Tjugotvårige Saif Abdallah formar sina fingrar och händer till ett vapen. Han härmar ljudet av ett automatvapen samtidigt som han låtsas meja ned sina släktingar i tältet.

– Han har hållit på så sedan IS (Islamiska Staten) attackerade vår by, säger Saifs pappa Abdallah Muhammed.

Vi sitter i familjens tält i flyktinglägret Kabarto i Dohuk-provinsen i de autonoma kurdiska områdena i nordöstra Irak. Saif och hans familj är muslimska kurder från Sinjar-distriktet i nordvästra Irak. De drevs på flykt med hundratusentals and­ra, framförallt kristna och yazidier, i början av augusti 2014, då jihadist-gruppen IS intog området. Saif är uppenbarligen traumatiserad efter sina upplevelser. Han och hans syster, 27-åriga Selma, är dessutom intellektuellt funktionshindrade.

I dag finns det uppskattningsvis 1,5 miljon internflyktingar i irakiska Kurdistan. Till en början levde de flesta utspridda i ofärdiga byggnader, informella läger eller varhelst de kunde finna plats. Sedan i höstas har ett 20-tal läger anlagts där det lever hundratusentals flyktingar. Fler är planerade eller under uppbyggnad. Den akuta fasen i hjälparbetet, som att förse flyktingarna med logi, mat och vatten, är i stort sett över. Behoven är dock fortsatt stora och det finns flera hål att fylla i hjälparbetet, något som EFS bidrar till via sina samarbetspartners Operation Mercy och Capni. Många flyktingar lider till exempel av trauman. De med speciella behov, som åldringar, handikappade och andra med begränsad mobilitet, glöms ofta bort. Familjen Abdallah bodde tidigare i det närliggande Shariya-lägret.

– Där fanns toaletterna i en gemensamhetsbyggnad som låg långt från vårt tält. Det var omöjligt för Saif och Selma att ta sig dit på egen hand. Vi flyttade hit för att det finns bajamajor utanför varje tält här, berättar Abdallah.

Enligt lägeradministrationen har Handicap International delat ut hjälpmedel till en del funktionshindrade. Familjen Abdallah har dock inte fått några.

– Selma kan inte hålla balansen, därför lämnar hon aldrig tältet. Hade hon haft en rullstol hade vi kunnat ta runt henne i lägret, säger Abdallah.

EFS partner Capni har uppmärksammat situationen för flyktingar med funktionshinder. Handikapphjälpmedel som finansieras med medel från EFS insamling delas nu ut. Det är emellertid inte bara flyktingar med särskilda behov som lever en instängd tillvaro. Ett par kilometer bort ligger Shariya-lägret med 23 000 yazidiska flyktingar. I ett av tälten bor Milko Hussein Yousef och Widad Khayra Isa med sin 11-årige son Miran. Familjen är yazidier från staden Bahzani, utanför Mosul, och har bott i lägret sedan november.

– Vi sitter i tältet hela dagen. Det är psykiskt påfrestande och jag gör vad som helst bara jag kommer ut från tältet. Vår högsta önskan är att hitta sätt att försörja oss själva, säger Widad.

Arbetslösheten i lägren är nästintill hundraprocentig. I februari öppnade två bagerier i Shariya-lägret där flyktingar har anställts. EFS stödjer verksamheten genom Operation Mercy som planerar fler inkomstgenererande projekt för såväl flyktingar som lokalbefolkning. Widad efterlyser fler bagerier, eller liknande verksamhet, som både skapar sysselsättning och förbättrar situationen för andra i lägret. Bröd ingår till exempel inte längre i månadsmatpaketen från WFP (FN:s livsmedelsprogram) som skär ned på sitt bistånd.

– Vi får inte längre mat nog att kunna äta oss mätta varje dag och kvalitén är dålig. Av någon anledning har vi inte fått matpaket på två månader. Vi har klagat hos lägeradministrationen, men inte fått någon respons, säger Widad.

Tältgrannen, sjubarnspappan Azziz Keret Bashar, även han från Bahzani, berättar att det härjar många infektionssjukdomar och hygienrelaterade sjukdomar i lägret. Han tror bland annat det beror på inadekvata hygieninrättningar.

