Teologi

Den kristne, samhället och politiken

Kan en kristen vara militär? Politiker? Ja, hur ska vi se på samhället och dess funktioner
över huvud taget ur ett kristet perspektiv? Finns några tydliga lutherska svar? Om vi ska
vara ärliga har samhällsengagemang inte varit lutheraners bästa gren, skriver Tomas Nygren.

Går vi till reformationens rötter finns i dess teologi – kanske lite oväntat – egentligen goda resurser för kyrkans och de kristnas samhällsengagemang. Dessa finns framförallt i kallelseläran (behandlad i Budbärarens decembernummer 2015) och i tvåregementsläran – som handlar om Guds två sätt att styra världen. Tvåregementsläran tillhör det mer omdiskuterade i luthersk teologi. Bakgrunden till det är att den har använts på så olika sätt. Hitler använde den för att få lutherska kyrkans stöd i Tyskland vid andra världskriget. I Norge däremot, användes den av norska kyrkan för att säga nej till nazisten Quislings krav på att statslojalitet skulle predikas i kyrkorna.

Denna lära utvecklades av Luther, med inspiration från Augustinus, när han i sin bibeltolkning försökte förstå hur Jesu ord i bergspredikan om att »vända andra kinden till« skulle förstås i förhållande till den typ av bibelord som finns i Romarbrevet 13:4
»Det är inte för inte som överheten bär sitt svärd; den står ju i Guds tjänst som hämnare, för att vreden skall drabba den som gör det onda«.

Ställd på sin spets lyder frågan: Kan en kristen följa Jesu ord i bergspredikan och samtidigt ha en myndighetsuppgift som kan innebära visst mått av våldsutövning?

Nyckeln för Luther var att förstå att Gud arbetar på två olika sätt i världen: som skapare och som frälsare. Som skapare arbetar Gud genom alla människor så långt de gör det goda. Här är målet att belöna gott och bestraffa ont i en värld märkt av synd. Den som står i samhällets tjänst kan därför tvingas till ett visst mått av tvång och våld i vissa situationer för att hindra kaos och ondska från att breda ut sig.

Som frälsare arbetar Gud genom sin kyrka och den kristne. Målet är att predika evangelium. Här finns inget utrymme för tvång. Här måste samvetets frihet få råda. Enda maktmedlen kyrkan har är Ordet och bönen. Kyrkan ska aldrig använda vapenmakt för att sprida sitt budskap. Korståg är otänkbart.
Som kristen är jag insatt i båda dessa Guds sätt att styra världen. I min samhällsroll är jag Guds medarbetare på skapelsens plan. Genom min tro är jag även Guds medarbetare på frälsningens område. Dessa två ska hållas åtskilda. Om jag som kristen blandar ihop dem kan jag få problem bland annat i min yrkesutövning: En kristen lärare kan exempelvis hamna i ett mesigt mellanläge om han/hon försöker vara snäll genom att inte säga till busarna i klassen i ett försök att vända andra kinden till. Följden blir att de svaga i klassen kommer i kläm. Världen kan inte styras med evangelium.

Men Guds två sätt att styra ska också hållas ihop. Man måste lyda Gud mer än människor (Apg 5:29) även om man ska »ge kejsaren vad kejsaren tillhör«. Det var detta lutheraner i Tyskland som var Hitlerlojala hade missat. De tänkte sig att man alltid måste lyda överheten för att den var ditsatt av Gud. Norska kyrkan vägrade lyda den nazistiska överheten just därför att den inte skulle bestämma vad som skulle predikas. Man måste lyda Gud mer än människor.

Uttalanden av den norska kyrkan under ockupationen utifrån tvåregementsläran gjordes med två fokus. Den ena var kyrkans frihet att förkunna evangelium. Den andra hade med människovärdet att göra. Bland annat kritiserade man behandlingen av judarna. Kyrkans uppgift var att förkunna hela Guds ord. Det innebar inte enbart förkunnelsen av evangelium i kyrkan i snäv bemärkelse, utan också förkunnelsen av Guds lag i vid bemärkelse till den världsliga myndigheten. Med andra ord var kyrkans funktion förutom evangelieförkunnelsen, också att vara ett slags samvete/profetröst för samhället.
Tilläggas bör att det norska sättet att tillämpa tvåregementsläran, jämfört med nationalsocialisternas i Tyskland, låg betydligt närmare Luthers egen tillämpning. Den kan illustreras av en liten skrift till två furstar och deras arméer som Luther i all hast skrev 1542 när de stod stridsberedda mot varandra i en tvist om den lilla staden Wurzen. Han var mycket angelägen om att skriften snabbt skulle spridas i de båda arméerna för att förhindra ett krigsutbrott. I skriften försöker han förmana furstarna att inte strida om staden. Även om det med Luthers ord rörde sig om »världsliga ting« såg han sig av Guds ord manad att tala. I skriften argumenterar Luther utifrån några bibelord för varje människas plikt att söka freden. Han liknar också furstarnas beteende med två fulla bönder som »slåss på en krog om ett söndrigt glas«.

I slutet av skriften vänder sig Luther direkt till soldaterna i furstearméerna och skriver: »Och jag uppmanar er uppriktigt: Den som krigar under en sådan krigslysten furste, han måste själv desertera så fort han kan och så rädda sin själ och lämna sin hämndlystne, dåraktige furste ensam, så att han får kriga med dem som vill fara till djävulen med honom. Ty ingen är tvungen utan tvärtom är det honom förbjudet att lyda furstar och herrar eller hålla ed, när det leder till själens fördömelse. Det är mot både Gud och rätten.« (översättning Per Frostin, Tro och Liv nr 6/1983)

Samtidigt som tvåregementsläran rätt förstådd har stora förtjänster är den inte problemfri. I vissa lägen kan det till exempel vara oklart om jag ska agera utifrån min personliga tro eller min samhällsuppgift. Å andra sidan finns den typen av spänningar oavsett om man har en tvåregementslära eller inte.