Drömmen om en kyrka för alla

Linus Forsberg har en synnedsättning sedan födseln. Trots vissa motgångar upplever han den som en gåva. Nu studerar han till präst och drömmer om en kyrka där alla känner sig hemma.

När präststudenten Linus Forsberg möter Budbäraren får han en välförtjänt paus från sin pågående hemtenta. Även om det är lite kyligt i luften kan vi ana en känsla av vår när vi strosar runt de vackra kvarteren kring Domkyrkan i Uppsala, dit han flyttat för att följa sin kallelse att bli präst.

– Att plugga på Johannelunds högskola är som att gå två utbildningar samtidigt. Dels de kurser som skolan erbjuder, dels den ekumeniska utbildningen jag får genom att möta människor från alla samfund. Det har gett mig en större förståelse för varför man väljer att praktiskt tolka lärorna olika. Fikarasterna är mycket givande, även fast jag inte alltid har tid för att fika såklart.

Linus är född med en synnedsättning som gör att han som bäst kan se 10% av full synförmåga. Är det mycket ljust runt omkring honom, eller om han är trött, ser han betydligt sämre. Synnedsättningen har ibland varit upphov till utanförskap och mobbning, men ända sedan barnsben har Linus upplevt Guds närvaro i de svåraste av stunder.

– Till och från under min barndom var jag väldigt ensam. På förskolan gick jag mycket för mig själv, men kunde då uppleva en tydlig närvaro, att någon var med mig, trots att jag visste att ingen var i närheten. Jag förstod inte vad jag förnam, men jag kände mig trygg.

Eftersom ingen av hans föräldrar var aktivt troende hade han inte språket för att uttrycka vad han upplevde. Det förändrades när han så småningom började i Svenska kyrkans barn-och ungdomsverksamhet och fick lära sig om kristendomen i skolan. Jesus var svaret på närvaron han upplevt genom uppväxten. Konfirmationen blev ett viktigt vägskäl och han beskriver det som att en helt ny värld öppnades upp. Bibelläsning och psalmsång blev till stor glädje.

– Att få samtala med präster och församlingspedagoger var otroligt viktigt för mig, och där kom även kallelsen till att bli präst. Men de präster jag stötte på var alla över 50 år, så jag tänkte att det var först i den åldern som jag också skulle gå in i min kallelse.

Men ibland har Gud en annan tidsplan än vi själva kan tänka ut. Linus var under hela gymnasietiden engagerad i många olika föreningar gällande syn- och funktionsnedsättning. Sommaren innan studenten 2016 påbörjade han ett uppdrag som ordförande för den rikstäckande föreningen Unga med synnedsättning, som han fortsatte med några år till. En ärofylld post där han fick arbeta med hjärtefrågor som rörde mänskliga rättigheter för människor med synnedsättning i Sverige och runt om i världen. Han beskriver hur orättvisor rör något på insidan av honom.

– Jag kan helt enkelt inte vara tyst. 90 % av barn som har en funktionsnedsättning i världen får inte gå i skolan, de flesta sätts av på någon institution. Att leva med en funktionsnedsättning är sällan ett problem, men problemen skapas av samhället som förutsätter att alla ska se och höra.

Linus kristna tro, och viljan att se människovärdet i alla människor, är det som driver honom till sitt engagemang.

– Jag tror att vi alla är skapade precis så som Gud vill ha oss. Jag är övertygad om att Gud kan använda mig precis som jag är och jag vill inte bli helad från min synnedsättning. Att Gud använder mig med mina förutsättningar kan bli ett vittnesbörd för någon att Gud kan använda den personen också. I kyrkan ska tron och lärjungaskapet spela roll, inget annat. Att jag lever ut den realiteten visar att det inte bara är fina ord utan en verklighet.

Just det där med helande har skapat en del olustiga situationer för Linus. Han har inte sällan stött på människor som har velat be för helande, men när Linus har förklarat att han inte vill bli av med sin synnedsättning har folk kunnat bli väldigt frustrerade och inte förstått varför. Linus tror att Gud kan hela, men att det inte är säkert att alla vill eller ens behöver bli helade.

– När Jesus möter två blinda män i Bibeln så ställer han frågan: »Vad vill ni att jag ska göra för er?«. Själva frågan är nyckeln i situationen. Min synnedsättning är inte vem jag är, men den är en del av mig som till stor del har format den jag är. Jag tror att jag har fått den av en anledning, Gud skapar inga misstag. Jag kanske kommer ha kvar min synnedsättning i himlen, men utan all den smärtan som finns kring den?

Att ha en funktionsnedsättning behöver inte vara ett problem i sig anser Linus, men det kan ofta medföra både fysisk och psykisk smärta, vilket han kan tycka är viktigare att be för.

