Jag har utvalt dig och bestämt om dig att du ska gå ut och bära frukt.« (Joh 15:16) Aj aj aj, svårt att komma runt det där, va? Tack och lov är det så.
Jag vet inte hur du känner för vardagen. Kanske rullar timmarna behagligt på. Eller räknar du dem? De kanske fullständigt flyger fram och du hinner knappt hämta andan? Du kanske känner dig på prick rätt plats, eller undrar varför saker blivit som de blivit – eller inte blivit.
När jag skulle ta studenten och stod på randen till vuxenlivet, friheten att välja vad jag ville – ALLT ÄR MÖJLIGT och det ligger här, precis framför dina fötter, kom och ta det! Yes, jag ska! – då slog det mig hur svårt det kan vara att veta platsen för nästa steg, att välja väg när den inte längre är mig given. En inre desperation och förtvivlan växte över att inte veta. Jag gick på förbön vid flera tillfällen med önskan om vägledning, och fick gång på gång en hälsning från Joh 15:4: »Förbli i mig, så förblir jag i er«. Efter visst motstånd och frustration över att inte vara nöjd med svaret, sjönk det till slut in. Jag fick ingen riktning i eldskrift på väggen (än). Men jag fick en viktig anvisning: om att förbli i Jesus.
Det kanske inte behöver vara mer komplicerat än så. Jag som inte vet vart jag ska, är där jag är. Och övar mig i att vara det. Att vara uppmärksam på här och nu, söka det som ligger på Herrens hjärta och göra det för Kristus. Och så får jag vara lärjunge, här och nu – i skolan, på jobbet, i hyresföreningen, på bussen, bredvid fotbollsplanen. Uträtta stordåd i det lilla. Är jag beredd på det?
Det är inte fel att sätta upp mål. Men Jesus är tydlig med att han är mer intresserad av hur vi lever våra liv, än vad vi uträttar. Därför vill jag leva målmedvetet – medveten om målet att jag är skapad och kallad till att leva i evighet tillsammans med Jesus. Men vad innebär det då? Hur spiller den trosvissheten över i min vardag, i en värld som säger att jag ska accelerera, avancera och förverkliga mig själv?
Daniel i gamla testamentet är en inspirerande förebild när det kommer till mod, överlåtelse och att se sitt sammanhang. Han var satt i en kontext där Gud varken var erkänd eller efterföljd. I tre år skulle Daniel och hans vänner utbilda sig för att sedan tjänstgöra hos kung Nebukadnessar. De gick helhjärtat in i den nya vardagen, men utan att tumma på sin överlåtelse till Gud. När kungen plågades av en dröm och hotade med att döda alla visa män eftersom de inte kunde ge honom någon uttydning, agerade Daniel lugnt och förståndigt. (Dan 2:14)
1. Han litade på att Gud skulle tala till honom och använda honom. (Dan 2:16)
2. Han visste om bönens kraft. Daniel uppmanade sina vänner att be Gud om förbarmande och uttydning. (Dan 2:18)
3. Han tackade Gud och gav all ära åt honom. (Dan 2:20–23)
4. Han gick, vågade möta utmaningen. (2:24)
Gud kan uppenbara saker för dig och mig också. Det kan handla om en svår situation på jobbet eller en vän som mår dåligt. Men det behöver inte stanna där. Gud leder också vidare, ger oss vishet och kraft för att förstå och hantera situationen. Han rustar dig i stunden, i den utmaning du står i, i ärendet han vill att du går – i ärendet som kanske bara och just precis du kan gå åt honom.
Min chef hade ont i ryggen och jag tänkte, vågar jag fråga om jag får be för honom? Jag kanske gör mig till åtlöje, men vad spelar väl det för roll? Jag gör det för Kristus. Chefen blev inte helad på studs, men vem vet vilka frön som såddes och får gro. Herren vet.
Trots att Daniel och hans vänner mötte otroligt svåra och pressade situationer, stod de kvar i sin överlåtelse. De litade på Guds kraft och ledning mer än på sin egen förmåga. Förbli i mig, säger Jesus. »Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i vinstocken« (Joh 15:4). Frukten kommer inte tack vare min prestation, utan för att grenen sitter fast i stammen, för att jag förblir i Jesus. Det blir sådan frukt som består.
Visst kan Gud sända dig ut i konkreta uppdrag och kallelser, genom eldskrift eller i en stilla susning. Oavsett om du gör något som anses storartat eller oansenligt, se inte ner på dig själv. Det är Herren själv som utvalt dig. Han vill dig. Han har skapat dig, medvetet och i stor kärlek, gett dig en vacker och unik personlighet. Han vet din vardag och vilka människor du möter längs vägen. Jämför dig därför inte med andra. Du behövs i dina skor, inte i någon annans. Du är livsviktig där du är.
»Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev … skrivet inte med bläck, utan med den levande Gudens Ande« (2 Kor 3:3).
