För Erik Johansson har missionsberättelserna alltid funnits nära, berättar han när vi träffas denna ljumma försommarkväll. Han växte upp som missionärsbarn i Etiopien, där han återkommande fått höra livsberättelser som gett honom del av EFS historia.
– Jag kan fortfarande höra hur människor som missionärsparet Brita och Ingvar Nilsson, som jag bodde hos under ett läsår i Addis Abeba, berättar om »di gamle«, säger Erik.

Dessa möten gjorde att han, alltsedan barnsben blivit indränkt och omedvetet genomsyrad av EFS historia. Doften från barndomens kaffeinpyrda bönhus med de blå psalmböckerna har för honom blivit värdefulla markörer för EFS innehåll, en rörelse full av Jesus, lågmäld hängivenhet och den gedigna läran förmedlad genom Luther, Rosenius och Sandells texter.

Det är med värme i rösten Erik, utifrån sin uppväxt, beskriver det EFS som han ställt sitt liv i förfogande till. Rörelsen som han ser som ett verktyg i Guds hand. Han är en berättare. Orden faller lätt på plats mellan de lugna tysta pauserna. Mitt bland människomöten och missionshistoria väcks min nyfikenhet, det går inte att missa hur hans egen berättelse tar form.

År 1994 ändrades Eriks livsbana. Efter ett års studier för att bli sångpedagog bytte han riktning. När han väl landade i att han skulle bli präst var friden påtaglig och sina första åtta yrkesverksamma år hade han i Örebro. I rollen som samarbetskyrkopräst och församlingsherde fick han glädjen att kombinera väckelserörelse och lekmannaengagemang med Svenska kyrkans uråldrighet och kontinuitet. Detta pågick fram tills 2009 då han fick frågan om att söka en ny tjänst. Efter samarbetet med Svenska kyrkan skulle nu EFS eget arbete med internationell mission byggas upp.

Erik är social och varm. Mötet med människor fascinerar honom, att försöka förstå hur någon tänker, och varför, ligger honom nära till hands. Samtidigt är hans behov av egen tid oerhört stort.
– När samtalet är överstökat, då räcker det. Jag har inget behov av att umgås i det oändliga, utan där liknar jag min pappa. Plötsligt tar tålamodet slut, jag diskuterar gärna och lyssnar in personers perspektiv, men när det aktuella ämnet är avklarat har jag inget över för tomt prat. Det kan jag avundas människor som kommer på att ställa intressanta frågor om vem personen är, då det är något jag ofta glömmer.

Barndomsåren går som en röd tråd genom hela vårt samtal. När han som elvaåring, efter åtta år i Etiopien, återvände till Sverige kände han sig som helsvensk trots att han ibland inte kunde identifiera sig med sina jämnåriga på hemmaplan.
– Hela tonårstiden var jag någon slags utomjording men min egen trygghet i att vara den jag är gjorde nog att jag snarare upplevde alla andra som ufon.
Tryggheten genomsyrar hela Eriks person, oavsett ämne utstrålar han ett lugn, vilket inte alltid är en fördel menar han.
– Ibland kan jag nog uppfattas som kallhamrad och okänslig då jag väl bestämt mig för något. Jag har lätt för att formulera mig och kan kanske därför ses nästan som raljant eller hård i min argumentation. Att jag inte låter mig skrämmas så lätt kan nog göra att vissa upplever mig som lite hotfull.

Hans kärna är tydlig, grundtryggheten kommer från en självklar och naturlig tro på Gud. Att redan från barnsben möta människor som, på grund av kommuniståren i Etiopien, blivit hårt ansatta och därmed varit beredda att dö för sin tro har gett Erik en stadig övertygelse om att Jesus håller.
– Därför har jag egentligen aldrig tvivlat på Guds existens. Jag tror det har gett mig en tillit till att Gud tar hand om mig. Oavsett allting annat. Om han i sitt ord har lovat att han ska ta hand om mig varje dag så är det så. Detta helt oberoende av om jag tror på honom eller inte.

I dag står Erik återigen i stark koppling till Etiopien genom sin tjänst som missionssekreterare. Sin avslappnade inställning till tid, vördnad och respekt för äldre samt självklarheten i Gud som en levande verklighet är utgångspunkter som han tror uppväxten som missionärsbarn gett honom. Andligheten som i dagsläget präglar stora delar av Mekane Yesus fanns inte på samma sätt under hans barndom, men Erik beskriver den ändå som hemma men högljudd. Den karismatiska väckelsen som varit av stor betydelse nådde landet först under åttiotalet.
– Trots förändringarna känner jag mig hemma, även om jag personligen aldrig haft några stora konkreta andliga upplevelser. Gud har inte talat till mig på det sättet. Där har jag ibland inte känt mig tillräckligt andlig, att jag kanske inte är kristen på riktigt, men samtidigt har jag alltid landat i att jag är döpt.
Under åren som samarbetskyrkopräst lärde han sig vikten av att lyssna, inte utifrån egen agenda utan med en själavårdande attityd i samtalet. Det är lätt att tycka synd om sig själv, men det handlar egentligen om att se att det är mest synd om alla. Oftast försöker han lyssna på det människor utelämnar.
– I dag kan jag sakna det vardagliga mötet med samma människor vecka efter vecka. Jag fick gestalta evangeliet genom livets alla skiftningar. I samarbetskyrkan kom vardagslivets alla åldrar nära. I rollen som internationell missionssekreterare har det varit en styrka.

