»En kringvandrande uppslagsbok«

När Britt-Marie Rosén avtackades efter 42 år som anställd på EFS rikskansli strömmade hyllningar omedelbart in.

Året var 1977 när Britt-Marie Rosén som 25-åring kom till EFS rikskansli som då låg i Stockholm.

– Eskil Jonsson hade frågat Mats Högelius på utbildningsavdelningen om han kände till någon lämpad person. Mats var då gift med min barndomskompis Kerstin, och på den vägen är det, säger hon.

Britt-Marie, eller »BM« som hon ofta kallas, reste upp en helg för arbetsintervju och hon hann knappt vända tillbaka till Blekinge innan Eskil ringde och sa: »Du bör faktiskt säga upp dig och börja jobba här.«

Hon sa då upp sig från Ericsson och fick titeln personalkamrer på EFS. De första arbetsuppgifterna handlade bland annat om lönehantering, bokföring och fakturering för EFS-förlaget.

– När jag sa upp mig sa min chef: »En gång Ericsson, alltid Ericsson. Du kommer tillbaka förr eller senare.« Men så blev det ju inte.

I stället kom Britt-Marie att viga 42 år av sitt arbetsliv åt EFS, något som den nyanställda Britt-Marie aldrig hade kunnat tro.

– Min tanke var nog att jobba ungefär två år för EFS, skrattar hon.

Variationen i arbetsupp­gifterna och den goda arbetsgemenskapen är två av faktorerna som fått henne att stanna så pass länge.

– Ibland har jag funderat på att söka annat, men andra arbetsplatser inom personalområdet är ofta mer nischade. Jag har uppskattat bredden i arbetet och det har gett mig mycket inspiration. Om vissa dagar varit tråkiga har andra dagar kunnat liva upp det, säger hon och fortsätter:

– Men det som gett mest inspiration är nog ändå kontakten med alla människor, inte minst den förtroliga kontakt jag fått med missionärerna.

Många som haft med Britt-Marie att göra kan vittna om ett omsorgsfullt bemötande. Hon har också alltid strävat efter att ha en rak och ärlig kommunikation.

– Det ligger nog lite i min natur att ställa upp och vara serviceinriktad. I min kommunikation gör jag skillnad på sak och person och vågar säga som det är. I vissa fall har det nog upprört den jag pratar med, men i efterhand brukar det vara uppskattat. Jag gör det av välvillighet och jag tror inte vi hjälper varandra med att smyga runt och inte säga det vi tycker och tänker.

Att sluta efter 42 år på en arbetsplats väcker naturligtvis blandade känslor.

– Det har varit spännande och mycket har hänt under åren. Det fanns till exempel nästan ingen arbetsrätt när jag började. Vi har haft många olika missionsföre­ståndare och jag kan konstatera att ingen leder likadant. Alla flyttar som kansliet gjort har också gett mig nytändningar. Men mest av allt kommer jag att sakna människorna. Många kollegor har blivit mina vänner för livet och jag kommer som tur var fortfarande få träffa dem i olika sammanhang.