Den 1 juni 2018 var en varm dag i Polen, med strålande sol och 28 grader. Efter månader av vinterblek hud kände jag tacksamhet för solens värme. När jag blundade kändes det som om jag var på en paradisö, men när jag öppnade ögonen insåg jag var jag befann mig: exakt på den plats där helvetet en gång var verklighet för hundratusentals människor – förintelselägret Birkenau. 175 hektar brutal och beräknande ondska.

Förintelsen, ett av de mest brutala folkmorden i modern tid, ägde rum mellan 1941 och 1944. Nazisterna använde pseudovetenskapliga rasteorier från 1800-talet och avancerad teknik för den systematiska massutrotningen av judar och andra minoritetsgrupper, samtidigt som folkmordet fungerade som ett verktyg för att markera etnicitet, när ideologisk konkurrens frodades och nationalstater bildades.

Inflationen ledde många tyskar att satsa på Hitlers nazistiska parti i hopp om en lösning. Endast ett fåtal tyskar agerade mot grymheterna, medan majoriteten passivt stödde folkmordet, som Martin Niemöllers dikt »Först kom de…« illustrerar. Det dröjde decennier innan många erkände sitt bidrag till ondskan.

Vi befinner oss i en spänd världssituation, liknande den under mellankrigstiden för 100 år sedan. Genom att reflektera över historiska onda handlingar förstår vi det komplexa samspelet mellan ideologier, trosuppfattningar och politik, vilket kan leda till fasansfulla handlingar där fanatism och maktbegär tar över. För att förhindra upprepning av liknande tragiska händelser måste vi aktivt motverka det spända världsläget och det hårda samhällsklimatet som högerpopulister i Sverige har medverkat till genom att demonisera muslimer och flyktingar.

Under mina masterstudier i religioner i fred och konflikt lärde jag mig att religion, makt och politik är nära sammankopplade. Religionens roll är väsentlig vid situationer som innefattar etnisk rensning, konflikter och krig. I 30-talets Europa fanns olika ideologiska strömningar. Många kristna i Tyskland uppfattade nazismen som ett sätt att stå emot den sekularism och andra av upplysningstidens tankar som ifrågasatte kyrkans auktoritet. Ansedda teologer som Kittle, Hirsch och Althaus var del av »Deutsche Christen« (Tyska kristna) och skrev teologiska verk som stödde nazismen. I det forna Osmanska riket rättfärdigade ungturkarna folkmordet på armenier och minoritetsgrupper genom att skapa en stark nationalstat baserad på den muslimska tron. Även i Rwanda var både offer och förövare kristna, och de kristna hutuer-ledarna helgade folkmordet av tutsier för att behålla sin makt.

Grunden för att värna om människovärdet och kämpa mot förtryck och orättvisor är empati. Förlorar vi den kan det leda till ett sluttande plan mot folkmord. Ett viktigt steg för att förhindra det är att reflektera över våra teologiska och ideologiska tolkningar och ställningstaganden för att försäkra oss om att vi är starka nog att stå emot hat, främlingsfientlighet, homofobi, funktionshinderfientlighet och andra former av förtryck. 

För att kunna göra detta behöver vi utforska Bibeln och vad den säger i ämnet. I den kristna historien har bibeltolkningar och teologi innehållit argument både för och emot krig, folkmord, hat och förtyck. Vi kristna behöver ta ansvar för tidigare generationers synder och erkänna den smärta som kristna teologiska tolkningar har orsakat för att på så sätt möjliggöra ett helande. Även om vissa kanske ifrågasätter hur händelser i andra tider eller på andra platser i världen påverkar oss personligen, förblir vi sammanflätade i den komplexa väv som utgör världen. Vi deltar alla i denna världs bortvändhet från Gud och bär ett kollektivt ansvar för andras lidande.

Bibeln förmedlar principiella budskap, inklusive vikten av empati – att älska sin nästa som sig själv (Matt. 22:37–39). Det är avgörande att vårda både vår personliga empatiska förmåga och kollektivets medkänsla genom handlingar och ord. Eller som uppmaningen i Bibeln: »Gråt med dem som gråter« (Rom 12:15). Detta budskap, med ursprung i Jesu offer och uttryckt som »Vi älskar därför att han först älskade oss« (1 Joh 4:19), påminner oss om Kristi kärlek och hur den driver oss till handling för våra medmänniskors värdighet.

Efter Förintelsen sade vi: »Aldrig igen«. Låt oss arbeta för fred, kärlek och rättvisa, ta kollektivt ansvar och bygga en värld där vi värderar våra medmänniskors värdighet, inspirerade av principerna som Bibeln förmedlar – att älska sin nästa som sig själv. Tillsammans behöver vi sträva efter att skapa en framtid där empati styr våra handlingar, och där vi låter Kristi kärlek vägleda oss i värnandet om våra medmänniskors mänskliga värde.

• Della
• Twittra