När Zeeshan Johannes Haidari öppnar dörren och välkomnar mig med ett leende, känns det självklart att han hör hemma i det här mysiga, röda huset med vita knutar. Här bor Zeeshan med diakonen Karin och församlingspedagogen Hans – de som han nu kallar för sina svenska föräldrar. Men vägen hit till Gjutaregården 27 utanför Sunne, Värmland, har varit långt ifrån spikrak.

– När jag var fem år flydde min familj från Afghanistan. Vi levde sedan illegalt i Pakistan, precis som många andra från min folkgrupp (hazarer). Min pappa dödades när jag var 11 år och då fick jag börja arbeta för att hjälpa mamma att försörja familjen. Innan jag fyllt 15 år hade jag sett så mycket död och våld att det räcker för ett helt liv, säger han.

Hazarer är i regel shiamuslimer och Zeeshan minns att han fick en positiv bild av Gud från sina föräldrar.

– De sa ofta att Gud älskar mig, till och med 70 gånger mer än vad mina föräldrar kunde göra.  

Men väl ute i samhället fick han möta en betydligt råare bild av Gud och vad det innebar att tro.

– Minsta lilla synd skulle leda till helvetet. Och när jag ställde nyfikna frågor till de lärda för att få veta mer om islam fick jag svar som: »Ditt hjärta är svart, dina föräldrar har inte uppfostrat dig – försvinn härifrån!«

Hösten 2015 flydde Zeeshan ensam från Pakistan efter att talibanerna och IS, med pakistanska myndigheters goda minne, hade genomfört en rad attacker mot just hazarer för att de inte är »riktiga muslimer«. Flykten var dramatisk. Den överfulla båten höll på att sjunka, vilket tvingade honom att kasta i princip allt han ägde i Medelhavet.

– När vi kom till Grekland fick jag hjälp av människor med kors runt halsen. Jag minns att jag blev väldigt förvånad över att de hjälpte mig, trots att de visste om att jag inte tillhörde deras religion, säger han och fortsätter:

– Jag frågade varför de hjälpte mig och blev väldigt glad över svaret. De sa att Jesus säger att man ska älska sin nästa som sig själv och nu var jag deras nästa. Jag tänkte: »Vilken bra religion som bemöter människor på det här sättet!«

Mötet med de kristna i Grekland gav Zeeshan en nyfikenhet för kristen tro. En nyfikenhet som växte ännu mer när han anlände till ett flyktingläger i Hamburg, Tyskland.

– Det visade sig vara helt fullt där, så vi var några som fick följa med till ett församlingshem. Prästen och volontärerna behandlade oss så fint, som om vi vore deras egna barn. De lade madrasser på golvet, gav oss kuddar och filtar, och hade förberett en jättefin frukost morgonen därpå.

Vid frukosten fanns en tolk på plats så att ungdomarna skulle kunna få ställa frågor och få hjälp. Zeeshan bad att få sitta bredvid prästen vid frukosten. Precis som i Grekland frågade han hur det kom sig att de var så hjälpsamma. 

– Prästen sa: »I varje medmänniska kan vi se Jesus Kristus. Det här är som att Jesus själv har kommit och knackat på vår dörr, i behov av sovplats, mat och värme. Om vi inte hjälper er, hjälper vi inte Jesus.« 

Dagarna därpå fortsatte resan norrut mot Malmö och det första Zeeshan såg i hamnen var en svensk flagga som vajade i vinden. 

– Jag blev superglad när jag såg korset i den svenska flaggan. Hela resvägen hade jag ju fått hjälp av kristna och nu kom jag till ett land som hade korset i flaggan! 

Tiden i Sverige blev dock inledningsvis inte någon dans på rosor utan tvärtom inleddes en kamp mot myndigheterna. Zeeshan vet att han är född 8 mars 2000, vilket han idag också säkrat bevis för, men i Sverige slogs det fast att han var född 2 mars 1998 och att han därför var 18 år vid den tiden. Detta trots att ingen medicinsk åldersbedömning genomfördes. Som 18-åring eller äldre skulle nämligen Migrationsverket ha rätt att utvisa honom, vilket de också meddelade att de hade tänkt göra. 

