Kristoffer Hedman var 35 år när han lämnade sin tjänst som ungdomspräst i EFS Skellefteå och började på kansliet i Umeå. Han ansågs ung, omkring 20 år yngre än tidigare distriktsföreståndare, vilket var en god egenskap enligt distriktet, som önskade att fokusera allt mer på barnfamiljer.
– Min önskan har alltid varit att det ibland skulle få vara lite mer lekfullt, det här med tro och kyrka. Ibland är det mer dröm än verklighet, säger Kristoffer.
Teater och kreativa uttryckssätt ligger honom varmt om hjärtat. Utifrån det bär han en önskan att genom sitt sätt att vara kunna visa på olika sätt att vara ledare. Ett tydligt exempel på detta är den resväska som Kristoffer inför så gott som varje predikan har fyllt med ett särskilt innehåll.
– Det har blivit min grej. För mig är det nästan ett misslyckande om jag predikar utan väskan med sakerna i. Har jag inte den vill jag gärna att det ska vara en samtalspredikan eller på något sätt öppna upp för att det inte måste vara riktigt så som det alltid har varit.
Det symbolspråk som alltmer kommit att influera kyrkor och gudstjänster, som ljuständning och att skriva bönelappar, ser han som ett stort plus.
– Jag är väldigt förtjust i Pingstdagens formulering att »var och en hör vi om Guds stora gärningar på vårt eget språk«. Det är också vårt ansvar, tänker jag, att på en mångfald av olika sätt visa på Guds mäktiga gärningar, säger han och frågar sig:
– Ibland funderar jag på om vi håller på att tystna? Håller de kreativa uttryckssätten på att minska? Jag tror det är ganska allvarligt om de språk som vi talar om Gud på i vår rörelse smalnar av.
Om ett mål genom åren som distriktsföreståndare har varit att förespråka lekfullhet, är att motverka gamla hjulspår ett annat. Han ser det som en del av sin yrkesroll att visa på fler perspektiv och väljer att inte fokusera på negativa trender.
– Det som motiverar att komma upp ur hjulspåren är ju att få syn på någonting annat som känns mer lockande. Förändring är alltid jobbigt, men om det du ser framför dig väger mer än det jobbiga, får du drivkraft till att förändra situationen.
Han är noga med att påpeka att det inte handlar om att göra något annorlunda bara för sakens skull, istället måste kärnan vara det grundläggande uppdraget.
– »Kristi kärlek tvingar mig« står det i Korinthierbrevet, men det finns en översättning som säger »Kristi kärlek motiverar mig«, och tänk att få leva med det perspektivet – att Kristi kärlek får ge motivation till att vårda mina relationer, förvalta miljön, jobba på mitt lärjungaskap, med mera.
Att förändringsprocesser kan vara både berikande och påfrestande på samma gång, har lärt Kristoffer vikten av att bjuda in andra. För honom blev det extra påtagligt i arbetet med att överföra retreatkonceptet från den norska familjeretreatgården där Kristoffer under sin studietid tillbringade ett år som volontär. Deras arbete och vision att »vilja ställa till rätta Gudsmöten för alla åldrar« har gjort stort intryck på honom, och drömmen att få prova detta på hemmaplan hade han burit länge.
– Första året var det väldigt mycket »så här tycker jag att vi ska göra«, och eftersom jag var den med mest erfarenhet därifrån drev jag igenom många av mina idéer.
År två däremot, hade de andra fått påverka visionen och retreaten omformades utifrån de lokala förhållandena.
– Det var mycket bättre, men det var en ganska jobbig process att släppa in de andra och låta dem påverka min dröm. Första året var bra, men andra året blev ännu bättre och det gäller att se hur vi tillsammans kan berika varandra.
Det är med lätthet han delar sina tankar, men även distriktsföreståndarrollen innehåller sina utmaningar.
– Stefan Holmström är den ende chef jag har haft som jag har blivit riktigt arg på och tydligt sagt det till honom. Det var i början av hans missionsföreståndarskap som han, enligt mina ögon, gjorde en väldigt klumpig grej. Jag var arg. Och att säga till honom var en av de bästa sakerna jag har gjort.
Även om han så här i efterhand menar att allt han sa kanske inte var det klokaste, var konfrontationen värdefull och gjorde att han och Stefan fick reda ut saker och be om förlåtelse, vilket ledde till en ökad förståelse samt fördjupad relation till varandra.
– Jag upplever att det sedan dess har funnits en grund där vi kan komma i konflikt med varandra och att relationen rymmer det, det går att tycka olika och bli arg eller irriterad. Jag uppskattar Stefan väldigt mycket, både som ledare och chef.
Nu gör Kristoffer sig redo för att åter stå i församlingstjänst och ser fram emot att få ägna sig alltmer åt mötet med församlingsbor, förkunnelse och något färre sammanträden.
Vilket EFS ser du fram emot att möta i din nya tjänst?
– Jag vill inte se det som att jag ställer mig på andra sidan, men jag gläds åt de människor i EFS som vill vara med och ta ansvar. Det finns ibland exempel på när Svenska kyrkan lokalt har fattat beslut utan att prata med sin EFS-förening, vilket har väckt reaktioner från EFS:arna som aktivt vill både tycka och göra istället för att bara säga »låt gå«. Vi behövs, både EFS och Svenska kyrkan, för att tillsammans slipa fram det bästa hos varandra.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet