När jag var 12 år dog min pappa. Det var en mörk och kall oktoberdag när cancern tog hans liv, alldeles för tidigt. Vad gör det med oss när det värsta händer? Jo, vi drabbas av vanmakt, förtvivlan och sorg.

Nyhetsankaret Claes Elfsberg är också en av alla dem som förlorat en nära anhörig till cancern. 2018 gick hans dotter bort, blott 30 år gammal, och i höstens SVT-serie Sorgen och jag var vi många som följde hans samtal med andra människor som delar hans erfarenhet av förlust. Samtidigt med programserien har också många i vårt land drabbats av kriser och sorg kopplade till pandemin, vilket aktualiserat frågan om vad som händer med oss när sorgen är ett faktum, och hur vi kan hantera livet efter en förlust.

Vad är sorg? Sorgen är ett ofrånkomligt inslag i allt mänskligt liv. Den följer människan som ett livets återkommande ackompanjemang. Såväl i vardagssorgerna som i de stora förlusterna möter den oss. Till de större förlusterna hör att förlora nära och kära, hälsa och krafter, livsinnehåll och livsmening. 

Sorg är vårt känslomässiga gensvar på förluster och kan ses som ett psykologiskt reparationsarbete. Sorg och saknad hör samman, men sorg kan läkas ut medan saknaden kan bli livslång, eftersom den handlar om kärlek. 

Kring sorg uppstår lätt en konspiration av tystnad. Vi försöker undertrycka och undvika den. När vi ändå ställs inför den försöker vi hellre trösta bort den, än fram den. Det är som om sorgen inte får plats i våra liv. Men sorg som blir ordlös och anonym, som inte blir gripbar och förstådd, blir också svår att sörja. Den riskerar att gå in i ett känslolivets gråzon. Man är aldrig riktigt ledsen, men heller inte riktigt glad. Livet har blivit jämngrått!

Vissa saker kan man gå runt eller förbi, medan annat måste man gå igenom. Sorg måste gås igenom. Annars blir den kvar, oförlöst i vårt inre. Bara sorg botar sorg!

När vi sörjer söker vi tröst. Och vad är då tröst? Ja, tröst är knappast att försöka återställa utgångsläget, att ge tillbaka det någon har förlorat. Då behövs ju ingen tröst längre. Tröst är inte heller att ge den sörjande något annat, i stället för det man har förlorat. Nej, tröst kan sammanfattas i de tre orden närvaro, närhet och dela. Att i en närvaro av någon och i närhet till någon få dela sin livssituation, det är tröst. Det gör det outhärdliga uthärdligt och möjligt att genomleva. Vågar vi och kan vi lära oss att hantera de olika små förluster vi möter, blir vi kanske också bättre rustade att möta de stora.

Frågan i början av krönikan kvarstår: Vad gör sorgen med oss? Som bekant är det bara i en skadad mussla vi hittar en pärla. Det gör ont och det tar tid att bli en pärlproducent, men det är fullt möjligt. 

Här är tidsaspekten viktig. Beträffande musslan säger experterna att ju längre musslan får arbeta med det främmande föremålet, desto finare blir pärlan. Beträffande oss kan man säga att tiden läker inga sår, men det tar tid att läka! 

Om jag själv blivit en pärlproducent är det upp till andra att avgöra. Musslan är förmodligen inte själv medveten om vilken gåva pärlan blir till andra. 

Då man bäst skulle behöva orden
äger man dem inte –
orden som skulle trösta
och ge nytt hopp.

Glädjen har så många ord,
men sorgen nästan inga
– är det därför sorgen är så svår?

Då man bäst skulle behöva orden
får tystnad tala
och gör väl så också –
men Gud,

vad jag hade önskat några ord
några goda ord
några hjälpande ord
då du kom med din nakna sorg.

Naken sorg av Birger Franzén

• Della
• Twittra