Ett av de mest kända ställena i Bibeln är Jesu sista ord till sina lärjungar i Matteusevangeliet 28:18–20: »Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt som jag befallt er. Och se, jag är med er alla dagar till tidens slut.« [SFB15]

Värt att notera är att Jesus inte säger åt lärjungarna – och i förlängningen oss – att göra människor till kristna eller att leda dem till tro på honom; han sänder dem att göra människor till lärjungar. Detta säger något fundamentalt om vad det är att vara kristen. Vi ska inte enbart tro på Jesus i intellektuell eller själslig mening. Vi är kallade att vara hans lärjungar. Lärjungaskap är alltså helt grundläggande för oss. Men vad är lärjungaskap och hur görs det? En lärjunge är någon som lär sig, och som Jesu lärjungar vill vi lära oss av honom och följa honom, för att bli som han. En enkel definition av lärjungaskap är »Att lyssna till Jesus, förvandlas av honom och göra det han säger«. 

Av det följer frågan: Hur hör jag vad Jesus säger? Här går mina tankar till Apostlagärningarna 8 där Filippus möter den etiopiske hovmannen, som han hör läsa ur Jesaja. »Filippus skyndade fram, och när han hörde honom läsa profeten Jesaja frågade han: ›Förstår du vad du läser?‹ Mannen svarade: ›Hur skulle jag kunna det om ingen vägleder mig?‹ Och han bad Filippus komma upp och sätta sig bredvid honom« (Apg 8:30–31). Sedan förklarar Filippus bibelstället för mannen, och han låter döpa sig. Hovmannen hörde Guds röst i form av Skriften, men han var beroende av att någon vägledde honom för att kunna förstå och följa. Detta tror jag är en nyckel i lärjungaskapet. 

Också vi behöver bli vägledda. Jag minns ett tillfälle när jag som ung konfirmandledare var allmänt fundersam och behövde stöd. En av de äldre ledarna tog mig med till en snabbmatsrestaurang och lade resten av kvällen på att prata med mig. Jag minns inte exakt vad vi pratade om, men det avgörande var att han tog sig tid. Och inte bara han, en mängd människor har gjort detsamma för mig genom åren. Detta sätter fingret på något: Lärjungaskapet och efterföljelsen behöver ske i relationer. Om vi vill fostra människor som följer Jesus och blir förvandlade av honom, kan vi inte enbart göra det från en predikstol, i en gudstjänst eller genom stora möten på en konferens. Allt detta är bra, viktigt och ibland nödvändigt, men lärjungaskap kan aldrig vara enbart kollektivt. Det måste även, och kanske till och med huvudsakligen, ske i nära relationer. Predikan, undervisning, underbar tillbedjan och gudsnärvaro är goda ting som för oss närmare Jesus. Men om det hela ska växa i mig och bli till riktig och bestående frukt behövs personlig omsättning i praktiken, annars är risken att tron istället sakta avtar. Här behöver vi varandra. 

En omistlig del av Jesu sätt att leda lärjungarna var mötet mellan honom och dem i en privat miljö bortom rampljuset. Vi kan ana att det fanns tider för enskilda samtal, men det som slår mig i evangelierna är att Jesus ofta tillbringade tid med enbart de tolv – eller ibland en ännu mindre grupp – för att vägleda och undervisa dem innan de blev utsända. Detta måste vara en modell även för oss. Att vi lyssnar till Jesus, vägleds och vägleder, för att sedan göra det Jesus säger. Så, vem vägleder dig? Vem gör du till en lärjunge? Båda aspekterna behöver finnas. För att du ska bära frukt, för att vi ska förvandlas av Jesus, för att EFS ska uppfylla sin vision – och för att Guds rike ska växa.

• Della
• Twittra