»Back to basics«

Biskop Karin Johannesson längtar efter en kyrka som återvänder till grundläggande värderingar av bön, bibelläsning och mission.

Karin Johannesson slår upp ögonen och gör korstecknet. Sedan ber hon en kort bön och stiger upp för en kopp kaffe, yoghurt och müsli vid köksbordet i biskopsbostaden i centrala Uppsala. Efter en stund i tyst bön inför Gud ger hon sig iväg till ännu en arbetsdag som biskop. Att leda stiftets 121 olika församlingar med vitt skilda traditioner är både utmanande och omväxlande, men mångfalden är en viktig nyckel för att nå människor utanför kyrkans väggar, menar Karin.

– Jag möter många människor som bär på en andlig längtan, och jag brinner för att den längtan som finns av nåd och vägledning ska få möta kyrkans rika tradition, skatter och liv. För att klara det tror jag att vi inte får bli för enhetliga. Det finns inte en modell utan det måste vara en mångfald – så tror jag att Andens liv uppenbarar sig. 

Just den här arbetsdagen får Budbäraren vara med på ett hörn. Vi träffas på Uppsala stift i centrala Uppsala, och Karin verkar vara lika intresserad av mig som jag är av henne. Hon frågar hur länge jag har jobbat för EFS, och vi konstaterar att vi båda har arbetat fyra år på våra arbetsplatser. I Karins arbetsbeskrivning som biskop står bland annat att man ska »leda och inspirera kyrkan i stiftet«. Hon tillbringar många dagar på resande fot för att besöka de kyrkor som är hennes ansvar. Hon beskriver hur hon i sitt uppdrag behöver vara lyhörd för hur Kristus är närvarande i de olika sammanhang hon besöker – hur leder den helige Ande just den församlingen?

– Vi som kyrka behöver bli jättebra på att se vad som passar just vårt lokala sammanhang och sätta ord på det. I grannkyrkan passar en grubbelklubb på gymnaiset bra, hos några andra går pilgrimsvandringar hem, medan just vi kanske ska satsa på epa-träffar för ungdomar. Sen kan jag berätta om det som funkar i en församling, för att inspirera en annan.

Runtom i Karins arbetsrum ligger kors av olika storlek i såväl trä som färgglada pärlor, som hon fått på olika biskopsvisitationer – besök i församlingar både i Sverige och utomlands. På väggarna hänger utöver tavlor i ljusa färger ett pappersark med rubriken »En kristens dagordning«, en lista med råd för en kristens liv, troligtvis författad av Carl Olof Rosenius. Karin fick den när hon examinerades från Johannelunds teologiska högskola.

Men att Karin skulle bli biskop, eller ens präst, var inget hon drömde om under uppväxten i Östra Värmland. Familjen gick visserligen regelbundet i både Svenska kyrkan och Missionskyrkan, och varje kväll bad de aftonbön. Karin tillbringade mycket tid i skidspåret och på fotbollsplanen och drömde om att bli antingen lärare eller författare. Men när hon var 15 år och skulle välja gymnasium, kom också kallelsen.

– Jag minns det väl. Jag pratar väldigt mycket om Gud, och det är klart att jag tror på Gud, men ibland verkar Gud på de mest märkliga sätt för att försöka komma till tals med oss. Kallelsen var verkligen en erfarenhet av att Gud talar till mig, inte övernaturligt, utan jag såg ett mönster av att Gud kommunicerade genom händelser, människor och bibelord i rätt tid – det blev väldigt tydligt. Så har det varit i några situationer i mitt liv när jag har behövt välja väg eller inte vetat hur vägen går vidare. Jag sparar på de tillfällena som kraftkällor.

För andra runt omkring henne kom kallelsen kanske inte fullt så oväntat. Karin intresserade sig tidigt för teologisk litteratur, och familjen åkte med jämna mellanrum in till den kristna bokhandeln Libris i Karlstad. Föreståndaren Anders, som även var pastor inom Missionsförbundet, såg Karins intresse för teologi och tipsade ofta om nya böcker, varav författaren och karmeliten Wilfrid Stinissen var en av dem Karin började läsa.

– Jag läste bland annat Stinissens Hör du vinden blåsa som tonåring. Karmeliternas sätt att relatera till Gud blev väldigt viktigt för mig några år senare, när jag inte längre hörde Guds röst lika tydligt. Det var inte bara mysiga »Gud som haver«-känslan, utan det var som att Gud drog in mig i saker som jag inte var nöjd med, och att han verkade i mitt liv på ett sätt jag inte alls hade planerat. De erfarenheterna fick jag ett språk för, och jag hämtar än idag mycket av min andliga näring därifrån. 

Den spanska mystikern och nunnan Teresa av Ávila blev också en viktig andlig förebild. Teresa av Ávila reformerade karmelitorden på 1500-talet och var väldigt duktig på att inspirera människor.

– Jag är väldigt fascinerad över att hon genomförde detta på 1500-talet som kvinna, och med en enorm portion humor. Några av hennes andliga skrifter är väldigt underhållande, och hon lyckas få människor med sig, inte på ett otrevligt sätt, utan genom att vara en katalysator. När jag var yngre var jag mycket hos min farmor när mamma och pappa jobbade, och jag tycker att Teresa påminner om min farmor på många sätt, det är något jag kan känna igen.

Efter gymnasiet flyttade Karin till Uppsala för att studera teologi, och blev kvar i universitetsvärlden i närmare 30 år. Hon doktorerade och undervisade innan hon slutligen prästvigdes efter 21 år som prästkandidat. Under tiden hon skrev sin doktorsavhandling inom språkfilosofi upptäckte hon av en slump ett helt nytt sätt att be: den tysta bönen.

