Hemma hos Ezra och Gennet i Uppsala är det varmt, ombonat och välkomnande. I vardagsrummet finns en klassiskt svensk femtiotalsskänk med familjebilder uppställda. Där har Ezras far och mor hedersplatserna.

– Man kan säga att jag är född i en EFS-familj, fast i Etiopien. Mamma och pappa är från Eritrea men flyttade därifrån under den italienska ockupationen på 20-talet och gifte sig i Addis Abeba 1933, berättar Ezra.

Ezra och Gennet lärde känna varandra i slutet av femtiotalets Addis Abeba, Etiopien. Gennet kommer från en ortodox familj och det var först under ungdomsåren hon hittade in i den lutherska kyrkan och på så vis hamnade i samma ungdomsgrupp Ezra. De fick båda stipendium från det Lutherska världsförbundet för att studera vidare i USA. Gennet studerade kostlära och Ezra pedagogik. 

– Först hemma i Etiopien igen insåg jag hur mycket jag uppskattade Gennet. Hon var smart och begåvad på så många sätt, lugn och stark.

Det är nu femtio år sedan Ezra och Gennet gifte sig, i Addis, och efter det kom de tre barnen relativt tätt.

För Ezra kom kallelsen att bli präst inte som en självklarhet, snarare nästintill slumpartat. Det var under studietiden i USA som hans etiopiska hemförsamling hörde av sig. Församlingen behövde en ung pastor och vände sig till utlandsstudenten. Ezra kunde inte tacka nej. Han började med teologiska studier i Minnesota 1959. Redan 1963 hade Ezra blivit vald till Mekane Yesuskyrkans generalsekreterare, utan att bli tillfrågad. Väl tillbaka i Etiopien prästvigdes han 1964. Då hade kyrkan mellan 30 000–50 000 i gemenskapen, i dag är det världens största lutherska kyrka med över sju miljoner medlemmar.

1970 flyttade hela familjen till Sverige och Uppsala. Här skulle Ezra fördjupa sina teologistudier inför att han skulle börja undervisa på prästseminariet i Addis Abeba. Vid den här tiden blev Lötenkyrkan deras andliga hem. Trots en bra start i det nya landet är Ezras minnen inte enbart ljusa från dessa år. Situationen hemma i Etiopien blev med tiden allt värre och kyrkan hade det tufft. Präster blev både fängslade och dödade. Precis innan Sverigeflytten hade Ezra dessutom blivit invald i Lutherska världsförbundets styrelse vilket innebar många resor och tid ifrån nära och kära.

– Det var slitigt att vara ifrån familjen. Jag inser att jag gått hårt åt mig själv och åt familjen genom åren och jobbat för mycket. Vi hade dessutom en tärande längtan att flytta tillbaka till Etiopien och stötta kyrkan där, men alla i vår omgivning avrådde oss. Vi insåg till sist att det var omöjligt att flytta hem.

Det dröjde ända till 1991 innan Ezra och Gennet kunde resa tillbaka. Ezra blir tårögd när han tänker på dessa år i separation från Mekane Yesuskyrkan.

– Ibland har jag en känsla av att jag inte bidragit så mycket till kyrkans utveckling som jag kanske kunde ha gjort om vi flyttat tillbaka. Jag hade velat återvända till Etiopien efter studierna och exempelvis arbetat mer kring prästutbildningen där.

Med insikten att de inte skulle återvända till Etiopien förändrades deras planer drastiskt, istället blev det en akademisk bana i Sverige i kombination med församlingstjänst. Mellan 1978, efter disputationen, och 1983 var Ezra dels lärare på Johannelund dels församlingspräst i Gamla Uppsala församling. Han har även arbetat som präst bland etiopiska och eritreanska grupper i Stockholmstrakten, samt på Teologen vid Uppsala Universitet. Hans vidare forskning resulterade i boken »Arvet från kyrkofäderna« som senare har använts som lärobok, både i Sverige och Norge.

Ezras kärlek till kyrkan är stor och han har en unik kännedom om den lutherska gemenskapen genom sina relationer till Eritrea, Etiopien och Sverige.

– Kyrkan i Etiopien är stark nu, även om den har ständiga behov och brottningskamper. Det finns liv och längtan och ny iver bland gamla och unga i kyrkan i Eritrea. Men kyrkan är sliten och prästerna börjar bli gamla. Utbildningsmöjligheterna är mycket begränsade.

När EFS i våras gav ut jubileumsboken »Det stora uppdraget« fanns Ezra med som en av artikelförfattarna. Hans text, som berörde de tidiga EFS-missionärernas expeditioner, avslutas: »Oromoexpeditionerna utgör en evangelisk saga där tro, uthållighet och mod till slut vann seger.«

Vad är mod i kyrkan i dag jämfört med då?

– Under pionjärernas tid krävde resorna och farorna mod. I dag handlar det om ett annat slags mod, som att den med avvikande teologisk mening blir en måltavla. När man blir beskylld, på grund av sin avvikande åsikt, för att vara intolerant och bakåtsträvande krävs det mod att hålla ut. Samtidigt behövs det mod för att våga diskutera och bearbeta svåra teologiska frågor. I detta avseende har kyrkorna i Afrika något att lära sig från kyrkorna i väst.

Bara några dagar innan vi träffas har Ezra fyllt 80 år, enligt passet, men han är noga med att påpeka att han egentligen är 81 år.

Hur summerar du ditt liv och hur ser det ut i dag?

– Jag är så glad att jag har många vänner. Det är inte alltid som jag själv är en så bra vän. Jag har gjort dumheter men har fått mycket stöd, jag tar emot det och tackar Gud. Jag har levt ett rikt liv men jag står i skuld när det gäller att inte ta tid för familjen och mig själv. Många gånger har jag varit för ivrig men kommit att inse styrkan i att våga vänta. Och jag har sagt till mig själv att det är tid att lugna ner sig. Den tanken tar jag på allvar, jag vill vara redo för hädanfärd när den dagen kommer. Innan dess vill jag hinna klart med mina memoarer, men det är en bit kvar på dem, avslutar Ezra.

• Della
• Twittra