I tonåren gav jag och flera vänner vidlyftiga löften till Gud. Löften om hängivenhet och avhållsamhet, om att »ge allt« och »leva helt för Jesus.« Vi ville vara radikala, inte ljumma kristna som flöt med strömmen. Löftena blev som mantran som vi upprepade i hopp om att de skulle förankras i våra hjärtan. Vad blev det av dessa löften? 

I Matteusevangeliet 21:28–31 kan vi läsa hur Jesus säger: »Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?« De svarade: »Den förste.«

Vi kan känna igen oss i båda sönerna. Det finns områden i våra liv där vi säger ja till Guds vilja, men sen ändå inte gör det Gud vill. Och så finns det tillfällen när vi säger nej till Gud, men ändrar oss och förenas med Guds vilja. Varför gör vi som vi gör?

Sonen som svarar »ja« säger »ja, herre« till sin pappa. Om vi enbart reducerar Gud till en herre som vi blint lyder kommer vi aldrig kunna följa honom helhjärtat. När fruktan eller rädsla är roten till vårt »ja« kommer synden undvikas så länge Gud upplevs nära… men väl när tillfälle ges, och Gud upplevs frånvarande, kommer vårt ja bli ett nej. Alla som kör bil för fort vet nog vad jag talar om. När fartkameran blir synlig sänker jag hastigheten, men sen är det fritt fram igen.

När vi upptäckt svaret på frågan »Vad är Guds vilja?« kommer nämligen nästa fråga, den mer avgörande som rör vårt hjärta: Vill jag Guds vilja? Om jag inte vill det, spelar det ingen roll hur stora löften jag ger, vilka bibelord jag kan citera eller hur mycket jag slipar på min egen andlighet. När trycket blir för stort, kommer jag att säga nej till Gud. Precis som den andre sonen gör.  

Vi vet inte varför sonen säger nej, men kanske gör han det utifrån en misstänksamhet om att pappan inte är god, utan missunnsam eller kanske rentutav ond. Vore det så, gör han ju bäst i att säga nej till pappan. Detsamma gäller för oss med Gud. Om jag i mitt inre tror att Jesus är ute efter att förinta mig gör jag klokt att fly från honom. När jag upptäcker att jag faktiskt inte vill Guds vilja, oavsett område, behöver jag därför fråga mig själv: Varför vill jag inte Guds vilja? Är det av rädsla för att Gud egentligen inte är god? Eller något helt annat. 

I stället för att tvinga oss till ett ytligt ja kan vi behöva käfta med Gud, likt den förste sonen som först säger nej till pappan men sedan ändrade sig. Vi får släppa våra fromma fasader, den kristna jargongen och i stället tala sant med Gud. Varför vill jag inte be? Varför vill jag inte följa Jesus? Varför vill jag inte lyda Guds vilja? Ur det ärliga samtalet, som är bön, kan vår gudsbild helas och vårt perspektiv förändras.

Vi bär ofta på en rädsla som säger att Gud inte tål att ifrågasättas. Att vi kränker honom genom att säga nej. Att Gud behöver oss: vår beundran, kärlek och tacksamhet. Allt det riskerar att hindra oss från att tala sant om verkligheten med Gud. 

Vid de tillfällen då vi säger »ja« till Guds vilja förmår vi ändå inte alltid att leva som vi vill. Vi kan säkert stämma in i Paulus ord: »Det goda jag vill göra, det gör jag inte. Och det onda jag inte vill göra, det gör jag.« Viljan är god, men vi saknar förmågan att göra det som är rätt. Synden är en ockupant som förvrider vår vilja. 

Vi kommer aldrig kunna lösa vår situation med egna tekniker och vår egen andlighet. Vårt hopp står till Jesus. Vi behöver honom. Vi får överlåta oss till Jesus och erfara hur han upprättar vårt jag och helar vår gudsbild. 

För att vi ska våga och vilja överlåta oss måste vi lita på att Guds vilja är god. Att vi i mötet med Jesus blir mer mänskliga, mer lika oss själva. Att jag genom att säga ja till det Gud säger ja till, och säga nej till det Gud säger nej till, blir mer människa, men aldrig mer än människa.

De avgränsningar Gud ger är inte ett hot för mig, utan till hjälp. Genom att lära känna min mänsklighet kan jag börja urskilja det omänskliga. Allt mänskligt kan jag omfamna, allt omänskligt får jag ta avstånd från. 

Om vi upptäcker och erfar att Guds vilja är god, att den leder mig till det sant mänskliga livet, kommer vi våga säga ja till hans vilja för våra liv. Då är inte den drivande frågan i vårt liv: Vad behöver jag göra för att göra Gud nöjd? Var går gränsen? Frågan som fångar vår uppmärksamhet handlar i stället om något annat, en fråga som bär på en längtan. »Hur djupt kan jag förenas med Guds vilja?« Vårt liv går från att hålla koll på ytterkanterna till att förenas med Jesu vilja för världen. Från att bevaka gränser till att rikta in hela vårt liv mot Jesus. 

De löften som vi ger, vare sig vi är i tonåren eller vuxenåren, behöver vara förankrade i vår vilja. Genom att äga vår vilja och våga säga nej till Gud kan vi också säga ja. Vi behöver käfta med Gud, för att sedan kunna överlåta oss till honom och förenas med hans vilja för oss och allt annat skapat.

• Della
• Twittra