Konventikelplakatet, som förbjudit bönemöten i andra lokaler än kyrkan, ersattes 1858 av en ny, lite mildare lag. Sammankomster utan ledning av präst under den vanliga gudstjänsttiden fick då inte förekomma utan särskilt tillstånd. Den 11 december 1868 ersattes även den lagen. Nu fick sådan sammankomst hållas under den allmänna gudstjänsttiden, men inte så nära kyrkan att den störde ordningen.

Långt innan det blev möjligt att ansluta föreningar till EFS bildades föreningar både regionalt och lokalt. Hans Jacob Lundborg var en ivrig förespråkare för föreningar som skulle stödja EFS arbete.

Redan från 1856 fanns det kolportörer som skulle sprida traktater och skrifter. De antogs av EFS styrelse efter vitsord från lokala präster. Lokalt fanns även provinsombud som skulle stödja verksamheten. 1860 fanns 51 kolportörer och 1869 var de 95. Antalet provinsombud steg under samma period från 120 till 178. I EFS årsberättelse finns alla ombud nämnda med namn och yrke: grevar och skomakare, militärer av olika grad, lärare och rektorer, handlare, rådmän, lantbrukare och många kyrkoherdar. Samtidigt som många i prästerskapet motarbetade EFS fanns också ett stort stöd.

Den 20 juni 1861 anställdes Lina Sandell. Hon blev viktig för EFS, och då inte bara för alla de sånger hon skrev. Hon översatte och redigerade traktater, barnskrifter, levnadsteckningar och väckelseskrifter.

Förlagsverksamheten växte och enligt årsberättelsen för 1869 fanns sex tidningar: Budbäraren, Missions-Tidning, Barnens Tidning, Tidning för söndagsskolan, Hermannsburgs Missionsblad och Tidskrift för Christliga lefnadsteckningar. Dessutom erbjöds en mängd annan litteratur: tio olika bibelutgåvor, 27 olika versioner av postillor och uppbyggelseböcker, 14 kalendrar, berättelser och försvarsskrifter, 13 missionsskrifter, åtta andliga sångböcker, 95 olika traktater och 14 planscher och kartor.

Det fanns även en stor utgivning för barn. Inte mindre än 162 olika skrifter för barn och ungdom nämns i årsberättelsen. Att en del lokala föreningar kallades för traktatsällskap är då inte så konstigt.

Även om EFS grundades för att få samlas till bön och bibelläsning och sedan gå ut och berätta om detta för andra, så var nöden stor i Sverige och tidigt startades verksamhet, till exempel Stockholms Stadsmission, för de fattiga.

Carl Olof Rosenius skriver 13/2 1861 i ett brev till Amerika: 

»Slutligen vill jag meddela Er några detaljer av vad som görs i huvudstaden för själars frälsning genom Stockholms Stadsmission, en gren av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, som arbetar på många olika sätt. Som exempel må nämnas: 1. Bokspridning, 2. Möten och Guds ords förkunnelse, 3. Söndagsskolor, 4. Dagliga skolor för fattiga barn, 5. Besök hos fångar.«

Rosenius liv blev inte så långt, den 24 februari 1868 avled han vid 52 års ålder.

År 1861 kom så också ett beslut om utlandsmission. Stiftelsens styrelseprotokoll från 18 juni 1861: 

»Beslöt styrelsen … att Stiftelsen hädanefter utsträcker sin verksamhet även till den utländska missionen.«

Redan året efter startar den första missionsskolan i en lokal på Stora Surbrunnsgatan i Stockholm. Hazeliushuset, som det heter i dag, finns nu på Skansen. Den 1 oktober börjar den första missionsklassen med 14 elever sin undervisning. Av dessa hade tre varit skollärare eller skollärarelever, en kolportör, en bagare, två snickare, tre smeder, en skomakare, en skräddare, en apotekselev och en arbetare, skriver Nils Rodén. 

Redan året därpå erbjuds EFS en större byggnad och skolan flyttas till lant­egendomen Johannelund i Ulvsunda. 1867 invigs det nya Missionshuset (Institutet) med kapell som ritats av P U Stenhammar.

