Balanskonstens betydelse

Vi tänker inte på det förrän den slutar att fungera – balansen. Utan den tappar vi riktning och rörelse. Jag såg för ett tag sedan föreställningen Limits med Cirkus Cirkör. En föreställning om gränser och om att göra det omöjliga möjligt. Publiken fick prova på att resa sig, stå med fötterna ihop och sluta ögonen. Medan alla parerade för att inte falla hördes från scenen: »Att hålla balansen handlar om en ständig rörelse runt själva balanspunkten, jämvikten måste hela tiden hållas igång. Stillastående innebär att man faller.« Men även för stora rörelser leder till att man tappar balansen.

EFS är en rörelse. En evangelisk-luthersk rörelse där själva balanspunkten är Kristus själv och där vår rosenianska rörelseradie rymmer vår specifika kallelse och uppgift. Utan rörelsen runt Kristus förlorar vi balansen. Vilket håll vi faller åt beror på åt vilket håll vi lutar.

För mig har alltid det unika och utmanande med EFS som rörelse varit att vi rymmer både och. Både väckelsekristendom och folkkyrka. Både Svenska kyrkans låga tröskel där du är välkommen med både tro och tvivel och väckelsens angelägenhet om den personliga relationen till Jesus. Det är en balansakt att stå där, att har rötterna så djupt i evangeliets mylla att fokus på Kristus själv aldrig skyms varken av den billiga nåden eller elitkristendom. I den balansakten behöver vi både gammalt och nytt, både historia och vision och vi måste låta dessa ge liv åt varandra.

Paulus uppmanar oss: »Stå fasta och var stadigt rotade i honom … som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka.« Efesierbrevet 3:17–18