Krönika

Att vara kyrka i en ny tid

I början på sommaren röstade riksdagen igenom strängare asylregler som bland annat begränsar rätten till anhöriginvandring. Ett uttalande som återkom både före och efter beslutet var att »Sverige har under lång tid tagit ett otroligt stort ansvar, men vi kan inte bära hela Europas ansvar«. Det är stora ord, för vi kan väl knappast påstå att vi har tagit hela ansvaret.
Redan före den nya lagstiftningen har det tagit lång tid för familjer att återförenas – hur ska det bli nu? Många av oss som precis haft semester med våra familjer kan inte sätta oss in i situationen att vara utan varandra. Om mina barn inte kommer hem den tid vi har bestämt blir jag orolig. Hur skulle det vara för mig om mina barn bodde i ett annat land där det var krig eller om de var på flykt?

Jag vet att det är många EFS-föreningar som gör ett mycket bra arbete bland flyktingar och som har kontakter bland dem som ännu inte fått permanenta uppehållstillstånd. Nu har vårt ansvar inte blivit mindre utan större. Varje förening skulle behöva fundera över hur vi kan ta ansvar för dem som vi har runt omkring oss? På vilket sätt kan vi vara familj, en plats för gemenskap, relationer och tröst?

EFS har den senaste tiden lyft frågan om »Nya sätt att vara kyrka«. Det är en utmaning för oss alla att vara kyrka i en ny tid. Vi kan önska att allt var som det brukar vara, men med en inte alltför avancerad omvärldsanalys kan vi konstatera att vi lever i en värld i snabb förändring. Vad gör det med våra föreningar? Ser vi vad som sker runt om oss? Jag menar inte att vi ska vara vindflöjlar som dras åt olika håll. Utan jag menar att vi med ett fast centrum i Jesus Kristus behöver spana ut mot det samhälle vi lever i och fundera på hur vi kan betjäna det samhället och vara kyrka just där.

Vi är också barn av vår tid, många gånger upptagna av våra individuella perspektiv. Vi talar gärna i jag-form och om vad jag vill, vad jag behöver och vad församlingen ger mig. Det är dags för ett uppvaknande för vi sitter alla ihop, flyktingen och du, tillsammans med resten av EFS-föreningen. Att vara kyrka har aldrig handlat om en person, ett personligt bygge, vare sig av lekman eller präst, utan om att vara grenar i den stora stammen som är Kristus själv.
Nu är det höst. En tid då träden tappar sina löv och dess grenverk blir synligt i all sin prakt. Vad är det ni ser, när ni ser på er förening – ser ni hur ni sitter ihop? Syns det hur ni arbetar tillsammans, hur ni är förankrade i den stora stammen? Finns det gemenskap hos er och plats för växt? Kan ni vara familj åt någon eller några? Ser ni det, ja, då är ni kyrka i en ny tid.