Nästa år är det 500 år sedan Luther spikade upp sina berömda teser och upplevde sitt reformatoriska uppvaknande, vilket vi ser som startskottet för reformationen. Egentligen började det långt tidigare. Starten var splittringen av kyrkan, redan vad vi kallar den stora schismen år 1054 då kyrkan delades i den östliga, Ortodoxa kyrkan, och den västliga, Katolska kyrkan. Så har det fortsatt, reformationen gav upphov till en mängd trossamfund som sedan i sin tur har fortsatt att fragmentiseras.

Reformationen måste främst ses som en Jesusrörelse. Avsikten var aldrig att bilda en ny kyrka, utan en återgång till källorna – ad fontes. Även den bekännelseskrift från 1530, Confessio Augustana (den Augsburgska bekännelsen) som vi Lutheraner samlas kring, skrevs med avsikt att bevara kyrkans enhet. Sedan har vi sett många Jesusrörelser komma och påverka kyrkan, inte minst den folkväckelse som under artonhundratalet gav upphov till vårt eget EFS. Men vi vet också att förnyelse och Jesuscentrering inte nödvändigtvis måste leda till splittring – vi står kvar i vår moderkyrka. Nittonhundratalets karismatiska väckelse har inte bara lett till nya samfundsbildningar utan också vitaliserat existerande kyrkor. Upplever vi just nu en historisk vändning, från splittring mot enhet?

Den medeltida kyrka som bannlyste Luther och som Sverige 1593 definitivt bröt med finns inte längre. Den katolska så kallade motreformationen fick exempelvis till följd att flera av missbruken som den protestantiska kritiken pekade på åtgärdades. Från andra Vatikankonciliet till undertecknandet av dokumentet Från konflikt till gemenskap i år i Lund – vilket bland annat slår fast att »katoliker och lutheraner bör på nytt förpliktiga sig till att söka synlig enhet, … och till att oupphörligt sträva mot detta mål« – kan vi urskilja en allt tydligare vilja till försoning.

En strävan mot enhet måste också vara en strävan mot kristendomens centrum. När vi närmar oss centrum så närmar vi oss också per automatik varandra. Men vad är då trons och kyrkans absoluta centrum? Jag vill instämma med aposteln Palus, som säger sig:
»… inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst« 1 Kor 2:2b.

Och jag instämmer även med den sextioandra av Luthers nittiofem teser:

»Kyrkans sanna skatt är det allra heligaste evangeliet om Guds härlighet och nåd.«

Därför behöver den kristna kyrkan ständigt kalibrera kompassen mot centrum – reformation.

 

• Della
• Twittra