Blind tro – Att våga tro när vi inte ser

Daisy Reuben Choudhrie var bara 17 år gammal när hon kom till Padhar sjukhus för att göra en kortare volontärinsats. 23 år senare är hon Padhars främsta ögon­specialist och leder arbetet med den expanderande ögonkliniken, som finansierats av EFS.

– Man kan säga att missionen valde mig, skrattar Daisy. 

Daisy Choudhrie kom till Padhar efter gymnasiet för att pröva om hon skulle trivas med ett jobb inom hälsovården. Egentligen hade hon inte tänkt sig ett liv på landsbygden. Hon hade siktet inställt på en läkartjänst i någon av Indiens större städer, men när hon mötte behoven och arbetet runt Padhar tänkte hon om.

– När jag fick följa med läkarna och sjuksköterskorna ut i byarna och se hur de bad för människor och botade de som var sjuka så hände något i mig. Deras omsorg om byborna och den skillnad de gjorde i människors liv gjorde starkt intryck på mig. Jag började be till Gud att han skulle skicka fler människor som kunde hjälpa dem, och när jag fick frågan om jag kunde tänka mig att stanna, så förstod jag att Gud hade valt mig, berättar Daisy och skrattar till igen. 

– Då kunde jag ju inte säga nej!

Efter att Daisy accepterade sin kallelse har hon bara lämnat Padhar för att studera, men mellan varje studieperiod har hon kommit tillbaka föra att tjänstgöra vid sjukhuset och hennes kärlek till platsen och människorna har bara blivit starkare.

– Efter några år hittade också min livskamrat i Padhar. Det har varit en fantastisk resa, berättar Daisy. 

Som ögonläkare möter Daisy några av de mest isolerade och negligerade patienterna i områdena kring Padhar. Många kan inte ta sig till sjukhuset själva. Om det inte vore för de uppsökande teamen som reser runt på landsbygden för att lindra och förebygga sjukdom, skulle patienterna aldrig komma i kontakt med sjukvården. 

– Jag har sett många hjärtskärande situationer där människor som förlorat synen förpassats till uthus eller separata rum, eftersom de inte kan se och ta hand om sig själva. De har tvingats leva ensamma och deras familjer har inte velat hjälpa dem eller ta dem till sjukhuset för att få vård, berättar Daisy. 

Det stora flertalet av de som förlorat synen är äldre, men många barn och unga drabbas också hårt. En ung pojke, som gjort alldeles särskilt intryck på Daisy, hette Anshul. Han var i förskoleåldern när Daisy träffade honom och hans pappa under en av sjukvårdsteamets bybesök.

– När det var deras tur upplevde jag att pappan var väldigt loj och jag blev arg. Vad är du för slags far? Varför har du inte sökt hjälp tidigare? Jag var snabb att döma, men det skulle jag få ångra, berättar Daisy. 

Pappan satt tyst medan Daisy ställde sina frågor och sedan svarade han lugnt och samlat att han visst sökt hjälp. Han hade besökt många kliniker, men blivit avfärdad eftersom han inte haft råd att betala. Att operera grå starr på ett barn är mer komplicerat än att behandla en vuxen och föräldrarna kunde helt enkelt inte bekosta detta. Pappan förklarade att han kände sig hjälplös.

De följande dagarna gjordes ett antal undersökningar och det visade sig att Anshul hade en allvarlig grå starr på båda ögonen i kombination med ofrivilliga ögonrörelser, så kallad ögondarrning. 

– Anshul var mycket samarbetsvillig. Han lärde snabbt känna våra röster och var väldigt förväntansfull inför operationen vilket gjorde mig ännu mer nervös. Jag hade precis avslutat mina studier och jag visste att det här var ett svårt ingrepp och att utgången var osäker. Kvällen innan bad jag till Gud att han skulle göra ett mirakel. Gode Gud, ge Anshul synen tillbaka, bad jag. 

– Jag har aldrig sett ett så lugnt barn under en operation. Han var klarvaken och rörde inte en muskel. Efteråt log han. Han hade en sån tilltro, och hans tro avspeglades i det stora leendet, berättar Daisy. 

