Att drömma och längta

Vad kommer hända när möjligheterna blir fler igen? Dela det ni längtar efter med varandra, skriver Kerstin Oderhem.

För några veckor sedan köpte jag nya dubbdäck till bilen.  Jag hämtade bilen på verkstaden och körde hemåt. Jag fick för mig att jag hört något om att man borde köra lite varsamt de första milen när dubben är nya, så jag rullar i maklig takt. Jag ligger i 80 km/h fast man får köra 100, det är dubbelfiligt, bra väder och lite trafik. Jag kastar en blick i backspegeln och hajar till. En karavan med bilar ligger bakom mig. Jag försöker räkna, är de fem, tio eller femton bilar och jag frågar mig vad gör de där? Varför kör de inte om? Minuterna går och alla kör bakom mig som om de också hade nya dubbdäck. Plötsligt kör en bil om och strax kommer flera men en bil ligger kvar bakom mig i nästan fyra mil. 

Nu när vaccinationen kommit igång i Sverige ser vi kanske slutet på pandemin. Någonstans lite längre fram ska vi få leva på ett annat sätt än vi gör nu. Idag har vi i våra föreningar begränsningar att hålla oss till. Det är som om hela Sverige tuffar i ledet med hastigheten 80. Men vad kommer hända när möjligheterna blir fler och när vi får vara femtio, trehundra eller så många vi vill? Jag tänker att vi kommer, om ni förstår mig rätt, byta hastighet som föreningar i olika skeden. Någon förening kanske känner det som om den varit på service, fått nya däck och behöver rulla lite långsamt medan andra har kapacitet att köra om och lägga i en ny växel. 

Jag har funderat på om inte en viss ängslighet har präglat året, av naturliga skäl. Men ibland en ängslighet som mer handlat om vad andra ska tänka och tycka än att utnyttja de möjligheter vi haft som kyrka i olika skeden under pandemin. Den ängsligheten kommer vi behöva lägga av oss och istället se framåt.

Redan nu under våren, när ni i er förening börjar titta mot sommar och höst, är inte frågan, hur ska andra göra? Utan frågan är, vad kan vi göra? I vilket skick är vår förening, vilka steg behöver vi ta och vilka människor kan vi möta? Det jag vill säga är alltså, ligg inte kvar i åttio om du har en bil som kan gå i hundra. 

Jag skulle vilja uppmuntra er att redan nu börja drömma och längta. När ni gör det, vad är det ni ser då? Dela det ni längtar efter med varandra. Prata om möjligheter och var möjliggörare för varandra.

Själv drömmer jag också förstås. Jag vill fira gudstjänst och jag längtar efter att sjunga lovsång. Jag längtar efter samtalen som kanske börjar med frågan, vad har hänt i dig och med dig under det senaste året, och där, i det samtalet längtar jag efter att dansa samtalsdansen med den helige Ande och hitta vägar för att dela evangeliet.