Budbäraren träffade Baraka Paulo när han var på besök i Uppsala tillsammans med Ulf Ekängen. För Baraka, som i dag är 27 år, var resan till Sverige en så stor och spännande upplevelse att den redan fått sin egen sång. Instrumentet han väljer att framföra den på är ilimba, en tumorgel, typisk för gogo-folkets traditionella musik. Ilimban är gjord av ett urgröpt trästycke som bildar resonanslådan. Locket på lådan limmas fast under press med växtsav. Lamellerna, eller pinnarna du spelar på, är tunna och platta metallpinnar. Tidigare gjordes de av metall från däck till klassiska cyklar från Kina. Dessförinnan var de förmodligen gjorda av trä. På pinnarna sitter tunna metallplåtar lindade för att stämma instrumentet. Dessa är vanligen gjorda av det yttre metallhöljet från standardbatterier, ibland med den tryckta sidan ut, vilket gör att det går att se vilket märke batterierna var av. De instrument som Baraka spelar på i dag tillverkar han själv, om han inte använder den ilimba han fått i arv. Ulf berättar att Baraka inför sitt Sverigebesök gjorde ett stort antal instrument att ta med och ge bort till vänner.

Den sång Baraka enligt Ulf ofta sjunger handlar om hur han och syskonen som barn blev förskjutna av pappans nya fru efter att deras mamma hade dött. Baraka hade åtta syskon, den yngste brodern som lämnade hemmet var endast tre år när han tvingades bort. Baraka, som redan då var för sjuk, stannade kvar. Hemma fick han dock ingen annan omvårdnad än de besök hans far i smyg gjorde hos medicinmannen. Baraka brukar säga att det är många tuppar som fått sätta livet till för hans skull, berättar Ulf och beskriver hur medicinmannen slaktade tuppar och lät dess blod droppa på Barakas sjuka kropp. Ibland lät han små möss springa omkring på Baraka för att lapa i sig tuppens blod. Dessa besök kanske gav lite hopp, men var inte till stor hjälp och Baraka blev sjukare och sjukare. En dag tog styvmodern ut honom till vägen och lät honom ligga där för att dö i diket. Med musikens hjälp bearbetar han nu sina upplevelser.

– Han har lagt in smärtan i sin kropp, besöken hos medicinmannen och bristen på kärlek från sin styvmamma i sin musik. Likaså hur det var när han låg i diket, skrek av smärta och när vår evangelist i byn hörde skriket. Evangelisten som såg till att han kom hem till mig, säger Ulf.

Baraka har många sånger i sin repertoar som handlar om olika livsöden, upplevelser och äventyr.

– Men det var inte förrän häromdagen som jag fick veta att den sång han oftast sjunger handlar om hans tidiga barndom, om hur han kom till mig och fick hjälp, säger Ulf. Han har inte skrivit ner några sånger, så texten kan variera från gång till gång. Det sitter inte i skallen, inte i minnet, utan i fingrarna.

– Den sången handlar om mitt liv, hur det var när jag var liten och sjuk, hur jag kom till Ulf och hur jag blev frisk, berättar Baraka.

Det var en stor blåssten, nio centimeter lång, som gjorde Baraka så sjuk. På grund av att han dessutom hade olika infektioner i kroppen kunde han inte opereras på en gång. På sjukhuset fick han antibiotika och dagliga morfinsprutor för att lindra den svåra smärtan. Inte förrän en månad senare, när infektionerna äntligen hade lagt sig, kunde Baraka opereras och bli av med blåsstenen, eller i alla fall slippa ha den inne i kroppen. Stenen har han sparat som ett minne. Men Baraka vill inte bara berätta om sin sjukdom, utan sjunger hellre om den. Han har också mycket annat att berätta, som alla nya intryck han fått under resan till Sverige.

– Jag tackar Gud för att jag fått vara med om den här resan, säger Baraka. Det är också en livshistoria. Hur jag fick flyga och komma till Europa. Min bakgrund och min historia har varit svår, men om jag inte hade kommit till Ulf hade jag dött. Så jag tackar även Ulf för hans hjälp och för att han hjälpt mig hela vägen hit till Europa.

När Baraka hade blivit frisk efter operationen började han och Ulf leta efter de andra syskonen.

– I dag vet vi var sex av de åtta barnen är, berättar Ulf. Två vet vi inget om, det kan vara så att de är döda.

En dag när Baraka och Ulf var på blindskolan i Dodoma för att besöka Moses Petro, en annan av Ulfs fostersöner, känner Baraka igen en av pojkarna på skolan och misstänker att han måste vara från samma by. Ulf uppmanar Baraka att gå fram och prata med honom.

– Det visar sig att det var Barakas lillebror, han som var tre år när styvmamman körde bort honom, säger Ulf. Den här lille pojken hade gått i fem mil tills han kom till en annan by. Där blev han omhändertagen av katolska nunnor. Hur han blev blind vet vi inte, men vi fann alltså en av hans bröder på denna blindskola.

Musiken är något som går i arv hos gogo-folket. Pojkarna lär sig tidigt att spela och de brukar sitta utanför hyddan för att spela för sin mor medan hon lagar mat, för att visa att de längtar efter den.

– Det var när jag blivit frisk hemma hos Ulf som jag började spela, berättar Baraka, som innan dess varit för sjuk för att spela.

Instrumentet han då spelade på hade han fått av Ulf. När Baraka blev äldre och giftaslysten kanske Ulf ångrade sin gåva lite.

– Du spelade hela tiden och plågade oss därhemma med din musik när du skulle fria, säger Ulf till Baraka och skrattar.

– När man friar, när valet av flicka är klart, då ska man spela, förklarar Ulf för oss. Det är ett sätt att visa att du är upptagen.

– Det är viktigt att spela mycket, säger Baraka och ler. Gör du det bra så älskar hon dig och du får gifta dig med henne gratis.

Baraka är i dag gift med Anna Bakari och tillsammans har de dottern Lisa, 3,5 år. Om dem finns det säkert också många sånger i Barakas hjärta. Baraka är bonde i dag, men för att försöka få en extrainkomst har han fått en egen kvarn och kan på så sätt även arbeta som mjölnare.

– Det räcker egentligen inte långt med en kvarn, säger Ulf. Men vi siktar på att han ska få ännu en som han kan ha i nästa by. Då får de en inkomst så att de klarar sig bra.

– Ett år som detta är det jättesvårt, fortsätter Ulf. Det kom inget regn och då blir det ingen som får någon skörd. Det är så hemskt torrt. De visade på tv hur flodhästar och krokodiler har dött i uttorkade floder, i Ruahafloden! Och finns det inget vatten i floden så får vi inte heller någon ström. Strömransoneringen har aldrig börjat så tidigt som i år.

• Della
• Twittra