Kristi kropp består till stor del av församlingar och Eriks egna erfarenheter från församlingslivet har blivit en stor resurs. Även om det numera handlar om att besöka olika platser och olika vanliga människor finns mötet fortfarande kvar. Relationer, platser och personer är något han ständigt får förhålla sig till.
– Jag har ägnat mycket tid åt att resa runt och besöka våra systerkyrkor. Där försöker jag förstå hur behoven ser ut, vilka förutsättningar som finns och vad EFS kallelse är i just det sammanhanget.

Det handlar både om att lyssna in samtidigt som en del i ledarskapet handlar om att våga gå, menar han.
– Ibland behöver man också sätta ner foten. Det är inte alltid enkelt, men när jag vet tillräckligt mycket för att kunna fatta ett beslut måste jag vara beredd att göra det oavsett vad folk tycker. Det kräver ändå en ödmjukhet inför att det beslutet kanske inte är rätt, men jag kan inte stå och vela mitt i steget. Om det blir fel får vi försöka rätt till det senare men vi måste också agera, att gå ser jag som en del i ledarskapet.

Erik har aldrig varit direkt rädd för att uttrycka det han tänker, tycker och tror. När debatten kring partnerskapslagen tog fart 1994 innebar detta att Erik fick en allt aktivare roll i samtalet om sexualitet, bibelsyn och livshållning. Hans val att leva i celibat har uppmärksammats i media.
– Den resa jag gjort, med många debatter och inlägg, har fått mig att fundera kors och tvärs kring detta och på så vis mejsla fram hur jag tänker, men det betyder inte att jag inte kan förstå andras ståndpunkt i frågan. Under åren som församlingspräst har jag på något sätt fått visa över tid och i den praktiska verkligheten att jag är beredd att möta alla människor och mitt uppdrag, som präst, är att betjäna församlingen. Där har inte min sexualitet, eller att jag är ensamstående, varit det väsentliga utan min uppgift är att vara präst.
– Många tillfällen när jag funderat på, är det såhär det ska vara? Och än så länge tycker jag inte att jag har hittat något alternativ som håller och då är min förtröstan också att Gud har koll på det där. Det måste få räcka.

För Erik blir frågan om sexualitet viktig när den handlar om på vilket sätt vi relaterar till Guds ord, däremot förändrar det inte hans förutsättningar att stå i funktion i Guds rike.

Den ljumma försommarkvällen har gått från gnistrande solljus till skymning. Som missionssekreterare för EFS internationella missionsarbete har det senaste året varit speciellt. Erik har fått brottas med missionsberättelserna på ett nytt sätt och åter fått upp ögonen för den skatt som finns i EFS historia.
– Jag kan känna viss sorg när jag ibland hör människor i Sverige uttrycka sig lite nedsättande eller aningslöst om de där gamla missionärerna, att de gjorde så gott de kunde men visste inte så mycket vad de höll på med … Det finns en bild av att missionen gjort stor skada. Visst är det ingen tvekan om att det skett misstag men det samlade greppet är att EFS mission genom 150 år gjort fantastiskt mycket gott. Tusentals människor talar väl om EFS, håller EFS högt, ber för oss och räknar oss som sina vänner. Om vi förstod mer av det skulle vi fyllas av tacksamhet och inspiration. Ja, vi skulle inte kunna låta bli att gensvara på det.
Vi är tillbaka där samtalet började, hos de människor vars liv berättar en historia om EFS mission, om en stor Gud och mängder av möjlighet. Eriks engagemang lyser genom orden.
– Om jag får drömma skulle jag vilja lämna efter mig ett EFS som förstår och vågar omsätta i praktisk handling att Gud har ett uppdrag åt oss. Det finns sådana kvaliteter och resurser inom EFS som vi bara låter ligga vilande. De skulle vi kunna blåsa liv i. Jag tror att vi tror för lite om oss själva, om vår förmåga, kallelse och kvalitet, medan Gud har mycket större planer! Det vill jag få människor att ana allt mer. Jag tycker mig se ett förnyat missionsengagemang sedan 2010, det finns människor som vädrar morgonluft.

Livsnjutaren i Erik kommer fram. Det visionära blir synligt och hans inställning att livet också måste få innehålla sina glada och goda stunder är högst påtagligt även i hans missionssyn. Att Gud vill använda EFS för väldigt mycket skojigt, värdefullt och viktigt är han fullkomligt övertygad om. Detta gäller såväl i missionslandet Sverige som utomlands. Höstens resa för EFS medarbetare som gick till Addis Abeba, Etiopien, tror Erik gav många en god mersmak. Att få se hur EFS betyder något, att rörelsen har oändligt många syskon världen över och att historiens betydelse är stor tror han kan bli starten för något nytt.
– Jag längtar efter att vi ska få fler möten, att vi ska vara många som allt mer får upptäcka att vi har flera syskon där ute som vi hör ihop med. Ett syskonskap som både är en styrka och en gemenskap som vi varken kan välja eller välja bort. Våra resurser tillsammans räcker längre än dina och mina resurser var för sig. Där önskar jag att EFS:arna, och särskilt en ung generation, ska få se att vi har band genom historien som är berikande för oss i dag.

Finurligt och med en ton av förväntan frågar Erik avslutningsvis:
– Kanske tänker vi in Gud för lite i det här? Handlar det då om att vänta och se? Eller kanske ta ett litet steg, våga gå? Tro att Gud bär? Samma Gud som bar Petrus utanför båten vill bära oss i dag, bara vi kliver ur båten.

• Della
• Twittra