När Luther växte upp fanns det en enda kyrka tillgänglig, den kyrka som hade sin påve i Rom och som definierade sig genom sina präster och sju sakrament. Om vi tar bilden av kyrkan som ett rörsystem genom vilket nåden strömmade ut till folket, var det endast genom kranarna (= sakramenten) som människorna kunde få del av nåden och det var bara prästerna som hade rätt att vrida på kranarna. Kyrkan definierades genom sin hierarkiska struktur med påve, kardinaler, biskopar och präster. Enda sättet att vara kristen var att tillhöra denna kyrka eftersom det endast var prästerna som hade rätt att »vrida på kranarna« så att nåden förmedlades. Utanför kyrkans struktur fanns ingen frälsning.

Luther kom att tvivla på systemet utifrån att det inte kunde hjälpa honom till en bärande gudsrelation, och började då kritisera vissa av missbruken vilket så småningom ledde honom till hans reformatoriska upptäckt. Den innebar att Kristus ensam gjorde frälsningen, som människan bara hade att ta emot. Men hur skulle människan kunna ta emot Kristus? Hur gick det till? Luther upptäckte i Ordet, Bibeln, att det Kristus hade gjort på korset gav honom en bärande gudsrelation. Slutsatsen Luther drog var att kyrkans centrum därför fanns i Ordet. Kyrkan styrde inte över nåden genom sitt sakramentala system. Det var Ordet som rådde över kyrkan och födde kyrkan genom att väcka tro. Men tron är osynlig utifrån och därför är den sanna kyrkan en osynlig kyrka som finns inom den synliga kyrkan.

Det blev därför inte lika intressant för Luther att försöka beskriva kyrkans väsen som att lyfta fram kännetecknen på den sanna kyrka (ett mer funktionellt sätt att närma sig frågan). En poäng med detta var att han därigenom bättre kunde hjälpa den som undrade var denne kunde hitta en sann kyrka. Och den sanna kyrkan finns enligt Luther överallt där det finns en gemenskap av troende, en ren förkunnelse av Ordet och ett rätt förvaltande av sakramenten (som var dop och nattvard).

Luther kunde i en del av sina skrifter göra listan på kännetecken längre, men egentligen kunde alla hans olika listor kokas ner till dessa tre: de heligas gemenskap, Ordet och sakramenten. Det var också de tre kännetecken som hans medarbetare Melanchthon lyfte fram om kyrkan när han sammanfattade den lutherska tron i Augsburgska bekännelsen 1530 (artikel VII). Detta var en beskrivning som i förlängningen öppnade upp för att den sanna kyrkan kunde återfinnas i olika samfund. Artikeln i Augsburgska bekännelsen säger dessutom att »det inte är nödvändigt att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt är lika«. I detta ligger en påminnelse om att gudstjänstformerna i sig inte är heliga. Vi har en frihet att utforma gudstjänster på olika sätt och söka det som tjänar evangeliet bäst. Lutherska kyrkor skulle kunna använda sig av denna frihet ännu mer för att fira kulturellt relevanta gudstjänster.

Ordet, sakramenten och gemenskapen är tre saker som vi alla behöver ha del av som kristna. De handlar om hur Gud skänker oss sin nåd och hur vi får ta emot den och leva i den.

Hur delar Gud ut sin nåd? Som vi nämnt är det förkunnelsen av Ordet som föder kyrkan. Bara evangelium – budskapet om Jesus Kristus och hans frälsning – föder tro. Därför behöver Ordet vara i centrum. Luther kunde inte tänka sig att man firade någon enda gudstjänst utan att Ordet förkunnades. En rätt förvaltning av sakramenten handlar om att de får vara ett utdelande av Kristus – förlåtelse och liv – till den som i tro tar emot. Kyrkan är kallad att dela ut nåd genom att förmedla vad Kristus gjort.

Hur får vi ta emot Guds nåd? Kyrkan är också ett uttryck för den nåd vi fått ta emot: Av den nåd som delas ut skapas en helig gemenskap. De kristna blir en familj som tar emot och delar tillsammans. Detta visar att även om tron var personlig för Luther tänkte han aldrig att den skulle vara privat. Den var alltid sammankopplad med kyrkans gemenskap. Privatkristendom var otänkbart.

• Della
• Twittra