– Det går cirka 500 personer på varje dusch och vattentillförseln är mycket dålig. Ibland är vattenledningarna avstängda i flera dagar, säger han.

Upp till nio personer bor i varje tält vilket bäddar för epidemier. För ett tag sedan spred sig en hudsjukdom.

– En bil kom hit och sprejade tälten med desinfektionsmedel, men många får fortfarande utslag. Jag antar att man måste elda upp alla madrasser för att komma tillrätta med problemet, säger han.

Det finns en primärvårdsklinik i lägret som har gratis mediciner mot enklare åkommor, men inte mot mer komplicerade sjukdomar. Samtidigt är hälsovårdssektorn i irakiska Kurdistan tungt överbelastad av den cirka 30-procentiga befolkningsökningen som flyktingströmmen har inneburit.

En del förbättringar har skett sedan lägret anlades i november 2014. Då stod tälten på bar mark och översvämmades när det regnade. I dag vilar de på betongfundament. Under vintern var det en stor utmaning att förse alla med vinterkläder, filtar och värmekaminer. Nu hägrar andra problem. Under sommaren kan det bli upp till 50 grader varmt.

– Vi kommer att behöva fläktar och vattenkylare. Vi har fått ett kylskåp av en släkting, men de flesta har inga.  Då ruttnar maten i hettan, säger Widad.

Elnäten skulle kollapsa om alla tält försågs med eldrivna fläktar. Flera organisationer, myndigheter och lägeradministrationer jobbar med att söka energisnåla alternativ. Widad säger även att det skulle behövas köksinrättningar.

– Tälten är våra sovrum, vardagsrum och kök. I sommar blir olidligt hett i tälten när vi lagar mat på gasolkök, säger Widad.

Lägren har lika många invånare som mindre eller mellanstora svenska städer, trots detta finns ingen räddningstjänst som till exempel brandkår. I en del läger finns bara mobila kliniker. Cirka 70 procent av flyktingbarnen går inte i skolan. I Shariya-lägret öppnade nyligen en skola. Widads och Milkos son Miran har just börjat där.

– Undervisningen är tre dagar i veckan, men det är svårt att hänga med. Vi är flera hundra elever i klassen och jag sitter längst bak, men pappa brukar hjälpa mig med studierna, säger Miran.

Mirans stora intresse är fotboll.

– Det finns en tom plätt i lägret där vi brukar leka och spela fotboll, säger han.

Tiden i lägren kan bli långvarig. Azziz säger att den borde utnyttjas.

– Det borde till exempel anläggas en plats där vi kan odla grönsaker, frukt och andra grödor för självhushållning. Någon organisation skulle kunna lära oss modern och effektiv odlingsteknik som vi sedan kan ha nytta av när vi återvänder hem.

Ingen vet om deras hem är oskadda, men de fruktar det värsta. De har hört rykten om enorm förstörelse.

– Om vi återvänder hem kommer vi att behöva hjälp med att reparera våra hem, skolor el- och vattennätverk, men även med att skapa arbetstillfällen. Vi måste starta om från noll, säger Azziz.

Våldet, framförallt mellan shiiter och sunnimuslimer, präglar hela Irak. Sedan januari 2014 har det tvingat 2,7 miljoner människor på flykt inom sitt eget land. Även om IS drivs bort från nordvästra Irak är yazidierna, liksom många kristna flyktingar, rädda för att återvända.

– Det värsta som kan hända har hänt oss. Våra kvinnor och barn har kidnappats av IS och säljs som slavar på marknader. Jag har 25 släktingar som är tillfånga av IS. Vi har utsatts för ett folkmord. Vi måste ha internationellt beskydd i framtiden så att det inte händer igen, säger Milko.

Enligt yazidierna är IS massaker den 74:e som drabbar dem.

– Vi är ett fredligt folk som respekterar alla andra religioner. Jag har aldrig hört talas om en yazidier som utlöser självmordsbomber i folksamlingar eller som halshugger människor för att de har en annan tro. Varför händer detta oss? frågar sig Milko och avslutar:

– Vi är irakier och våra förfäder är begravda i Irak, men vi kan inte återvända hem om vi inte känner oss trygga. Då stannar vi hellre här eller försöker ta oss utomlands.

• Della
• Twittra