Teologi

Den tidlösa liturgin i förändringens tid

Människan, samhället och kyrkan må förändras men i mässan
får vi möta en tidlös struktur där Gud besvarar de omöjliga frågorna. Berth Lönndahl tar oss med genom mässans olika delar in i
liturgins kärna.

Vi lever i en föränderlig tid. Frasen upprepas ständigt, rentav så ofta att vi glömmer att människan förblir sig lik. Även om vi fått kylskåp och mobiltelefoner, kör på några timmar mellan Stockholm och Malmö, kan ha kontakt med varandra tvärs över alla kontinenter, så har människan själv inte förändrats särskilt mycket. Visst förändras klädmodet men vad hjälper det för knän och skuldror som sitter där de sitter? Så är det även med våra livsfrågor. De är tidlösa. För lika säkert som att tidens idéer kommer och går, är det att hjärtats kluvenhet och tankarnas kvantkaos består. Oavsett om vi läser ur Psaltarens texter, Homeros Iliaden, Dostojevskijs romaner, Nessers deckare eller ser någon engelsk teveserie, så brottas de med samma livsfrågor. Om relationer, skuld och försoning, döende och sorg, ångest och ensamhet, mening och ansvar.

Mitt i en oroligt oordnad tid så möter vi i mässan en tidlös struktur och stabilitet. Varje moment har mejslats ut för att visa hur Gud svarar på de annars så omöjliga frågorna. Ett exempel är Beredelsen, människans brottning med skulden och den radikala förlåtelsen som hon får ta emot i Jesu Kristi namn. Ett annat är Kyriet, Herre förbarma dig, denna innerliga överlåtelsebön. Den är så mycket – den vädjar till Gud att se till oss, den vill väcka Guds medlidande och den ropar till Gud att öppna våra ögon för att se Honom. Den bibliska bakgrunden är den blinde Bartimaios rop i mötet med Jesus, som speglar människans rop om att bli sedd och att se. Se Gud, se den andre. I mässan handlar det om att se, hur Gud möter oss där. Åter ett annat exempel är Credot, trosbekännelsen, där vi ser och tror att Gud är den som handlar i och ger mening åt allt, som omsluter vår tillvaro i tid och rum. Credot börjar i kosmos begynnelse och slutar i alltings fullbordan.

Varje del i mässan har en biblisk förankring. Men inte bara det. Mönstret för nattvardsfirandet finns inte minst i det stora brödundret, som Jesus också förklarar ingående i Johannesevangeliet sex. Det är fyra moment som markeras – att Jesus tog, tackade, bröt och delade ut – vilket Paulus återknyter till när han skriver om nattvarden, 1 Kor. 11:23ff, och som ingår i varje mässa. Hela mässan är bibelnära. Och livsnära. I musik, konst och litteratur famlar människan för att förstå tillvarons gåtor men i mässan får allt mänskligt komma till tals på ett djupare sätt. Fast det finns en viktig skillnad. Om konsten och kulturen skriker ut så mycket vånda över allt som gör ont, så fogar mässan samman tillvaron genom att visa på svaren. Där lyfts blicken. Där ser vi utöver oss själva. Där anar vi Gud. Där vet vi att Gud bryr sig. Annars hade Han inte sänt sin son Jesus Kristus. Därför får inte mässan vara trivial och banal. Däremot får den gärna vara jublande, trotsig och lycklig över att vi får vara inför Gud. Den är både festernas fest och vardagarnas vardag som väver samman dagsrutinen med evighetsperspektivet.

En mässa tar en dryg timme. Ändå är den en hel livsresa. För konfirmander och ovana gudstjänstfirare släpar den sig fram. Läsningar, predikningar, sånger och böner staplas ju på varandra. Men långsamheten är bedräglig för ju fler detaljer vi ser i mässan, desto mer djupnar den och stillsamheten förändras till ett dramatiskt flöde av moment mättade med betydelse. För mässan ska tåla att nötas på ett helt liv. Söndag efter söndag, vecka efter vecka, i livets hela nöd och lust. Nog är mässan en utmaning. Inte för att den ska anpassas till modernt folk utan för att den ska utmana till eftertanke, omprövning och omorientering, självinsikt och överlåtelse. Och öppna för den stora befrielsen.

Mässans liturgi har självklart en framtid, om inte annat så av den enkla anledningen att den har ett förflutet. Nästan tvåtusen år av samma grundmönster är ett starkt vittnesbörd, otaliga som trängts i kyrkor och katedraler genom tiderna för att delta, talar till sitt tydliga språk. Men mässan behöver levas och genomandas av dem som firar den. När de som leder mässan själva lever i den så börjar mässan leva i församlingen, då börjar hela den gudstjänstfirande församlingen att andas med liturgins egen andning. Jag vågar tro att det är någonting himmelskt över det.