Biblisk, obiblisk och utombiblisk karismatik

Hur ska man kunna pröva vad som är sund karismatik? Hur avslöjas osund karismatik? Tomas Nygren reder ut frågorna med hjälp av tre begrepp: bibliskt, obibliskt och utombibliskt.

»I karismatiska sammanhang har jag upplevt både det absolut bästa och det absolut sämsta i mitt kristna liv«, sa en man med en lång erfarenhet av karismatik nyligen till mig. De flesta av oss har någon form av laddning inför karismatik. Den kan vara positiv eller negativ, men ibland även dubbel i samma person, som i citatet ovan. Den karismatiska delen av kristenheten växer globalt sett explosionsartat och verkar kunna nå in överallt. Samtidigt är det i denna del av kristenheten som man hittar några av de märkligaste fenomenen och underligaste lärorna. Karismatik verkar inte vara någon garanti mot villoläror, om villoläror definieras som läror som inte går att förena med en ansvarig bibeltolkning. Den som avfärdar karismatik med att det bara leder till villolära har dock inget bra argument om vi synar det vi kallar villoläror ytterligare. Även icke-karismatiska sammanhang skulle finnas med i en topplista över spridning av villoläror.

Hur ska man kunna pröva vad som är sund karismatik? Hur avslöjas osund karismatik?

Ett sätt att närma sig denna fråga är att inse att det finns åtminstone tre kategorier som vi kan indela fenomen, praktiker och upplevelser i: bibliskt, obibliskt och utombibliskt.

Bibliskt. För att ett fenomen eller en upplevelse ska platsa under rubriken »bibliskt« räcker det inte med att det finns beskrivet i Bibeln, eftersom den även beskriver saker som den avråder från, men som människor håller på med och dras till. Den typen av fenomen är sådant som faller under beteckningen »obibliskt«. För att något ska få beteckningen »bibliskt« i det här sammanhanget krävs att det är beskrivet i Bibeln med positiva förtecken, som något direkt rekommenderat eller att det ligger i direkt förlängning av Bibelns budskap. Till exempel finns i Apostlagärningarna beskrivningar av olika upplevelser i samband med att den helige Ande kommer. Det beskrivs hur: Människor börjar tala i tungor (Apg 2:4; 10:44–46); de börjar frimodigt förkunna Guds ord (Apg 4:11); Stefanos ser himlen öppen i en syn (Apg 7:55); lärjungarna fylls av glädje i anslutning till att de fylls av helig Ande (Apg 13:52).

Ett annat exempel på bibliskt är att vi i Nya testamentet finner ungefär 20 olika nådegåvor beskrivna. Var och en av dessa nådegåvor, hur vi nu än relaterar till dem, kan beskrivas som bibliska.

Obibliskt. Sedan finns handlingar och fenomen som Bibeln avråder oss från att söka eller fördjupa oss i. Till exempel finns en klar gränsdragning mot att söka kunskap om det andliga ockulta vägar (Apg 8:9–16; 13:6–10; 16:16–18) även om de som fenomen betraktat liknar Andens gåvor.

Ett viktigt redskap i mötet med andliga fenomen och erfarenheter är därför att jämföra med vad som finns beskrivet i Bibeln, och undersöka hur de omtalas där.

Utombibliskt. Detta ovan svarar dock inte på alla frågor. Det finns många fenomen och andliga erfarenheter som inte finns beskrivna i Bibeln som vi eller andra kan möta. Hur ska vi tänka om dem? Här har vi den stora kategorin av sådant som kan kallas »utombibliskt«. Till det som är utombibliskt kan vi till exempel räkna hur vi som individer fysiskt reagerar på att Anden kommer nära och vidrör oss. Här är det intressant att jämföra hur det ser ut i olika väckelser. I laestadianismen finns något som kallats »liikutuksia« (ungefär »rörelser«) som exempelvis kan ta sig uttryck i glädjeskutt i anslutning till syndernas förlåtelse. I en del karismatiska sammanhang kan man se mönster av hur många rycker med kroppen på ett liknande sätt när de upplever Andens närhet, i andra finns mönster för hur man faller i Anden, eller hur man skrattar i Anden. Listan på olika typer av reaktioner på Andens vidrörande kan göras lång.

Jag tror att detta kan förstås utifrån att vi som människor är olika som individer, men framför allt utifrån att vi är sociala varelser som »lär oss« av gruppen runt omkring oss hur vi ska reagera på olika stimuli. Vi kan jämföra med hur vi skrattar eller hur vi nyser – båda fysiska reaktioner på någon form av stimuli. Det finns givetvis individuella skillnader mellan oss hur vi skrattar respektive hur vi nyser. De stora skillnaderna beror dock framför allt på vilka grupper/familjer vi tillhör. I en del familjer skrattar man fnittrande lågmält, i andra bullrande högljutt. I vissa familjer nyser man explosionsartat så att det stör grannarna, i andra blir det bara en liten »pyspunka« av nysningen. Vi tar helt enkelt efter varandra när vi lär oss hur vi ska hantera den fysiska reaktionen.

Många av de fenomen som vi ser i karismatiska sammanhang är fysiska »rörelser« eller reaktioner hos människor som blir vidrörda av en andlig verklighet. På det sättet tillhör de det som är utombibliskt. Olika fysiska reaktioner på Andens vidrörande är i hög utstäckning styrt av den kultur som finns i sammanhanget.

Vi har även ett antal av Andens gåvor som, ur ett visst perspektiv, skulle kunna kallas utombibliska. I Nya testamentets listor över nådegåvorna finns inga som är helt identiska med varandra. Det illustrar att det inte finns någon fullständig uppräkning någonstans i Bibeln. Gåvorna är många fler än vad vi kan fånga in genom Nya testamentets listor och undervisning (Rom 12; 1 Kor 12–14; Ef 4: 7–13; 1 Petr 4:10–11). 1 Kor 12:7 säger: »Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta.« Det är alltså inte mot Bibeln att räkna med att det finns nådegåvor som behöver en lite annan etikett än dem man hittar i Nya testamentets listor!

Sedan finns det andra utombibliska fenomen som kan vara mer förvirrande än Andens gåvor: gråtande ikoner, statyer med oförklarliga tårar av olja och en del annat av liknande slag som beskrivits som gudsmanifestationer i vår tid.

Det utombibliska är en vid kategori av andliga fenomen som innehåller mycket, både sådant vi kan vara bekväma med och sådant som skaver. Nyckeln till att kunna hantera dessa frågor ligger, menar jag, inte i fenomenen i sig utan snarare i hur de används. Det som är utombibliskt kan både användas på ett bibliskt och ett obibliskt sätt. För att komplicera saken ytterligare finns det bibliska fenomen som vi kan hantera på ett obibliskt sätt genom att till exempel ge dem fel plats och funktion. Paulus ger oss i 1 Tess 5:19–22 uppmaningen »Släck inte Anden, förakta inga profetior men pröva allt. Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt slags ont.« Det ger uttryck för en biblisk hållning som är generös utan att vara naiv, och som hjälper oss att hantera de olika laddningar vi kan ha inför karismatik. I nästa artikel kommer jag att gå närmare in på hur vi kan göra en biblisk prövning av olika karismatiska fenomen, liksom av förkunnelse och läror över huvud taget.