– Det var kränkande för mig eftersom mitt födelseår är en så viktig del av vem jag är. De tog min riktiga identitet ifrån mig. Jag fick aldrig fylla 17 år utan gick från 16 till 18 år över en natt, konstaterar han. 

Även om luften gick ur gav Zeeshan inte upp. Han fortsatte gå i skolan och där träffade han en kristen tjej som tog med honom till kyrkan. Från Fryksände församling fick han sin första Bibel på hemspråket urdu.

– Jag hajade till när jag läste om Messias för i mitt hemland finns många talesätt om »Messiah«. När jag insåg att Messias var självaste Jesus Kristus var det en ögonöppnare för mig. 

Zeeshan läste på mer och mer om kristen tro och märkte att den positiva gudsbild han hade fått från sina biologiska föräldrar stämde väl med det som stod i Bibeln. Det var den här tron han ville leva efter. 

– Jag läste om hur Jesus bemötte andra människor och kände ett sådant hopp. Mitt liv skulle vara meningslöst utan min tro på honom, för Jesus är min vägvisare för hur jag ska leva mitt liv. Han erbjuder en evig kärlek som är tillgänglig hela tiden. Jag är aldrig ensam för Jesus finns i mitt hjärta och bär mig när det är som tyngst. 

Zeeshan är långt ifrån den enda som kommit till Sverige och sedan konverterat till kristendom. Men att göra det är inte helt problemfritt, vilket många med honom har upplevt. Skulle en konvertit bli utvisad så är det förenat med livsfara i hemlandet.

– Det är vanligt att Migrationsverket misstänker att man konverterat bara för att ha större chans att få stanna i Sverige. Under den intervju som Migrationsverket håller blir det dessutom ofta problem att förstå tolken helt och hållet. Det är inte heller ovanligt att tolken är muslim och därför inte kan det kristna vokabulären eller att man inte förstår varandras språk till 100 %, vilket försvårar saker vid utredningen, säger Zeeshan. 

Det sistnämnda har han själv fått erfara vid sin första asylutredning 2016. Efter att Zeeshan blev åldersuppskriven, flyttades han under hösten 2016 mot sin vilja till Torsby till ett hem där betydligt äldre personer bodde. Väl i Torsby fick han våren 2017 träffa prästen Felix, och det var nu hans svenska mamma Karin kom in i bilden, eftersom hon jobbade med de nyanlända på orten. 

– När jag kom till mötet satt Karin och läste alla mina handlingar som Felix hade fixat fram. Hon sa: »Konstigt, det verkar som om ni inte alls förstod varandra du och tolken, men här står det att du säger att ni förstår varandra bra«, säger Zeeshan och fortsätter: 

– Jag blev helt chockad. Jag har en väldigt speciell dialekt och tolken talade persiska. Jag förklarade att jag sagt till tolken att jag bara förstod cirka 50 procent av vad han sa, så tolken hade ljugit. Hur många fler saker hade blivit fel? 

Karin ställde en ny fråga: »Varför ville du inte göra en medicinsk åldersbedömning?« 

– Står det verkligen så? frågade jag. Det var ju inte sant! Jag hade sagt både till min gode man och advokat att jag ville det, men jag fick aldrig någon kallelse utan bara ett besked från Migrationsverket att de bestämt att jag var 18 år. 

Trots att det här mötet var jobbigt och frustrerande kände Zeeshan ändå ett hopp eftersom både Felix och Karin visat att de trodde på honom och kämpade för hans rättigheter. Karin, som sitter i soffan bredvid under intervjun, flikar in: 

– Migrationsverket kräver godkända id-handlingar för att acceptera en persons ålder. Men själva kan de, utan medicinsk bevisning, ändra en människas ålder med två år. Hur är det möjligt? Ett slags rättspatos slog till hos mig och jag kände att den här killen skulle jag fortsätta följa, säger Karin och ger en varm blick över bordet till Zeeshan. 

