Att sluta tro på Gud

Det finns tillfällen i våra liv när våra gudsbilder rasar samman. Orsakerna varierar, men ur rasmassorna kan någonting nytt uppenbara sig för oss. Vi kan få en sannare bild av vem Gud är.

Om någon frågar oss: Vem är Gud? tenderar vi att ge det svar som förväntas. God! Kärleksfull! Helig! Allsmäktig! Ja, alla de där kristna svaren som vi vet är rätta(!), men som likväl ändå inte behöver vara vad vi faktiskt tror på. Vad vi säger med våra läppar behöver inte alltid vara vad vi menar i vårt hjärta.

För flera är det först när livet och tron prövas som vår faktiska gudsbild blir uppenbar. Så länge livet är enkelt och friktionsfritt frestas vi att låta Gud få bli en tänkt gud och det kristna livet blir teoretiskt. Vi tänker på Gud och tron – och misstar våra tankar för en levd tro och en verklig gudsrelation. Men det finns en avgörande skillnad mellan en tänkt gud och en verklig Gud. På samma sätt som det är en stor skillnad mellan tänkt vänskap och verklig gemenskap.

Först när livet ger oss ett bryskt uppvaknade faller de tomma ord som inte är rotade i vårt hjärta till marken. Då blir det uppenbart för oss vem vi faktiskt tror att Gud är. Då avslöjas vårt hjärtas bild av Gud.

Oavsett hur vår trosresa sett ut har vi ärvt vissa gudsbilder från andra i vår omgivning, kanske från föräldrar och präster, från ledare och församlingar eller från andra sammanhang. Vår tro formas inte i ett vakuum, utan i en gemenskap och i dialog med andra. På olika sätt och genom olika händelser och personer formas vår syn på Gud. Detta i sig är naturligt, men utan reflektion kan det leda oss fel.

I Bibeln varnas vi för att göra avbilder av Gud, varför? Det handlar egentligen inte så mycket om att vi ska rensa ut våra kyrkor och hem från bilder, ikoner och kors som hjälper oss att be och påminner oss om vem Gud är. Bildförbudet handlar snarare om att låta Gud vara Gud. Det är en maning om att inte vara klåfingriga och att inte låta Gud bli vår avbild.

Några exempel: För en del förs vår erfarenhet av en frånvarande pappa över till Gud, för andra är det en sträng moralist till förälder, för någon en ständigt bedömande präst. Alla dessa egna erfarenheter av andra överförs till Gud. Problemet är inte, som sagt, att våra erfarenheter formar oss – problem uppstår när våra erfarenheter ramar in Gud. Bildförbudet kan man kanske säga handlar om att beskydda Gud från att bli vår privata whiteboardtavla och låta Gud få vara Gud.

När livet skakar och vår gudsbild spricker gör det ont – fruktansvärt ont – men, det är inget nederlag. När raset lagt sig kan vi snarare skönja mer av vem Gud är och vara tacksamma för att våra tillbyggen fått falla. Just därför kan vi behöva sluta tro på Gud för att kunna tro på Gud.

För den som går från en förenklad barnatro som stoppats i halsen av föräldrar eller församling kan en sådan smärtsam erfarenhet bli tillfället då tron faktiskt tränger ner i ens hjärta och slår rot. Det kristna livet följer ofta påskhelgens rytm: Tron går från långfredagens mörker där Gud upplevs dö och våra gudsbilder krossas, till påskaftonens osäkerhet där livet mest är fyllt av frågor till påskdagen där jag får möta den Uppståndne.

Vad är det då för kännetecken hos Gud som vi kan söka efter i rasmassorna? Låt mig skissa på tre centrala kännetecken. Det första kännetecknet är att en levande Gud faktiskt står kvar när allting annat faller. Gud behöver inte oss eller vår tro, utan existerar ändå. De gudar som kräver vår tillbedjan för att finnas till är falska. Det är inte vi som bär Gud, utan Gud som bär oss. Det är inte Gud som behöver oss, utan vi som behöver honom.

Det andra kännetecknet på Gud möter vi kanske som allra tydligast i ett instängt rum med lärjungarna. När de låst in sig av rädsla uppenbarar sig Jesus för dem. Det som får dem, främst Tomas, att kunna tro är Jesu sår. För den som vill ha ett säkert kännetecken på att det är Jesus jag möter är hans sår en oumbärlig del. Djävulen kan uppträda som ljusets ängel (2 Kor 11:14), men kan aldrig uppenbara sig som den korsfäste Guden, som är självutgivande kärlek.

Det tredje kännetecknet är att Guds röst hör ihop med Jesu karaktär. Det finns de, som likt djävulen, kan citera Guds ord och försöker imitera vad Gud har sagt. Därför räcker det inte med att vi lyssnar till vad som sägs, utan vi behöver också höra hur det sägs. Jesu ord hör ihop med Jesu karaktär och liv. Precis som Jesus också säger: »Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig« (Joh 10:27).

När livet rasar och gudsbilden faller, ge inte upp – under rasmassorna kan du skönja den korsfäste och uppståndne Guden som bär, när allting annat faller!