Jag träffar Sang-Hwa Kim tillsammans med en tolk på ett litet café med klotter på väggar och tak i Gamla stan i Stockholm. Hon pratar fort och målmedvetet. Det märks att hon har ett viktigt budskap som hon vill dela.

– Ett känt talesätt i Nordkorea är att om tre personer träffas är en spion från staten, berättar Sang-Hwa Kim. 

Vi tittar på varandra, och konstaterar att om vi hade varit i Nordkorea hade en av oss varit där å statens vägnar. Hon är på besök i Sverige och har precis föreläst på ett riksdagsseminarium tillsammans med organisationen Open Doors. Sang-Hwa sippar på sitt kaffe under tiden hon berättar om livet i hemstaden Ongsang innan flykten till Kina.

– Det första man måste göra på morgonen direkt efter man vaknat är att damma av porträttet på Kim Jong-un, »den store efterträdaren«, som alla har hemma. Vi blir från ung ålder lärda att tillbe Kim Jong-un och det är inte tillåtet att titta på utländsk TV eller film. Alla ska vara beredda att offra sitt liv för staten. 

Sang-Hwa tittar ut genom fönstret där turister och stockholmare strosar förbi på gatan. Under sina första tolv år levde hon som en helt vanlig nordkorean. Vad hon inte visste var att hennes föräldrar i hemlighet tillbad någon annan än diktatorn. Innan Korea delades var den norra delen av landet känt som Asiens Jerusalem och det fanns mängder med bibelinstitut, kyrkor och teologiska högskolor i området. Enligt Sang-Hwa utbröt en stor förföljelse av kristna 1958 och många flydde till Sydkorea, men Sang-Hwas farföräldrar, som var troende, valde att stanna.

Trots upprepade försök att bli av med de troende i landet, genom att bland annat skicka dem till farliga gruvor som arbetare, överlevde de kristna – så även Sang-Hwas familj. Farföräldrarnas hem letades igenom varje vecka efter förbjudna föremål och böcker. Men Sang-Hwas pappa, som var snickare, hade lyckats bygga ett gömställe för familjens Bibel.

– Av en tillfällighet hittade jag Bibeln i en garderob. Boken hade gulnade sidor och var utan fram- och baksida. Först trodde jag att det var en bunt med pengar, men när jag såg att det var den förbjudna boken Bibeln, blev jag så arg och rädd att jag började skaka. Det kunde ju innebära slutet för vår familj! Jag hade blivit lärd från ung ålder att man måste ange vem som helst som bryter mot reglerna – oavsett om det är familj eller vänner. Innan jag stoppade tillbaka Bibeln läste jag några verser från de första sidorna, där det stod att Gud hade skapat himmel och jord.

Under två veckor snurrade de tre orden »Gud«, »skapade« och »världen« för Sang-Hwas inre värld. Hon var som i chocktillstånd och velade fram och tillbaka. Skulle hon berätta för sina lärare vad hon hade hittat? Efter mycket tänkande valde hon att fråga sin pappa om boken. Han tog hennes hand, ledde henne ut ur huset och pekade upp mot himmelen. Han berättade att det var Gud som skapat världen och frågade henne vilket djur hon tyckte var läskigast. »Ormen, såklart«, svarade Sang-Hwa.

– Då berättade han om Adam och Eva som blev ledda in i synd av ormen, och hur Jesus kom för att dö för vår synd. Jag tyckte att det han sa lät trovärdigt och började tro på Gud. Guds ord blev liv för mig, och jag ville lära mig allt jag kunde. Hungern blev större än oron och rädslan. Utan Guds Ande hade jag inte förstått, och allt jag ville göra var att dela min nyfunna tro och lära mig att be. 

Många föräldrar i Nordkorea väljer att inte dela sin tro med barnen i rädsla för att bli angivna, liksom Sang-Hwas föräldrar. När Sang-Hwa väl hade blivit kristen förstod hon ganska snabbt vilka av hennes vänner som var kristna och vilka som inte var det, och det visade sig att många var troende. De pratade ofta om tron med varandra – men aldrig med främlingar. Ofta fick deras föräldrar be dem att vara mer diskreta, vilket var svårt för Sang-Hwa som längtade efter att dela sin tro.

Många kristna i Nordkorea samlas under täckmanteln av att ha lektioner eller lära sig något praktiskt tillsammans, vilket gör att de går under radarn för myndigheterna. Efter att hon blivit vuxen gifte hon sig med en kristen man, och så småningom fick de en son. När de efter några år bestämde sig för att byta fönster brakade helvetet loss.

– Vi ville använda oss av fönster från Kina vilket staten såg som ett kapitalistiskt brott, men vi ville bara isolera bättre så vi slapp frysa. Eftersom vi blev stämplade som politiska motståndare blev det till slut för farligt för oss att stanna och vi tvingades fly över gränsen till Kina. När vi korsade en flod för att ta oss över gränsen låg det döda människor överallt. Jag var med om saker som inte går att säga högt, och många hamnar i händerna på människosmugglare eller blir tillbakaskickade till Nordkorea av kinesiska myndigheter.

Sang-Hwa vilar hakan i handen. Runt fingret sitter en enkel guldring. Hon har återkommande mardrömmar om att hon blir jagad i hemstaden Ongsang och har inget gott att säga om tiden i sitt hemland, förutom tiden hon spenderade med sin familj och de vänner som fortfarande bor kvar. De lyckas ha kontakt via förbjudna telefoner från Kina, och då och då ringer någon upp Sang-Hwa för att prata i tre minuter – sen måste de lägga på innan myndigheterna upptäcker något. Idag lever hon och hennes familj i Sydkorea dit de lyckades ta sig efter flykten till Kina, och Sang-Hwa leder tillsammans med sin man en församling för nordkoreanska avhoppare som ses en till två gånger i månaden. 

– Kristendomen är förbjuden i Nordkorea för att när människor börjar tro på Jesus förstår man att man har mänskliga rättigheter och man börjar söka frihet. Tillsammans ber vi i vår församling för att diktaturen ska upphöra och att gränserna ska öppnas igen – så fort det är öppet är vi beredda att åka tillbaka för att sprida evangeliet. 

• Della
• Twittra