Krönika

Därför bävar jag inför barnet

Äkthet, mod och kreativitet är tre värderingar som mötte mig i Sheffield, England. Vårt novemberbesök med nätverket för Nya sätt att vara kyrka i EFS och Svenska kyrkan inleddes med en endagskonferens i Leicesters snart tusenåriga domkyrka. Ärkebiskop Justin Wellby önskade, i en inspelad intervju, oss rätt Jesusfokusering och frimodigt risktagande när vi tar initiativ till mötesplatser med dem som inte går i kyrkan. Konferensen berörde ämnen som pionjärpräster, ungdomsförsamlingar och statistik om de tusentals nya initiativ som spirar i dag. Seminariet »Muslimer och Jesus« visade sig börja med att vi på moskévis fick ta av oss skorna och sittande på golvet pröva en gudstjänstform anpassad för sökare och kristna med muslimsk bakgrund. En otroligt nyttig missionsövning kring vad som verkligen är trons kärna och vad som är främst kultur, tradition och yttre former – hur blir jag den andre i missionsuppdraget?

Jag kommer inte att glömma Sheffield. Allra starkast intryck på mig gjorde mötet med pionjärprästen Diane. För tre år sedan bad biskopen henne att se om hon kunde samla en missionerande hemgrupp i ett fattigt område i norra delen av halvmiljonstaden. Vi har inga pengar till lön men du får bo i den stora prästgården i området och behöver inte ta något annat församlingsansvar, sa han. Människorna som bor där befinner sig ekonomiskt på nivå ett och två av Storbritanniens niogradiga välfärdsskala. Som medelklassvensk är jag säkert minst på nivå sju.

Diane flyttade in tillsammans med en väninna. Efter tre års slit som tältmakarsocionom ser hon hur de blivit en liten skara med några som bor i prästgården eller köpt hus i området. Som uppsökande missionsgemenskap kan de bli en ny start på den lokala församlingen. Dessutom har hon nu fått halvtidslön och tillsynsansvaret för S:t Phillips. Hon berättar att de styrs av tre värderingar: äkthet, mod och kreativitet. Ja, verkligen! Jag ser tre andra faktorer också: uppoffring, bön och relationer. Hennes berättelse om sitt missionsliv krossade nästan mitt svaga missionshjärta. Jag började gråta som ett barn. Vad vill Gud med mig, mitt hem och min kommande pensionärstid?

Käre vän, är det inte detta som julen handlar om? När Gud blir människa i Jesus Kristus, visst ser vi då gudomlig uppoffring, kreativitet och mod? Guds visa dårskap att träda i relation med oss människor, ge livet för allas trasighet och synd, upprätta och rädda oss till evigt liv – bär den inte just de missionsdragen som Diane nämner? Äkthet, mod och kreativitet. Jag ser Guds kärleks självutgivande ansikte, men också missionens kostsamma kallelse. Därför bävar jag inför barnet. Vågar jag, vågar du, ta emot en så god jul? Har vi något alternativ? Lämnar Kristi kärlek oss något val, 2 Kor 5:14?