– Det finns en enorm smärta i att hamna utanför på grund av hur man fungerar. Något av det vanligaste barn blir mobbade för i skolan är funktionsnedsättningar, och det är svårt att ta sig in på arbetsmarknaden senare i livet. Jag själv upplevde mobbning i tidig ålder och jag har stött på människor på stan som tycker det är roligt att sparka undan min käpp när jag promenerar. Folk har gjort sig löjlig över mig på min bekostnad, men jag är kallad att be för dem.

Under konfirmationen fick Linus ett bibelord som han har burit med sig sedan dess. Det är Rom 12:9–21, som bland annat handlar om att vi inte ska döma andra, och avslutas med orden: »Låt dig inte besegras av det onda, utan besegra det onda med det goda.« Linus medger att han visst kan bli modfälld när människor tror att han är dummare än han är, men framhåller samtidigt att han inte vet vad de tampas med, eller vad de bär på för erfarenheter i sina relationer.

– Lika lite som de vet om mig, vet jag om dem. De som hånar är kanske de som mest av allt behöver mina förböner. Min vän Abdullah brukar jag lyfta upp som en förebild. Han har också en synnedsättning och kom till Sverige som flykting för några år sedan. De hemskheter han upplevde på vägen hit vill ingen genomlida. Ändå är han en av de snällaste personer jag känner. Oavsett om andra agerar orättfärdigt vill jag agera gott, sedan är domen upp till Gud.

Efter gymnasiet låg framtiden öppen och tanken på att bli präst låg fortfarande många år framåt i horisonten. Eftersom han var engagerad i frivilligorganisationer trodde han att den närmaste framtiden låg där, eller inom musiken.

– Min synnedsättning gjorde att jag fick odla andra typer av intressen än bollsporter som var populärt bland jämnåriga. Musiken fångade mitt intresse och idag sjunger jag, spelar gitarr och skriver musik. Jag kunde även nörda ner mig i vissa ämnen, och favoriten var Melodifestivalen, som fortfarande är ett stort intresse. Om du nämner ett årtal så kan jag artisten som vann, låtskrivare och någon rolig kuriosa kring tävlingen. Det är alltid roligt att kunna briljera med på en middag.

Och mycket riktigt kan Linus sina årtal. 1986 vann tydligen låten E’ de’ det här du kallar kärlek med Lasse Holm och Monica Törnell, och det året genomfördes bidragen inte i direktsändning utan hade spelats in i förväg. Genom åren har Linus varit på plats och tittat på sex deltävlingar i Melodifestivalen. Men musiken blev inte hans vägval. För två år sedan avslutade han sitt uppdrag som ordförande för Unga med Synnedsättning och några månader av bön inför framtiden följde. Kallelsen gick tillslut inte att bortse från – tiden var inne för att bli präst.

– När jag påbörjade min ansökningsprocess till att bli präst för Växjö stift, tänkte jag att mina förutsättningar kanske skulle ses som ett problem. Men tvärtom lyfte stiftet fördelarna med min synnedsättning. I själavårdande samtal kan det vara positivt att prästen inte ser vem man samtalar med. Jag kan inte heller ha fusklappar och läsa innantill under förkunnelsen utan måste jobba mer med mitt minne, vilket kan bidra till en mer levande predikan.

Linus blir nästan alltid positivt bemött när han själv besöker olika kyrkor. Något han skulle önska att alla visste när det kommer till synnedsättning är att det är okej att fråga om personen behöver hjälp, och inte utgå ifrån att folk med synnedsättning är en homogen grupp, utan har olika önskemål.

– Det är sällan någon skulle bli upprörd över en fråga, men om någon låter bli att fråga och bara förutsätter vad man vill eller gissar sig till ett svar så kan det såra. Ser man en person med en vit käpp så är det alltid artigt att fråga om den behöver hjälp med något. Jag har kanske full koll på situationen, eller så hoppades jag på att få hjälp med något. Personen kanske vill ha förbön för helande, eller något helt annat. Våga fråga!

Inom själva prästyrket finns det mycket som tilltalar Linus: ledarskapet, att få utveckla en församling, att få finnas där för människor och att alltid ha Gud med i samtalen. Han tycker också att kombinationen av Svenska kyrkan och EFS är spännande och skulle gärna vara präst i en samarbetskyrka framöver. Visionerna är många.

– Jag drömmer om att alla bekännande kristna ska rymmas i kyrkan. Jag är van vid Svenska kyrkans liturgi men har större förståelse för andra kristna traditioner nu. Den öppenheten vill jag bära med mig som präst. Jag kan tycka att vi lägger för stort fokus inåt och bråkar mellan samfundsgränser, men i grunden är vi alla kristna och ska rikta oss utåt. Diskussioner är inte oviktiga, men till syvende och sist är vi kallade till att gå ut och göra alla folk till lärjungar.