Blivande biskopen vill värna om mångfalden

Karin Johannesson är vald till Uppsala stifts nya biskop. Budbäraren har träffat henne för ett samtal om vägen dit och vägen framåt för Svenska kyrkan.

Vi träffar Karin Johannesson över en kopp kaffe på Katedralcaféet i Uppsala. Vid intervjutillfället har det hunnit gå några veckor sedan hon fick beskedet att hon är vald till Uppsala stifs nya biskop.

– Nu har jag nog hunnit landa lite, men under de första tio dagarna var det verkligen fullt ös. Jag fick massor av blommor, gratulationshälsningar och telefonsamtal på alla möjliga telefoner. Jag fick flera förfrågningar om föredrag, utan att ha någon som helst koll på almanackan själv. Det var ett härligt kaos kan man säga, säger hon med ett skratt.

Att bli vald till biskop blev lite av tredje gången gillt för Karin. Hon har tidigare varit biskopskandidat i Västerås 2015 och i Karlstad 2016, så hon har hunnit bli van med hela processen.

– Första gången jag fick frågan blev jag lite paff. Det tuffaste är nog tiden innan man bestämmer om man ställer sig till förfogande eller inte. Passar jag verkligen till det här? Vad vill Gud i detta? Finns det inte många andra mer lämpade kandidater? Jag har behövt be och begrunda sådana frågor väldigt mycket, ända tills de till slut säger åt mig att: »Nu behöver vi ett besked«, säger hon och fortsätter:

– Men jag har varit vägledd och buren av Gud i alla tre valen. Mitt i turbulensen har jag känt att jag kan vila och att Gud har kontroll över det som sker, säger hon.

Särskilt dramatiskt blev det i alla fall inte på själva valdagen. Karin satt i lugn och ro och hade det trevligt tillsammans med sin familj när hon plötsligt fick telefonsamtalet att det var dags att bege sig till stifts­kansliet.

– Självklart var det ett roligt samtal att få. Jag är väldigt inspirerad inför den här uppgiften, samtidigt som jag är väl medveten om utmaningarna och det stora ansvar som ligger i detta arbete.

Som nyvald biskop är det mycket som blir nytt. Karin får till exempel en egen liten personalstab som understödjer henne i arbetet. Hon får också en ny tjänstebostad ett stenkast från altaret i Domkyrkan. Men framför allt får hon chansen att påverka Svenska kyrkans väg framåt.

– Jag gillar mångfald och är stolt över den mångfald som finns inom Svenska kyrkan. Vissa tycker nog att jag är lite för glatt inställd kring det, men jag är det på ett genuint sätt. Jag vill vara en biskop för alla och motta ventilationer från alla håll, både från de mest liberala sammanhangen och de mest konservativa. Vi är ju inget politiskt parti som behöver skala bort något på »flankerna«. Vi är någonting annat, och vi samlas kring något djupare i gemenskap. Det har jag tänkt mycket på när det gäller vilket håll kyrkan ska gå nu. En del av vår profil är faktiskt att vi fortsatt lyckas rymma hela bredden, fastslår hon.

I den offentliga utfrågningen före valet lyfte hon fram samtalets vikt. Att kyrkan ska ta sitt ansvar för samtal kring livsfrågor, trosfrågor och erbjuda det hon kallar för livgivande samtal.

Hon vill även vara med och skapa gudstjänster som berör det som är centralt i den kristna tron.

– En bra gudstjänst för mig är när jag tas lite ur min egen kropp, när jag får rötter och en hemvist utanför mig själv. När jag får vila, när jag blir utmanad och när jag får känna att det finns någonting mer, en omslutande känsla. Och när jag tänker på kyrkan i stort tänker jag på Jesus i hög utsträckning. Här finns en gemenskap, en krets, som samlas till något av de allra mest inkluderande som finns: Gud som blir människa.

Karin är också väl medveten om utmaningen kring att Svenska kyrkan har många passiva medlemmar. De betalar sin kyrkoavgift, men de dyker väldigt sällan eller aldrig upp i verksamheterna. Jag frågar om hon har någon idé kring hur kyrkan kan bli mer relevant för denna målgrupp.

– Någonting har hänt i den kontakten och det behöver vi fundera kring. För mig känns det lite tragiskt att människor inte spontant går till Svenska kyrkan när man vill diskutera livsfrågor, när det är jobbigt i äktenskapet eller när ens barn är deprimerat. Många söker hjälp, men man ser inte de resurser som finns i kyrkan. Vi är väldigt bra på mycket av det här, men det gäller att vi lyckas nå ut bättre med det också. Dopsamtalet kan till exempel vara en mycket god möjlighet att etablera kontakt.

Hon vill också lyfta fram kyrkan som en hållbar gemenskap där tro och liv kan få gro, och där människor kan få växa in i ett sammanhang som handlar om livet.

– Min känsla är att väldigt många män­niskor längtar efter just det. Och jag tror att vi har en ljus framtid att möta som kyrka, även om det kan kännas mörkt ibland enligt viss statistik.