Att vara sänd kan innebära en rad olika saker. Det finns en allmän aspekt som består i att förvandlas av Jesus när vi har mött honom, och på det viset sändas ut som hans rikes ambassadörer. Där vi går fram går också Guds rike fram. Eftersom Jesus kallar oss till jordens yttersta gräns och till alla folk gäller denna sändning överallt där vi finns. När vi flyttar in i ett område är det därför djupast sett Jesus själv som flyttar in och bor och lever evangelium för dessa människor. Detsamma gäller vår arbetsplats, på handbollsträningen, i båtklubben eller på drejkursen. Denna sändning har sitt ursprung i Jesu ord: »Frid åt er alla. Som Fadern har sänt mig sänder jag er« (Joh 20:21).
Gud kan också sända oss på ett mer specifikt sätt. Det kan vara läraren som lämnar sitt jobb i den välfungerande skolan för en skola med större behov. Eller den som går ner i arbetstid för att prioritera någon närståendes behov. Det kan också vara personen som engagerar sig som ungdomsledare i en verksamhet för att ortens ungdomar ska få en meningsfull fritid omgiven av goda förebilder. Denna specifika form av sändning har två tydliga drag. Det första är att huvudpersonen aldrig är jag själv, utan den jag är sänd till. Sändningens orsak är inte mig själv utan den andre och dennes behov. Det andra är att sändningen kommer med ett pris. Det finns alltid någon del av våra liv som kostar på och »blir sämre« genom sändningen. Till exempel kan det vara ett stökigare arbetsliv för läraren som flyttar till en problemskola, sämre ekonomi för den som tar hand om sina åldrande föräldrar i stället för att jobba heltid och mindre egen tid att lägga på sin fritid för att andra ska få ha det bra. Självklart finns det en hel del positiva effekter också, men sändningen har alltid ett pris.
När vi läser Bibeln ser vi många människor som blir sända av Gud på ett specifikt sätt. Vi ser också tydligt prislappen den kommer med. Abram sänds av Gud ut på en vandring från Irak till Israel, men osäkerheten, farorna och att lämna sitt hemland är tydliga kostnader för honom (1 Mos 12). Mose sänds av Gud för att leda sitt folk ut ur Egypten, till Israel. Han lämnar en tillvaro med familjeliv och försörjning för att konfrontera världens mäktigaste man i ett land där han är efterlyst för mord – med stora risker för sin egen säkerhet (2 Mos 3). På samma sätt ser vi Paulus och Barnabas, som sänds ut från församlingen i Antiokia och rör sig genom östra Medelhavsområdet med förföljelser, fängelsevistelser och en ständigt överhängande risk att dödas för sin tro (Apg 13).
För att förstå denna sändning behöver vi tränga lite djupare in i Jesu ord: ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:21). Hur sänder Fadern Jesus? Det är med en stor kärlek till den vilken man är sänd och med en tjänande attityd som sammanfattas bra av Markus: »Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många« (Mark 10:45). Detta utläggs än tydligare av Paulus i Filipperbrevet kapitel två: »Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss« (vers 6–7). I sändningen är det alltså inte jag själv, eller ens vad jag har, som är i fokus, utan att vara villig att avstå något för någon annan. Denna tankegång är Paulus väldigt tydlig med till församlingen i Filippi: »Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus« (Fil 2:4–5).
Det finns ytterligare en grupp som betalar ett pris vid varje sändning, och det är människorna som lämnas kvar. Hur är Mose frus känsla när han ska återvända till sitt land? Eller Abrams vänner? Eller församlingen i Antiokia som blir av med Barnabas och Paulus? Det är självklart att det smärtar, att det skapar oro, sorg och många frågor. All form av sändning innehåller därför en process av att något måste få dö.
Jesus berör detta när han säger: »om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd« (Joh 12:24). Det är denna princip som gör att vi, trots allt, vill prata om sändning. När vi är villiga att dö bort från oss själva skapar vi en möjlighet för Gud att skapa rik skörd i en annan människas liv, på en annan arbetsplats, i en annan stadsdel eller i ett annat land.
Frågan blir därför: Finns det en kallelse till sändning i ditt liv? Eller hos er som församling? Finns det saker att skiljas och dö från för att något annat ska få liv?
Det handlar alltså inte om mig. Det handlar inte om oss. Det handlar om någon annan – och som talesättet lyder: »allt som är värdefullt har ett pris«. Sändningen är oerhört värdefull. Den har ett pris. Men den har också en fantastisk möjlighet när vi får lägga ner våra vetekorn i Jesu uppluckrade jord!