Under hösten 2017, alltså drygt två år efter att han kom till Sverige, började Zeeshan må allt sämre psykiskt. Livet kändes hopplöst, han led svårt av posttraumatiskt stresssyndrom och blev inlagd akut på psykiatrisk vuxenklinik i Karlstad. 

– När jag var inlagd fick jag besök av Karin. Hon trodde mig och såg mig som jag var: 17 år, utan familj och utan tro på en framtid. Och att vara sedd av henne gav mig nytt hopp. 

Efter tre veckor skickades han tillbaka till Torsby och då fick Karin reda på att Zeeshan flyttade runt nästan varje natt. 

– Vi hade plats här hemma. Så jag frågade om han ville bo hos oss ett tag. Han sa bara »Tack!« men såg ut som om han hade vunnit högsta vinsten. Så då ringde jag till min man och meddelade att idag tar jag med en kille hem efter jobbet, säger Karin. 

– Mitt hjärta slog en volt av glädje och lättnad. Första kvällen jag klev in här med mina grejer kände jag en värme direkt som inte går att beskriva. Det var något speciellt och jag kände att jag hade kommit hem igen, minns Zeeshan. 

Vid det laget var det inte alls bestämt hur länge Zeeshan skulle bli kvar. Men tiden gick och vid julen 2017 fick Zeeshan träffa Karin och Hans tre biologiska barn, som han nu kallar sina syskon. Hans berättar: 

– Vår yngsta son hade… 

Zeeshan avbryter: 

– Men det är ju jag som är er yngsta son!  

Vi alla skrattar innan Hans fortsätter: 

– Vi stod i köket och Hannes sa: »Jag har ju alltid velat ha småsyskon. Nu har vi ju en här som är färdig. Kan vi inte ta honom? Han passar ju in som handen i handsken i vår familj.« Och så blev det. Gud placerade Zeeshan i vårt knä. Vi upptäckte att vi hade ett till barn som vi inte visste om, sedan har vi jobbat efter den linjen, och det har blivit till så stor välsignelse för hela vår familj. 

Karin nämner att hon flera gånger upplevt att hon och Zeeshan har djupa band mellan sig, precis som det kan vara mellan biologisk mor och son. Likt Hans är hon övertygad om att Gud haft en tanke med att deras vägar skulle korsas. 

– Jag minns särskilt en frostig, gnistrande morgon när vi satt i bilen tillsammans. Vi körde genom skogen, klassisk musik hördes från radion och allt var magiskt vackert. Jag tänkte att det var precis som att vara med i en film. Vi hade inte sagt ett ord till varandra på 20 minuter men så sa Zeeshan plötsligt: »Karin, känner du inte att det här är precis som att vara med i en film?«. Jag hade tänkt tanken bara 30 sekunder innan han satte ord på den. Liknande saker har hänt flera gånger – vi har en »connection« som är utöver det vanliga, säger Karin. 

Våren 2018 döptes Zeeshan och valde dopnamnet »Johannes«. I augusti 2019 beviljades han flyktingstatus och uppehållstillstånd på grund av sin kristna tro. Den gången gjorde han sin intervju på svenska. Zeeshan har nu fått fast jobb på en matbutik i Sunne och funderar på att studera inom en snar framtid. Fortfarande återstår kampen för att få tillbaka sin rätta ålder, och tillsammans med Karin och Hans kämpar han också för att få kontakt med sin biologiska familj som han inte haft kontakt med sedan 2015. 

– Det är inte lätt då de lever i hemlighet i Pakistan, men jag har inte gett upp hoppet och skulle såklart önska att de visste om att det gått bra för mig, säger Zeeshan. 

Karin fyller i: 

– Jag kan inte ens föreställa mig hur det är för Zeeshans biologiska mamma att släppa iväg honom och nu sju år senare inte veta om han lever eller inte. Jag skulle verkligen vilja träffa henne och tacka henne – vi har ju barn ihop, hon och jag.

• Della
• Twittra