Kaskader av regn studsar mot asfalten och den mörka himlen drar ihop sig över berget Matina. Vi är på väg upp mot byarna Qadosh och Eneshke i de allra nordligaste delarna av det kurdiska självstyret i Irak. Hit har människor under lång tid tagit sin tillflykt, undan förföljelse och konflikter. 

I den lilla bykyrkan möter vi fader Samir. En kortvuxen man med ett energiskt kroppsspråk. Lätt orakad och i flanellskjorta påminner han kanske mer om någon form av vaktmästare än en kaldéisk församlingsherde. Vi förstår snart också att han är en ganska ovanlig präst. Sedan han började sin tjänst i området har invånarantalet tiodubblats och han har fått leda en kyrka i ständig förvandling. 

– Nästan alla som bor här i området är flyktingar. Själv har jag fått fly tre gånger, berättar fader Samir. 

Sista gången han flydde var 2003, då han lämnade förföljelsen av kristna i Mosul. Sedan dess har han blivit kvar som präst i bergstrakterna kring Matina och sett flera nya flyktingströmmar anlända.

– De största grupperna kom såklart under IS (Islamiska statens) framfart 2014. Jag kommer aldrig glömma en tidig morgon när jag vaknade och gatorna i byn var fyllda av flyktingar. Familjer låg och sov i diket och på trottoarerna. De hade vandrat hela natten. De var kalla, många var barfota och hade bara kläderna de bar på kroppen. 

Fader Samir fick bråttom att slå upp portarna till kyrkan och mobilisera den lilla församlingen för att möta alla nyanlända. De lagade mat, samlade ihop kläder och hygienartiklar och skapade tillfälliga sovplatser i kyrkan och i hemmen.

– De dagarna anlände drygt 350 familjer och det var en enorm utmaning för oss att ta emot alla. De nyanlända var nästan sju gånger fler än de boende i byn!

Kyrkan spelade en helt avgörande roll i att tillhandahålla skydd och hjälp. Men arbetet sträckte sig också långt bortom materiella behov. De flesta som kom var yazidier, men det var också många muslimer och kristna, och det fanns mycket rädsla och misstänksamhet mellan grupperna. Muslimerna anklagades för att vara spioner för IS, trots att de själva flytt samma terrorgrupp. 

– Vi fick inte bara agera flyktingmottagning och kyrka, vi fick också jobba som fredsmäklare. När det uppstod konflikter vände sig folk till oss och det var ett stort arbete att bygga social sammanhållning, berättar Samir. 

Det faktum att kyrkan så praktiskt visade på Jesu kärlek gjorde också ett starkt intryck på de nyanlända, menar Samir. Förutom att församlingsmedlemmarna själva gjorde allt de kunde för att hjälpa de nyanlända kom snabbt också andra resurser från kristna syskon runt om i världen, genom den lokala organisationen Capni, som även EFS samarbetar med. 

– Det skedde så många mirakel under den här tiden. När vi började använda det vi hade själva, så förmerades resurserna. Det var som ett stort bespisningsunder! Plötsligt hade vi byggt skolor och kunnat hjälpa människor på fötter, till en fungerande vardag. 

Samir skakar på huvudet och skrattar när han tänker på hur tydligt han såg Guds hand i det som hände. 

– Många kom och frågade om de kunde få kors och biblar. Andra ville bli döpta. Vi var såklart tvungna att vara försiktiga, eftersom vi inte riktigt visste vilka vi hade bland oss, men Jesu närvaro var väldigt stark. Det kände alla. 

De sista åren har befolkningsökningen varit mer stillsam, men kyrkan fortsätter att växa. Nya människor anländer fortfarande till byn, eftersom situationen för många minoriteter är fortsatt svår i Irak. Arbetet med att hjälpa invånarna till ett värdigt liv pågår också alltjämt, och EFS samarbetsorganisation Capni stöttar de som vill starta jordbruk och planteringar för att skapa en hållbar försörjning.  

Ett stenkast från kyrkan möter vi Shamo Khodida Qolo, som är en av de tiotusentals yazidier som tvingades fly när IS belägrade staden Sinjar i norra Irak. 

– Jag förlorade hela mitt livsverk när IS brände ner mina olivodlingar, men tack vare kyrkan och organisationen Capni har jag kunnat starta om och bygga ett nytt liv här, berättar Shamo. 

Tillsammans med sin familj har Shamo fått en bit mark och nya trädplantor. Framförallt vill han odla oliver, men på tomten har han också planterat ett antal äppelträd. Jag kliver ut i det regnvåta gräset och tittar på ett av de små, noggrant beskurna träden. De tunna, nya grenarna sträcker sig motståndskraftigt mot himlen och på en bergshöjd i bakgrunden skymtar ett av Saddam Husseins gamla palats i ruiner. Ljuset glänser i de blöta bladen. Ett litet trotsigt träd som visar hur Gud kan göra allt nytt, bara vi vågar plantera. 

• Della
• Twittra