Många förslag fanns på länder, men slutligen togs 1865 beslut att de första missionärerna skulle sändas till Ostafrika. Redan samma år prästvigdes och avskildes Lars Johan Lange och Per Erik Kjellberg. Carl Johan Carlsson, som varit kolportör och smed, blev också antagen som missionär, men man lyckades inte få honom prästvigd. Alla tre åkte ut var för sig och sammanstrålade i Alexandria för att tillsammans resa sista sträckan. 

Den 15 mars 1866 anlände de till Massaua i nuvarande Eritrea. Det datumet räknas som starten av EFS utlandsmission och räknas av Sida som starten av svenskt biståndsarbete i Afrika.

Carlsson som inte lyckades bli präst visade sig vara den av bröderna som bäst lyckades få kontakt med folket. Han blev ofta anlitad för att medla i tvister mellan krigsherrar. Men det blev en kort tid. Den 2 oktober 1867 avled Carl Johan.

Samma år har nästa missionärsgrupp rest iväg: Peter Englund, Olof Hedin, Johan L Elfblad och Per Erik Lager. Ännu fler blir det 1868 när Bengt Petter Lundahl, Per Berglund, Johannes Wanberg, Carl F Johansson och G W Andersson reser ut. På särskild begäran av två av bröderna i Kunama medföljer även Sophia Löwendahl och Maria Carlsson som brudar åt missionärerna Englund och Kjellberg.

Det är svåra tider för missionärerna och 1869 grävs sex gravar. Kjellberg och Elfblad mördas i Kunama. Berglund avlider i feber 31 juli. Kjellbergs änka föder den 26 oktober en son, som avlider den 1 november. Den 6 november avlider modern Maria och den 11 november dör Wanberg.

Nu kan man tänka att EFS borde avbryta arbetet, men icke. Ytterligare fyra missionärer reser ut 1869, bland dem Gustava von Platen som gifter sig med Lundahl.

Dödsbuden blir som ved i brasan, missionsintresset och entusiasmen blir ännu större. Vid EFS årsmöte 1869 väcktes förslag om en missionsagent som skulle arbeta för handelsförbindelser mellan Sverige och Massaua. Till det behövdes ett missionsskepp och genast började insamlingen till det. Vid Johannelund gick det året 24 missionselever. 

Genom Missions-Tidning spreds information om det som hände. Nästan alla missionärsbrev trycktes i tidningen. Under 1869 fattas beslut om att de utresande missionärerna får ha med sig en fotografisk apparat och på så sätt blir det möjligt att även ta bilder från arbetet i missionslandet. I EFS arkiv finns därmed unika bilder från både Afrika och Indien.

Det är intressant att läsa bokföringen i EFS årsberättelser från 1860-talet. Den visar intresset för EFS mission i Afrika och mission i andra länder. 

Behållning från 1868 32,22
Pren. avgifter för Missions-Tidning 8 741,33
Gåfwomedel till utl. missionen 33 096,41
Dito till missionsskeppsfonden 12 346,07
Dito till sjömansmission 97,50
Försålda gåvor in natura­persedlar 24,50
Summa 59 013,38

EFS förmedlar även stöd till andra missioner som judemissionen, mission i Kina, Burma, Libanon, Spanien samt till skolor i Newport och Nasaret.

1860-talet är årtiondet som får avgörande betydelse för EFS utlandsmission. 

EFS idag:

Vilka fantastiska förebilder våra föregångare är. Att i tider av ofrihet, motstånd och förföljelse oförtrutet och frimodigt sträcka sig mot målet. Att ta missionsbefallningen på största allvar och gå ut till fjärran och okända länder i en tid som präglades av nöd och fattigdom hemma i Sverige. Att målmedvetet bygga Kristi rike genom förkunnelse, tidningar och böcker men också genom att skapa organisation samtidigt som man värnade inomkyrkligheten. 

En självklar fråga för oss idag blir hur vi förvaltar arvet – men ännu viktigare – hur återupplivar vi det? Vad behövs för att EFS åter med frimodighet inte bara kan kalla sig »väckelserörelse« utan även i ordets djupaste mening vara det? Jag ser hur Gud än i dag använder oss, på alla våra olika nivåer. Hur vårt bidrag i Svenska kyrkan idag är viktigare än någonsin. 

Låt oss frimodigt be om ny besökelsetid för vårt land och att vi, i all vår otillräcklighet, får vara ett av redskapen.

Johan Ericson, chefredaktör

• Della
• Twittra