Avfällig är ett begrepp som jag har mycket svårt för i alla dess former. Varför? Jag växte upp med ena benet i EFS och det andra i frikyrkan och i den senare talades mycket om just avfällighet. Oftast som ett epitet för en person som bekänt sig som kristen men som inte levde på rätt sätt utifrån den kristna bekännelsen eller i värsta fall rentav börjat ifrågasätta eller förneka tron. Enligt vissa predikanter så levde vi alla farligt nära att när som helst kunna avfalla.  

I kombination med undervisning om Jesu snara återkomst med tillhörande uppryckande blev det en riktig giftbägare. Lite som om varje troende hade en mätare som gick från 100% frälst till fullständigt avfällig. Beroende på hur man levde så justerades mätaren i realtid och om Jesus kom tillbaka när den var för långt nere mot avfällig – då blev man kvarlämnad. Flera av mina vänner levde utifrån detta i ständig ångest medan jag upplevde mig som »helvaccinerad« mot dylika galenskaper. Där grundproblemet var (och är) en total sammanblandning av frälsning och helgelse. 

Motgiftet? Sund undervisning om dopet. Och nu talar jag inte om när i livet dopet sker (läs gärna teologiartikeln) utan vad dopet gör med oss. Jag brukar använda bilden av att få ärva en fastighet. När du väl löst ut arvet och blivit fullt ut ägare till fastigheten så är den din. Oavsett hur du känner inför den, oavsett hur du sköter eller missköter den så är den i juridisk mening din. Sedan kan den – om försummelsen går för långt – ställas under tvångsförvaltning och även till slut förverkas. 

Men vägen dit är lång och jag tänker alltid på Jesu liknelse om den förlorade sonen. Han löste ut hela sitt arv och förskingrade det men var fortfarande fullt ut älskad av sin Far som väntade på honom med öppna armar. 

Det finns en gravitation i dopet som ständigt drar oss mot Gud. Och den är stark samt verkar i våra liv vare sig vi är medvetna om den eller inte. Låt oss ta hjälp av gravitationen och frimodigt predika evangelium.

Till Kristi ära!

• Della
• Twittra