Systrarna står med böjd överkropp i vördnad för treenighetens mysterium i det lilla kapellet beläget i källaren på Alsike kloster. »Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande«. Bönerna bes melodiskt och rytmiskt och när sista bladet i plastpärmen är vänt säger syster Karin att vi ska stilla oss en stund. De tre systrarna sitter vända mot altaret. Ett frasande ljud hörs från det stumma linnetyget som arbetsklädseln är sytt av när någon sätter sig tillrätta. Syster Elisabeth harklar sig. Att hon som pingstvän skulle bli nunna på ett svenskkyrkligt kloster har inte alltid varit helt självklart.

– Jag hade ingen relation till varken kloster eller Svenska kyrkan innan jag kom hit, men jag tror att Gud har förberett mig hela mitt liv för att bli nunna. Jag har alltid vågat göra tvärtom mot vad andra gör och är inte rädd för folks åsikter. När det var trendigt att klä sig i svart klädde jag mig i regnbågens alla färger, och jag hade inga problem med att stå upp för min tro under uppväxten. 

Syster Elisabeth har dukat fram kaffe och klostrets egentillverkade äppel- och chokladpraliner i vardagsrummet. Asam, en av gästerna på klostret, undrar om han får ta av kaffet, varpå syster Elisabeth först svarar nej i allvarlig ton – sedan skrattar hon hjärtligt och häller upp en kopp åt honom. Hunden Bella kommer och hälsar och syster Karin sitter och betalar räkningar i soffan bredvid under tiden syster Elisabeth berättar om sin bakgrund. Hon är uppvuxen i Österfärnebo, men bestämde sig som 16-åring att flytta åtta mil söderut till Uppsala för att börja Livets Ords kristna gymnasium (nuvarande Ansgargymnasiet). Åren efter gymnasiet flyttade hon runt, gick förskollärarprogrammet och hamnade slutligen i Uppsala igen.

– I den vevan började jag fundera över vilken församling jag kunde känna mig hemma i. Jag gick på gudstjänster i hela Uppsala, men såg inte Svenska kyrkan som ett alternativ. Av någon anledning började jag tänka på ett gymnasiearbete som min klasskamrat Victoria hade gjort några år tidigare med titeln »Ska jag bli nunna eller inte?«. Victoria hade besökt Alsike kloster några dagar och jag kunde inte sluta tänka på klostret. Jag kände bara att jag måste dit.

 Klockan har hunnit passera tolv och det är dags för lunch. Vi sätter oss till bords i det gröna köket tillsammans med de gäster som bor på i huset. Syster Elisabeth fick frågan om hon ville tillbringa några dagar på klostret över påsken för över tre år sedan, och flyttade in några månader senare. Idag är hon novis, vilket är det andra steget för att bli permanent nunna. Efter några år som novis kan hon avlägga »den lilla professen«, vilket är temporära klosterlöften. Sedan ska hon fortsätta avlägga samma löften varje år tills hon står stadigt i sin tjänst. Först då avlägger hon den stora professen – det livslånga löftet till klostret. 

– Den vanligaste frågan folk undrar när de kommer fram på stan är: »Hur ser en vanlig dag ut?«, men vi har verkligen inga vanliga dagar. Är vi friska samlas vi till bön sex gånger om dagen. Jag tar hand om djuren på gården och brukar hjälpa till med att ge folk mediciner, skjutsa och andra praktiska sysslor. Jag flyttade till klostret för att lära känna Gud bättre och på vägen upptäckte jag att jag även fick lära känna mig själv och mina gåvor, och att det fanns utrymme för dem på denna plats, här är jag både nunna och författare. Tänk att få spendera så mycket tid med Gud, hjälpa människor och få träffa bröder och systrar från hela världen.

Redan som barn hade syster Elisabeth tankar på att bli författare, och förra året slog drömmen in då hennes debutbok Noël gavs ut på Pärlan förlag. Idén till boken kom redan för tio år sedan. Hon är historiskt intresserad och bestämde att boken skulle börja när Eiffeltornet hade installerats 1889. Historien utspelar sig över julen, då två flickor från olika samhällsklasser lär känna varandra mot alla odds. Syster Elisabeth skickade in manuset till ett förlag som uppmuntrade henne att ta hjälp av en skrivcoach för att färdigställa boken. 

– Jag spenderade otaliga timmar i sköna kläder vid den gamla skolbänken i mitt rum här på klostret som vetter ut mot trädgården. Skrivandet var som att lägga ett pussel där alla bitar inte passade. Ibland fick man ta bort passager eller lägga till nya saker. Processen var verkligen bara rolig – jag upplevde ingen frustration eller skrivkramp. 

En dag när syster Elisabeth var ute med syster Karin och en av gästerna i huset på ett ärende, ringde en förläggare på Pärlan förlag upp och berättade att de ville ge ut hennes bok. Syster Elisabeth gick som i chock ett par dagar innan hon verkligen kunde greppa det – hennes bok skulle bli utgiven!

– Det kändes så stort. Jag hoppas att de som läser boken ska se Guds stora kärlek för oss. Det är lätt att känna sig förtvivlad i livet, hur kan Gud bry sig om lilla mig? Men jo, Gud bryr sig om oss, även när allt känns skit.

Syster Elisabeth och jag bestämmer oss för att ta en promenad ut till djuren, och ett barn till en av gästerna följer med. Solens sista strålar träffar oss medan vi klappar åsnorna och fåren som går i hagen bredvid klostret.

– Det är klart att det kostar att välja det här livet. Jag bor i ett kollektiv med massa människor från olika kulturer och vi delar på allting. Jag träffar inte min ursprungliga familj lika mycket som förut, och jag kan inte träffa dem precis när jag vill. Men bra saker kostar. Jag har en helt ny familj och vi jobbar ihop. 

Syster Elisabeth funderar över hur man vågar följa Gud, och tror att mycket handlar om att följa sin längtan.

– Jag tror det handlar om att lära känna Gud, och våga lära känna det han önskar för mig. När jag har vågat öppna mig har Gud ofta bollat tillbaka frågan till mig: »Vad önskar du dig?«. Gud lägger ner en längtan i våra hjärtan, han tvingar ingen. Jag tror att dragningskraften är större än de utmaningar vi möter. Trots kostnaden att följa Jesus är belöningen alltid större.

• Della
• Twittra