Oro över pietism är inget nytt fenomen. Redan på 1720-talet, inte så länge efter att den pietistiska väckelsen hade kommit till Sverige, uppstod en gruppering av präster som kallade sig »antipietister«. De författade och spred skrifter som varnade för pietismens faror. Kritiken har levt vidare genom de århundraden som gått sedan dess. Till exempel hävdade Christian Eric Fahlcrantz, utnämnd till professor i dogmatik och moralteologi i Uppsala 1835, att »en pietist är en galning som har en smula fromhet, men inte något huvud«. Kritiken, oftast mer nyanserad, fanns fortsatt kvar under 1900-talet hos några av de tongivande lutherska teologerna i Sverige, bland andra Gustaf Wingren, och finns ännu idag på 2000-talet. Den nutida kritiken kanske oftast kommer till uttryck hos människor som blivit brända i olika typer av väckelsemiljöer.

Det är inte konstigt att reaktionerna mot pietismen har funnits och finns. Med sin betoning på att hjärtats tro ger en äkta kristendom som tar sig uttryck i ett förvandlat liv, har den många gånger uppfattats vara elitistisk. Eftersom en betoning legat just på det rätta levernet, har pietismen producerat mer än en »syndakatalog« genom tiderna. En »syndakatalog« bestod av oskrivna regler, en uppräkning av saker som en kristen borde avstå från att göra för att bli bevarad i tron. 

Problemet med dessa »listor« blev mer än en gång att de i praktiken gick från att vara skydd mot att hamna fel till att bli listor på kännetecknen på en sann kristen. När det inträffade var steget inte långt till att associera pietism till trångsynt kristendom utövad i slutna grupper som såg ner på andra, både kristna och »hedningar«, som inte lyckats lika bra med sin fromhet. 

Pietism har på det sättet fått bli benämningen för en lagisk världsfrånvänd kristendom. Och visst har EFS lite för ofta i sin historia framträtt på detta mindre smickrande sätt. Dock har tyngdpunkten i den version av pietism som EFS i Rosenius efterföljd odlat, legat mer på insidan och intresserat sig för människans hjärta än på utsidan som fokuserat människans beteende. Hur kan det inre skeendet i människans hjärta beskrivas och hur tar sig det nya liv som Anden fött i den kristne uttryck?

När jag tänker på en del av de rosenianska predikanter och präster jag fick förmånen att lyssna till under min uppväxt, kan jag i efterhand känna igen ett pietistiskt drag som fanns i förkunnelsen. Det tog sig uttryck i att de beskrev hur det inre livet med Kristus borde se ut, vilka tecken som borde visa sig i mitt sinne – om jag verkligen hade blivit kristen på riktigt. En del predikanter var skickligare än andra på att göra denna inre resa med oss mötesdeltagare. 

Den självanalys som de här beskrivningarna satte igång hos mig som lyssnare slutade ofta i att jag kunde konstatera att det var si och så med mig. Det nya livet kom inte till uttryck som det borde. Jag kunde med hjälp av predikan ställa en diagnos på mitt liv. Med teologiska termer var det lagen som förkunnades, och den avslöjade mitt behov av Guds nåd och hjälp. 

Den rosenianske förkunnaren slutade inte där. Nu trädde nästa skede i predikan fram och här övergick förkunnaren till att bli ortodoxt (renlärigt) luthersk. Nu var det Guds ords objektiva löften som lyftes fram, de löften om en tillräknad rättfärdighet som var sanna oberoende av hur det såg ut i mitt hjärta. Blicken vändes från mig själv till det som fanns bortom mina känslor: Guds verk i Jesus Kristus. Det var evangelium – ett glatt budskap – medicinen för mig som hade avslöjats med allvarligt »hjärtfel«. Mitt kristenliv hängde inte på mig själv utan på Kristus, och hos honom var allt väl. Den gode predikanten öste här evangeliets löften över mig som lyssnare.

Ibland slutade predikan här. Men för den riktigt medvetne rosenianske förkunnaren fanns ofta ett steg till, ibland till och med två. Predikanten fortsatte i detta tredje steg att med värme måla korset och det offer Jesus Kristus gjort. Här fanns åter känslorna i rikt mått för att med inlevelse befästa evangeliet. Jag fick som åhörare hjälp att skåda den korsfäste och uppståndne. Här kom predikanten in i sitt herrnhutiska läge.

Herrnhutismen var en »kusin« till pietismen som betonade att man fick komma som man var och som med stark inlevelse stannade av inför Jesu försoningsgärning på korset. I det herrnhutiska arvet fanns även en stark betoning av mission – att budskapet skulle gå vidare till andra. Denna missionsutmaning var det fjärde steg som ibland fanns i predikan. Mer än en gång slutade predikan med en uppmuntran att stödja mission och att vi hade förmånen att få gå ut med budskapet i ord och handling – utifrån den fantastiska gåva som Gud skänkt oss i Jesus Kristus.

När detta fick bli den form den rosenianska spiritualiteten tog sig blev syndakatalogerna, som ändå ofta fanns där, till sist inte så hårda. I stället stod nåden i Kristus i fokus, vilket skapade en värme och ödmjukhet, en gemenskap kring korset, samtidigt som det nya livet i Kristus fanns med i bilden.

Om vi återvänder till inledningen är felet med rubriken »eller«. Frågan i rubriken är fel ställd. På det sätt som Rosenius – och den rosenianska traditionen när den varit som bäst – kombinerat pietism, ortodox lutherdom och herrnhutism utesluter de inte varandra. Tvärtom förutsätter de varandra. En bättre rubrik skulle vara »EFS – pietistiskt, herrnhutiskt och lutherskt«. Dessa tre är, när de fogas samman på ett idealt sätt, som ett tvinnat rep som stadigt binder samman en tro med plats för både negativa och positiva känslor, objektiva sanningar och personligt engagemang. Det ger en tro som ger utrymme för både sanningen om mig som misslyckad syndare och som rättfärdiggjord i Kristus. 

Tyvärr har vi inte alltid i EFS historia lyckats lika väl som Rosenius med att låta pietism, lutherdom och herrnhutism samspela på ett konstruktivt sätt. Vi får nog erkänna att det ibland hände att även Rosenius misslyckades med balansen i den mixen. Men trots allt finns här ändå ett rikt andligt arv att förvalta. Är inte en inträngande träffsäker psykologisk beskrivning av vad vi kämpar med i våra liv, en kristallklar proklamation av Guds frälsnings löften som gäller oberoende av våra känslor, och som befästs med en varm beskrivning av vad Kristus gjort för mig på korset i sin stora heliga kärlek, en av de andliga mediciner också vår tid behöver? 

• Della
• Twittra