakat barnets handikapp. Många män förskjuter då kvinnan och barnet, som oftast lämnas i total misär.
Till en början lärde jag känna ett antal familjer och deras barn med funktionsnedsättningar genom hembesök. Familjerna var mycket fina mot sina barn, men kände sig ensamma och övergivna till att klara av alla utmaningar på egen hand. De möttes dagligen av förakt och oförståelse ifrån sin omgivning. Jag bad och funderade på hur kyrkan skulle kunna uppmuntra dessa familjer och samtidigt vara del i att förändra samhällets attityder. Utifrån detta startades det kristna nätverket Oasisi, Oasen på svenska, som är till för familjer med barn med funktionsnedsättningar i Mwanza. Här träffar familjerna andra som lever i liknande situationer. De får möjlighet att stötta varandra och dela varandras erfarenheter. Bara vetskapen om att inte längre vara ensamma är nog det som är det mest läkande för dem, tror jag. I dag består nätverket av nio familjer och glädjen de känner för att träffas går inte att ta miste på.
På Oasisi försöker vi skapa en atmosfär där barnen kan känna sig fria att uttrycka sig fritt i bön, lovsång, dans och trumspelande. Alla familjer innesluts i förbön och får lära sig mer om hur värdefulla deras älskade barn är och hur Jesus Kristus vänder upp och ner på allt. Han ställer den svage och förtryckte främst.
När barnen leker och målar tillsammans får föräldrarna tid till själavård och handledning. Präster, från den evangelisk-lutherska kyrkan, engagerar sig allt mer i familjerna. Samtidigt är det en utmaning att få kyrkan att prioritera insatser för den lilla människan. För många av prästerna är det första gången som de får möta barn med grava funktionsnedsättningar, vilket kan vara lite ovant till en början. Föräldrarnas berättelser berör prästerna djupt. En stark vänskap och respekt skapas emellan dem och leder till att upprätta föräldrarnas förtroende gentemot kyrkan. Förhoppningsvis kan denna insats vara en liten del i att förändra kyrkans attityd gentemot handikapp. Papporna i Oasisi har en mycket viktig roll att spela. De hjälper varandra att vara goda förebilder i hemmet och ut mot samhället.
Min tanke har varit att samlingarna ska vara just som en oas, dit man kan komma för att bara pusta ut och fyllas på av Kristi kärlek och kraft. Det glädjer mig mycket när vi nu ser att familjerna växer i självförtroende och att de blir allt tryggare med varandra. De visar stort engagemang och kärlek gentemot varandras barn, som vandrar runt från famn till famn. Det blir mycket tårar och skratt, där familjerna får leva i tilliten till att deras barn är så älskade och dyrbara av Gud, oavsett vad människor omkring säger. Tillsammans blir de starka till att möta framtiden och vara med och förändra samhället till det bättre.
Det är lätt att drunkna i all ondska och hemskheter som drabbar de mest svaga och utsatta här i Tanzania. Men jag tror att en missionär alltid måste hålla fast vid tanken på att upprättelse för den enskilda människan är en stor seger i Guds rike och en pricksäker knockout mot mörkets härskare.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet