Under Coronapandemin har skärmtiden sprängt alla eventuella tidigare begränsningar, något som journalisten Katarina Bjärvall lyfter fram i en läsvärd kulturkrönika (Dagens nyheter 14/5 2020). De som tidigare undvek skärmar har nu tvingats sitta vid en skärm för att kunna delta i möten. Allt fler lägger mer tid för att se på serier och läsa nyheter via skärmen och numera sänder nästan varje församling andakter och gudstjänster på webben. 

I vanliga fall har kritik mot våra mobiltelefoner och skärmar sällan framkommit i kyrkan. Av rädsla för att framstå som teknikfientlig och ålderdomlig har kyrkan okritiskt hakat på trenden att vara tillgänglig på nätet och försöka bli synlig där folk finns. Under pandemin tycks »ändamålet helga medlet«, vilket gör att kyrkor beger sig ut på nätet för att där nå ut med sitt budskap.

De som försvarat skärmtiden har ständigt påmint om att skärmtiden inte är det viktiga, utan det viktiga är vad vi fyller vår skärmtid med. Är det så enkelt? Marshall McLuha myntade det välkända uttrycket: »The medium is the message« (mediet är budskapet). Mediet som vi använder är kanske inte så neutralt som vi tror, utan det i sig gör någonting med oss.

Forskningsrapporter har visat hur det verkar finnas samband mellan mycket skärmtid och psykisk ohälsa, sömnsvårigheter, minskad empati och koncentrationssvårigheter. Se exempelvis Oemotståndlig av Adam Atler och Have Smartphones Destroyed a Generation? av Jean Twenge. Det avgörande enligt dessa studier är inte vad skärmtiden fylls med utan hur mycket skärmtid en person har. 

De webbsända gudstjänsterna och videosamtalen vi kan ha med vänner eller familjen kan givetvis ha något gott med sig. Människor kommer säkert under pandemin säga sitt hjärtas ja till Jesus tack vare någon videosändning. Men vi kan behöva öva oss i andlig urskiljning, även när det gäller den nya tekniken. Det finns en risk att vi blundar för det onda på grund av det goda som vi får se och ta emot. 

Ett par frågor och korta reflektioner som våra sammanhang kan behöva lyfta upp: 

1) Vad gör webbgudstjänsterna med vår gudstjänst? Att vem som helst, lite när som helst, kan ta del av gudstjänsten gör någonting med de som tjänstgör under gudstjänsten. Gudstjänsten riskerar att bli en produktion för en okänd massa bakom skärmar snarare än ett tilltal vid en specifik plats till en specifik grupp människor. Ett par exempel: För en förkunnare stärks nog frestelsen att säga det folk vill höra. Vad gör det med predikan i våra sammanhang? Tystnad i en kroppslig gemenskap är något gott, på webben väcks folks rastlöshet efter ett par sekunder. Vad gör allt detta med oss? 

2) Vad gör webbgudstjänsterna med andra? Det finns en risk att vi göder konsumtionstron, att kristna blir kräsna konsumenter som väljer det som för dagen »känns bäst«, snarare än att vi formar lärjungar under lång tid genom kyrkoårets rytm. Hur kommer det påverka den yngre generationen som växer upp i spåren av detta? Finns risken att vi formar kräsna konsumenter, vars främsta lojalitet är till den egna känslan och där minsta skav eller störning tas som ett tecken på att »detta är nog ingenting för mig«? 

3) Vad leder webbsatsningarna till? Om det viktigaste blir vad som är synligt, finns det en risk att vi tappar bort det som är dolt. Tidigare när kyrkan av olika skäl varit förbjuden eller saknat förmågan att ses har lösningen inte varit att bli än mer synlig utan att hitta katakomber. Är det kanske där vi är nu? I stället för att söka oss ut till webben borde vi söka oss till den enskilda kammaren och de mindre sammanhangen. Upptäcka Jesu löfte om att »där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag.« Vi behöver inte bege oss ut till den allmänna marknaden, jaga synlighet och tittare – i stället kan vi söka oss närmre varandra, närmre Gud.

Vi behöver föra öppna och ärliga samtal där vi tillsammans försöker upptäcka vilka krafter som vi utsätter oss för när vi söker oss mot webben. Den personliga erfarenheten för många vittnar om att syndens krafter intensifieras på webben och att de missriktade begären stärks. Den som är något självupptagen i verkligheten blir än mer självupptagen på webben. I öknen frestas Jesus att göra det spektakulära och mätta sina behov genom under. Är det den frestelsen som vi i coronaöknen också prövas med? 

Kan det vara ur den ökenerfarenheten, ur den prövningen, som vi hör Jesus säga: »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?« Jesus visste att frestelsen att vinna världen finns i varje människas hjärta, men att när vi söker vinna världen tappar vi kontakten med vårt eget hjärta och därmed också med Gud. 

• Della
• Twittra