Debatt

»EFS sitter inte i knät på Svenska kyrkan«

I Budbäraren nr 2 2023 skriver Jonas Nordén präst i Betaniakyrkan, Malmö en kommentar som jag inte förstår eller kan tyda. Jonas Nordén skriver bland annat att: »EFS gradvis har hamnat mer i ’knät på Svenska kyrkan’ både organisatoriskt och teologiskt efter samgåendet med Svenska kyrkan.« Han skriver om »liberala strömningar…«

Vidare nämner han att EFS självständighet har försvagats. Jag vet inte i vilka kretsar Jonas umgås men jag tror vi är många EFS-are som inte känner igen sig i det Jonas skriver. EFS har i sin stadgar sagt att »EFS är en självständig organisation inom Svenska kyrkan«. EFS sitter inte i knät på Svenska kyrkan. Vi är en del av Svenska kyrkan. EFS arbete kan och får se olika ut. Själv har jag arbetat som präst i en samarbetskyrka i många år – bland annat tillsammans med Jonas far Allan. Samarbetet har alltid präglats av öppenhet och förtroende. Jag tror dessa ord – öppenhet och förtroende – är de nycklar vi behöver i framtiden.

 

Svar direkt: Hej Lennart. Eftersom artikeln i fråga handlade om det som hände inom EFS på 90-talet, så skrev jag min kommentar utifrån det jag mindes hur jag själv (och fler med mig) upplevde det som hände under den perioden, och de strömningar vi då kände av. Jag är väldigt väl medveten om EFS position som en inomkyrklig rörelse och hur vi genom åren har värnat just det. Jag känner också till de goda exempel som finns, varav Lerberget absolut kan nämnas som ett. Men att det då fanns tendenser till att EFS självständighet blev mindre och mindre synlig tycker jag är uppenbart, inte minst gällde detta vårt internationella arbete, som vi senare tog tillbaka och numer driver i egen regi. De senaste 20 åren har EFS arbetat mer medvetet på »en egen röst« inom kyrkan, vilket jag är glad och tacksam över. På det sättet tänker jag att vi kan bidra och vara den väckelse- och missionsrörelse som vi vill vara.

Jonas Nordén