– Jag satt hela dagarna och funderade på olika teorier om hur vi kan tala om Gud; i vilken bemärkelse skapas Gud av våra ord och så vidare, och jag var vansinnigt trött. Så satt jag i Karlstad domkyrka och hörde en pålysning om att det fanns en grupp för kristen djupmeditation, som jag kände att jag var tvungen att testa. Samlingarna blev väldigt betydelsefulla för mig. Jag fick en betydligt djupare kontakt med Gud och upplevde vila när jag slapp att tänka – jag tänkte ju extremt mycket under den där perioden. Nu ber jag både med och utan ord.

Karin fortsätter:

– Jag hörde en föreläsare säga: »Be på det sätt som väcker din kärlek«, det tycker jag är vist. Är det med bilder, utan ord, formulerade ord eller kanske taktilt? Att ha något i handen är också en typ av bön – som frälsarkransen eller ett handkors. Det gör något med oss att hålla i bönen rent konkret. Just att jag är en ganska intellektualiserande person gör att jag måste hitta andra former än bara ord när jag ber. 

Karin har en mjuk och varm framtoning, men också livfull och liksom självklar. Samtalet centreras om och om igen kring Kristus.

– När jag landade i mitt valspråk som ny biskop: »Kristus förkunnar vi«, hade jag bläddrat igenom Bibeln för att se vilka verser jag strukit under och fastnade för denna. Jag ville att valspråket skulle innehålla Kristus, och jag tror att kyrkan just nu är i ett skede där vi återvänder till grundläggande frågor – »back to basics«. Jag brinner för förkunnelse och längtar efter att nå ut – eller att människor ska hitta in. 

– Kyrkan kan bli alldeles för instängd i sig själv, så att det nästan blir lite besvärligt om det kommer nya människor. Jag tror att vi behöver stärka vår vilja och medvetenhet om att vi faktiskt har något att säga. Kyrkan är en missionerande rörelse – det är vårt uppdrag att gå ut och göra alla människor till lärjungar. 

Karin berättar om ett tillfälle där hon erfarit Kristus på ett sätt som påverkat henne märkbart – hon upplevde sig vara helt genomskådad av honom under en nattvardsgudstjänst. Hon beskriver händelsen som »märklig«, och svallvågorna av det som skede har påverkat hennes syn på nattvarden. 

– Det är väldigt viktigt att vi firar mässan med respekt för vad vi gör, för respekt att Kristus faktiskt är närvarande i bröd och vin. Jag tänker att Kristus har överlevt mycket som blivit fel och galet, men jag är noga med att inte slarva. Min upplevelse av det som hände var inte beroende på min stämning eller vad jag funderade på. Det är ungefär som att jag möter något i yttervärlden, att den här vasen står kvar även om jag tappar fokus.

Hon förklarar att händelsen har gjort henne mer mottaglig för andras erfarenheter av Gud. Som biskop möter hon blivande präster och diakoner, och ofta är det just mystiska erfarenheter av Gud som gör att man söker sig till yrken i kyrkan – precis så som hennes egen väg sett ut.

Om varje dag börjas med någon form av bön, är bibelläsningen Karins naturliga sätt att avsluta dagen. Många gånger blir läsningen predikoförberedande, och för att bryta av »jobb-känslan« försöker hon läsa Bibeln med nya ingångar.

– Jag imponeras av människor som kan sätta samman olika bibeltexter utifrån teman. Just nu sitter jag med ett strategidokument i Uppsala stift som handlar om hur vi hjälper församlingarna att stärka bärkrafterna, och jag har som mål att skriva om detta utifrån bibeltexter. Så jag funderar på vad som handlar om ekonomi i Bibeln, för det temat återkommer ju på många ställen – vad kan jag skriva om det? 

Hon berättar engagerat om hur inspirerande »Bible journaling«, kreativ bibelläsning, är för henne. Det innebär att Bibeln har extra breda marginaler för att man ska ha stora utrymmen för egna anteckningar eller bilder bredvid texterna. 

– För mig är det viktigt att få vara lite fysisk med Bibeln. Jag hade önskat tjockare sidor i biblarna så att mina överstrykningspennor inte gick igenom. Det måste få vara arbetsmaterial! Det får liksom inte bli för fint, utan det går att byta Bibel ibland. På sistone har jag ibland läst på engelska, och då är det nästan som att hitta nya bibelord.

Vi bestämmer oss för att sträcka på benen och tar en promenad utanför hennes kontor. En äldre kvinna med rullator stannar oss och berättar hur fint det är att se en präst ute på gatorna. Uppsala är en av städerna i Sverige som på senare tid drabbats av gängkriminalitet och dödsskjutningar i en alltmer upptrappad våldsspiral. Psykisk ohälsa bland unga ökar och samhället ställer sig frågan: »Vad ska vi göra åt allt detta«? Karin tror att kyrkan har en speciell kallelse här.

– Jag hörde en gång en kurator säga: »Det stora problemet är att vi har för lite tanter med korviga strumpor.« Jag tror det ligger något i det, att samhället saknar naturliga platser där äldre kan se – och vara en trygghet för – den yngre generationen. I kyrkan har vi ett språk för en annan dimension som världen behöver. Vi skapar gärna äldregrupper inom kyrkan, men behöver kreativa idéer för hur äldre kan umgås med de yngre. Där tror jag att Kristus kan inspirera oss till nya initiativ.