Clara Lidström dricker kaffe iklädd morgonrock innan hon cyklar med familjen till bönhuset nere i byn. Där firas gudstjänst, och så fort Clara hör en lovsång börjar hon »grina på ett orimligt rikligt sätt« – vilket hon skriver i Sveriges största privata blogg, Underbara Clara. I Tvärålund, fem mil nordväst om Umeå, lever hon ett enkelt liv som följs av hundratusentals. Hon bloggar om allt från dagens outfit och kakrecept till klimatpolitik och den kristna fastan, poddar och skriver böcker. Hur hamnade hon här?

– På ett sätt är det ett bananskal: tur och en massa tillfälligheter. Samtidigt finns det någonting ända sedan barndomen som har bäddat för det här, säger Clara. 

Clara växte upp i Umeå med sina föräldrar och en syster. Släkten från Norrbotten och Lappland var politiskt »blodröda« och hemma vid köksbordet var föräldrarna öppna med sina åsikter. För Clara blev jämställdhet, feminism och miljö viktiga frågor – klimatångesten drabbade henne tidigt. 

– Det politiska intresset har blivit ett raster genom vilket jag ser världen. Lite på samma sätt som om man har en tro – den genomsyrar hela ens liv. 

Clara brukar säga att hon blev frälst på gymnasiet, där tre av hennes närmsta kompisar var pastorsdöttrar. Hon följde med dem på ungdomssamlingar och gick en Alpha-kurs. 

– Det var genom den jag kände att jag kom till tro. Men i efterhand tänker jag att resan var mycket längre än så. 

Redan som liten skrev Clara böner till Gud i sina dagböcker. Varje vecka följde hon med en kompis till miniorerna i EFS-kyrkan, där de hade andakter, pyssel och lekar. 

– Jag fick en grundläggande tro där. Senare konfirmerade jag mig, och även om jag tog tron mer på allvar först några år senare, ska man ha respekt för de små stegen. Det krävs ofta många för att leda någon fram till tro. 

Gymnasietiden präglades också av stor sorg; Claras mamma Marianne fick bröstcancer och gick bort efter några års sjukdom.

– Efter det tänkte jag att jag kanske bara blir 50 – och då måste jag skynda mig att göra det jag vill, gifta mig och få barn. Och så hade jag turen att träffa någon jag ville leva och bilda familj med. 

Clara var 21 år när hon gifte sig med Jakob. När de letade hus hade det knappt gått ett år sedan mammans död och Clara var väldigt ledsen. Hon tänkte att hon kanske aldrig skulle ha en karriär eller orka jobba heltid, så de köpte ett billigt 1920-talshus på landet. Men för bloggandet visade sig flytten till Tvärålund vara det mest strategiska hon hade kunnat göra. 

2006 startade hon bloggen Underbara Clara. Ett steg som egentligen inte var särskilt långt – Clara hade i sina dagböcker länge skrivit om vad hon gjort under dagarna och vilka kläder hon hade haft på sig.

– Det var bara att börja fota också. 

Clara hade ingen uttänkt karriärplan men plockades upp av Västerbottens-Kuriren – bloggen växte och snart väntade paret Lidström barn. 

– Influencerbranschen är en av få branscher där en kvinna gynnas av att få barn. Trafiken ökar och företag kastar annonspengar på en. Det låter krasst, men som bloggläsare vill man ju följa någons resa; det är jättespännande när någon får barn eller flyttar. 

För tio år sedan drabbades Clara av utmattning. Hon var nybliven tvåbarnsmamma, hade många stora projekt på gång i företaget och bodde i ett renoveringskaos. En psykolog, som såg den ohållbara situationen av nedstämdhet, oro och kraftig ångest, uppmanade Clara att sjukskriva sig. Till en början skrev Clara ingenting om sitt tillstånd på bloggen; ärlighet är viktigt för henne, men inte på bekostnad av att kunna hantera situationen. Det är Clara själv som går igenom och godkänner alla bloggkommentarer och när hon själv är sårbar träffar hårda ord djupare. Tre år efter utmattningen skrev Clara boken Hjälp jag är utmattad tillsammans med vännen och journalisten Erica Dahlgren. 

– Ibland undrar jag vad jag skulle ha berättat om ifall jag inte hade varit utmattad, eller om min mamma inte hade dött. Om man analyserar sina svårigheter och utvecklas med dem, har man någonting att skriva om – och många känner igen sig. 

Blogginläggen kan fortfarande handla om vila och återhämtning, samtidigt som klädintresset finns kvar och styrketräningen har fått större utrymme. På morgonen innan vår intervju publicerade Clara ett inlägg om hur hon rensat ut sin frys och planerat veckans måltider efter innehållet. 

– Inlägget hade kunnat inledas med en text om att det är dumt att vi slänger så mycket mat. Men jag vill ofta gestalta en samhällsfråga i stället för att berätta vad jag tycker. Precis som man kan smyga ner grönsaker i köttfärssåsen till sina barn, kan jag fota en fin inredning och få det att handla om klimatet. 

Clara menar att det fungerar på samma sätt när hon skriver om sin tro; hon berättar om sin dag och nämner att hon varit på gudstjänst i bönhuset. 