Nästa dag var det en ivrig aktivitet på avdelningen när förbanden och kompresserna skulle tas bort. Daisys hjärta slog hårt. 

– När hans ögon öppnats och de mötte mina frågade jag: »Kan du se mig?«. Han svarade: »Ja! Du har brillor«. Hela avdelningen brast ut i skratt och från den stunden visste jag att han skulle klara sig, säger Daisy. 

Hon är märkbart berörd när hon tänker tillbaka på Anshul. Efter en stunds eftertanke tillägger hon: 

– Anshul lärde mig också något viktigt om tilltro, om att våga tro även när vi inte ser: En blind tro. 

Den tron är nästan en förutsättning för att orka möta alla behov i Padhar. De senaste pandemiåren har också varit något av det svåraste personalen någonsin upplevt. Förutom att trycket på sjukhuset varit skyhögt har det varit svårt att inte kunna besöka byarna som tidigare. Oron för isolerade patienter långt ute på landsbygden har också varit tung att bära. 

– Det finns så mycket sjukdom och nöd som egentligen kan undvikas och förhindras. Vi kan inte bara sitta och vänta på att patienterna kommer till oss. Därför är det uppsökande arbetet och närvaron i byarna jätteviktigt, betonar Daisy. 

Under de senaste åren har det också pågått ett projekt för att utöka och förbättra ögonvården i Padhar, något som tyvärr fått stå tillbaka under pandemin. Tack vare några väldigt generösa gåvor från EFS-medlemmar har man kunnat påbörja bygget av en helt ny ögonklinik och uppdatera utrustningen i enlighet med ny lagstiftning i Indien. Egentligen skulle den nya kliniken stått klar i april 2021, men nu hoppas man istället kunna inviga lokalerna innan slutet av 2022. 

Delar av projektet har dock redan kunnat genomföras. Ny utrustning har köpts in och även en ny minibuss. Tidigare hade sjukhuset bara en buss, som kunde hämta och lämna patienter på landsbygden, men med medel från EFS har man nu kunnat utöka busservicen. De två bussarna går i skytteltrafik för att alla patienter ska kunna komma till och från sjukhuset. 

– Vi behövde verkligen den nya bussen för att kunna transportera fler patienter till sjukhuset. Nu kan vi hjälpa dem hela vägen, från det att vi hämtar upp dem tills vi lämnar av dem igen. Vi ger dem mat och logi och ser också självklart till att de får bästa möjliga sjukvård. 

Daisy och hennes team ser verkligen fram emot att allt snart ska vara på plats. Målet är ju att alla ska ha tillgång till samma högkvalitativa vård som de stora sjukhusen i städerna kan erbjuda, även de patienter som har väldigt begränsade ekonomiska resurser.

– Stödet och finansieringen från EFS för att utveckla ögonkliniken på det här sättet har varit ett enormt bönesvar! Den nya kliniken gör att vi kan erbjuda många olika typer av specialiserad vård, inte bara för patienter med grå starr. 

Samtidigt som ögonkliniken expanderar för att kunna ta emot många olika sorters patienter, slår Daisys hjärta alldeles särskilt för människorna i byarna och de som skulle ha möjlighet att få någon vård om sjukhusets uppsökande verksamhet inte fanns. 

– Det bästa med mitt jobb är att se människors förvandling. När de kommer tillbaka på sina uppföljningssamtal är de så annorlunda från hur de såg ut när jag träffade dem innan operationen. Många har nya kläder, de är hela och rena. Håret är kammat och de ser ut att må bra. Nu kan de äntligen ta hand om sig själva!

Daisy berättar att många av hennes studiekamrater arbetar på flera av Indiens finaste sjukhus. Ibland ser hon deras luxuösa liv och fina mottagningar i sociala medier. Ibland blir hon avundsjuk. Men så tänker hon på alla patienter från byarna. 

– Det är ju inte de betalande patienterna som gör mig gladast. De skulle kunna få den behandling jag ger dem på vilket sjukhus som helst. Men de som inte har någonting att ge dig och du vet att du gör detta för dem i alla fall. Det är en otrolig känsla. Ingenting annat kan ge mig samma tillfredsställelse. Inga pengar i världen. Det är de patienterna som gör mitt arbete så värdefullt, säger Daisy.