Krönika

Att ställa om blicken

Varför blir en vy vackrare i Italien jämfört med en liknande hemma i Rydaholm? Kerstin Oderhem skriver om att se vad vi har med nya ögon.

Förra sommaren var jag och min man på en extraordinär bil- och tältresa i Europa. Jag tror att jag njöt varje sekund. Denna sommar skulle vi vara hemma för att helrenovera garaget. Jag visste alltså på förhand i mångt och mycket hur sommaren skulle bli – och därför skilde sig mina förväntningar inför denna sommar från den förra. 

I början på semestern tänkte jag under mina promenader runt samhället, att om jag hade promenerat någon annanstans – alltså om jag hade sett exakt samma vy men i stället befunnit mig på en grusväg i Tyskland eller Italien – vet jag att jag hade sagt: »Åh vad vackert!« Men nu hemma i Rydaholm såg jag det jag förväntade mig att se.

Jag vet inte riktigt varför, men jag går ofta min runda åt samma håll. Nu började jag gå från andra hållet. Det som jag brukat se först kom nu sist – och dessutom såg jag det från andra sidan. Det låter kanske fånigt, men det var som om jag såg saker jag inte sett tidigare. På en av promenaderna bestämde jag mig för att liksom skärpa blicken, att försöka se på landskapet som om jag aldrig varit där förut, som om jag var på semester på en annan plats.

Jag lade märke till detaljer, sådant som jag tycker att jag reflekterar över mer när jag är på en ny plats. Jag luktade, kände doften av nyslaget gräs, observerade träden, blommorna i dikeskanten, solljuset som rörde sig över fälten, gårdarna och snickarglädjen. Det var så vackert! Glädjen bubblade i mig, allt jag såg var ju mitt samhälle och min plats på jorden.

En dag när vår son kom på besök fick min man och jag en tavla. Han hade beställt kartor från lantmäteriet på vårt hus. Där fanns dess historia med allt från tomtköp till ritningar på hus, garage och tillbyggnad. Det var som att stiga in i någon annans drömmar om ett hem. De förra ägarna hade längtat och sparat och köpt. De detaljerade ritningarna fick oss att se sådant vi bara anat. Nu renoverar vi vidare och blir en länk i historien som någon annan en vacker dag ska fortsätta med. 

När vi går in i hösten innebär det för många av oss att vi återvänder till rutiner. Skola, arbete och diverse verksamheter. Jag funderar på om det går att applicera min upplevelse av att skärpa blicken och se saker jag tidigare bara anat, på andra områden – som EFS-föreningen eller kyrkan dit du går. Ibland kan även det vi tycker mycket om bli så hemtamt att vi liksom inte ser vad vi har.

Om du upplever att du har mist förmågan att se det vackra du är omgiven av i den världsvida kyrkan, i gudstjänstliv och kyrkans verksamhet – kan du prova att ställa om blicken? Kan du då se vilken skönhet du är omgiven av? Och när du läser Bibeln och hör predikan, kan du se att där finns ny mat för dig, som vill ge dig kraft och glädje för dagar som kommer? Du är en del av en stor och vacker berättelse. Och du får vara med och forma historien.