– En brist i dagens samhälle är att vi lever i våra bubblor och inte utsätts för blandkost. Bland mina läsare finns de som är väldigt feministiska och får det kristna till livs, eller de som bara går in för att läsa något mysigt om livet och får något politiskt till livs. Om bloggen förut handlade om att uttrycka mig själv tänker jag nu: Hur kan jag bidra till en positiv förändring i samhället? 

När Clara skriver om ämnen som väcker starka känslor kan hon i förväg ana att det kommer att bli intressant. 

– Det kanske är som när en journalist får vittring på ett scoop, en lite pirrande känsla: »Nu fick jag tag i en tanke – det här har jag inte hört någon säga förut.«

Mottagandet varierar. När Clara skrev om fosterdiagnostik, mot bakgrund av att många i hennes närhet har Downs syndrom, upplevde hon att det var väldigt lågt i tak. 

– Jag får ju säga vad jag vill, vi har yttrandefrihet. Men indignationen blev väldigt stor trots att jag uttryckte mig försiktigt. 

I podden Wollin och Clara med journalisten och författaren Malin Wollin är friheten större. 

– I poddformat kommer jag undan med saker som jag aldrig skulle kunna skriva om. Så fort du hör någons tonfall förstår du att hon skämtar. 

Clara pratar snabbt och engagerat. Hon ger intryck av att vara spontan och genomtänkt på samma gång och alla hennes tankegångar landar på något sätt i samhällets utveckling och den förändring hon vill se. I vår skriver Clara på Hemmets almanacka: Underbara 2026, nummer två i en rad av förhoppningsvis många böcker. Boken har plats för korta dagboksanteckningar och många tips för hushållet, allt med tanke på hållbarhet och goda rutiner. I samma serie planerar Clara att skriva böcker som tar sig an olika områden i hemmet. Den första boken kommer ut i vår – »den är som en hemkunskapsbok för kakbak, men väldigt fin och estetisk« – och till slut kommer samlingen böcker bli som ett slags husmorslexikon.

– Jag vill ta människors vardagsliv på allvar. Att tvätta, laga mat, städa, trösta barn, vila efter jobb – det är det som är vårt liv. 

I och med att Clara bor i en annan landsända än de flesta i samma bransch erbjuder hon ett perspektiv på världen som vissa anser vara spännande och unikt, medan andra tycker det är skönt att ha någon att identifiera sig med. Claras kompisar har »helt vanliga jobb« och livet i Tvärålund går sin gilla gång. 

Mitt i byn står bönhuset, EFS i Tvärålund, som betyder mycket för Clara. Där firas advent, Kristi himmelsfärd och skolavslutning. 

– Bönhuset är byns enda samlingslokal och en stor tillgång – många små byar har bönhus som förvandlas till privatbostäder eller står och förfaller. Jag hoppas vi ska kunna vara med och fortsätta driva det, som nästa generation. 

Under pandemin märkte Clara tydligare bönhusets betydelse. December utan det generationsöverskridande Luciatåget blev »himla deprimerande« och våren kändes tom utan gudstjänster med efterföljande kyrkfika. Claras liv är tätt knutet till årstiderna och hon har lärt sig att aktivt leva i takt med dem. I november känner hon hur kroppen börjar skrika efter fet och söt mat, och då äter hon det, som för att ladda upp inför den mörka, kalla tiden. När ljuset börjar återvända i januari längtar hon i stället efter att röra på kroppen och äta mer grönsaker. 

– Det kommer inte alltid att kännas som i november, det kommer alltid en ny årstid med nya känslor. Då får man ta rygg på årstiderna och leva med dem i stället för mot dem – något som folk har gjort i alla tider, men som nutidsmänniskan har glömt bort. Om man bor i en ljusförorenad stad där affärerna är öppna hela tiden tappar man navigationen. 

En tid på året som Clara lägger vikt vid är påskfastan. 

– Fastan är konstigt nog väldigt lustfylld för mig. Det finns en lycka i att avstå! I vår överflödskultur handlar så mycket om att »unna dig«, trots att unna oss är det enda vi gör. 

Clara menar att försakelsen kan ge en unik stillhet och tystnad – och att man ofta vet själv vad man behöver avstå från. Fastan kan vara ett tillfälle att bryta ett destruktivt mönster, eller att avstå från något positivt en tid. Själv har Clara fastat från bland annat socker och konsumtion.

– Att köpa saker är kanske inte farligt, det farliga är att det tar min uppmärksamhet. Fastans fokusförflyttning kan vara väldigt njutbar. 

Fokuset riktar hon på bibelläsning, antingen genom en bibelläsningsplan eller att låta Bibeln ligga framme mer i vardagen och läsa på måfå. 

– Man får inte fastna i att det blir en prestation eller något man måste lyckas med. Se det som en spännande process, något att sträva mot.

Clara har ofta skrivit om fastan på sin blogg och ser perioden som ett utmärkt tillfälle att dela sin tro med andra. Hon menar att det finns många »closet christians« i Sverige: kristna som inte pratar om sin tro av rädsla att tränga sig på. Men efter att ha bloggat i 19 år upplever Clara tvärtom att det finns ett otroligt stort intresse av att läsa om tro – folk blir inte arga.  

– På sin höjd tycker någon att det är en lite pikant detalj. Som kristen behöver du inte stå till svars för inkvisitionen eller förklara teologiska problem, du kan bara säga att du varit i kyrkan, går i bibelstudier eller »då sa jag till Gud att bla, bla, bla…«. Vi behöver komma ut ur garderoben! 

• Della
• Twittra