Att före­trädare som ivrigt försvarat familjen lämnar sin egen familj? Att de som förfasat sig över otrohet själva är otrogna? Tyvärr sker det så pass regelbundet att vi anar ett mönster – och en möjlig väg framåt.

En teologi som bär mig.
En avgörande skillnad mellan den levande Guden och de falska gudarna är att av­gudarna behöver oss för att existera. Detsamma gäller dålig teologi: den sätter mig, min styrka och mina förmågor i centrum. Jag bär teo­login, den bär inte mig.  

En risk med det är att läran blir likt ett plakat som jag håller upp i Guds namn och tron ett åsiktspaket jag lär mig rabbla. Det kristna livet blir en jargong snarare än ett liv att leva och teo­login skiljer mig därmed från Gud, mig själv och mina med­människor. Världen blir uppdelad, kluven. 

En annan sida av samma mynt – där mitt jag också står i centrum – är när teologin reduceras till mitt eget liv. Jag anpassar läran efter livet, den kristna moralen efter min egen förmåga. Därmed handlar inte den kristna tron längre om att söka och upptäcka Guds vilja, snarare blir Gud som en whiteboard­tavla där vi kan projicera våra egna föreställningar och idéer. 

En tro som enar mig. När jag delar upp mitt liv, oavsett orsak, kommer andra krafter få påverka mitt liv. Om jag i (över)andlighetens namn försöker kväva mina inre begär, eller i kärlekens namn vill hänge mig åt kropps­liga lustar spelar inte så stor roll: resultatet är detsamma. Ger jag inte Gud inflytandet över mitt liv, kommer någon annan makt att få det.

Enbart det jag äger kan jag ge vidare. Det är först när jag tagit emot min kropp, mina sinnen, min sexualitet – ja, hela mitt väsen – som jag också kan lämna allt åter till Gud. Den som lever med en kluven gudsbild kommer leva ett kluvet, uppdelat och sektoriserat liv. När Gud blir en, kommer mitt liv kunna börja helas. 

Lyssna till begäret, kväv inte din längtan. Vi tror kanske att lösningen på våra frestelser är att kväva dem snarare än att lyssna till dem. Men det som inte får finnas tenderar förr eller senare bli det enda som finns. Genom att ställa frågor till mina frestelser kan jag upptäcka syndens rot. 

Som Jakob lär oss: »Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död« (Jak 1:14-15). Roten till synden är ett missriktat begär. Det är alltså inte begäret det är fel på, utan sättet jag söker tillfredsställa det. 

Förtrösta på Gud, inte på din egen styrka. Petrus skriver: »Er fiende djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka« (1 Petr 5:8b). Nyckel­ordet är »går omkring«. Om djävulen inte kan förleda oss på ett sätt prövar han ett annat. 

Vi tenderar att överskatta vår förmåga och underskatta vårt behov av Gud. Det är genom att inse vår egen otillräcklighet, vårt eget hjärtas svekfullhet, vår egen del av världens bortvändhet från Gud, som vi kommer inse vårt behov av att överlämna oss till Gud. Enbart en starkare makt, Gud, kommer kunna besegra en annan makt, vilken än det nu må vara. 

Sätt dig vid Jesu fötter. När Jesu helighet blir ett hot mot oss, kommer vi fly från honom när vi behöver honom som mest. Två olika berättelser ger oss ett annat perspektiv på vad Guds helighet är.

1) Kvinnan som begått äktenskapsbrott. I Johannesevangeliet får vi det berättat för oss hur en kvinna blivit ertappad med äktenskapsbrott. Den religiösa mobben vill straffa henne, men i mötet med Jesus sker något annat. Jesu helighet beskyddar henne från omgivningens domar. Jesus älskar skammen ur hennes kropp, förlåter skulden och upprättar henne för ett annat liv. 

2) Mannen vid gravarna. I Lukasevangeliet berättas det för oss hur en demonbesatt man strövar omkring bland gravarna. Han är rastlöst och rotlös, makterna har slitit sönder honom så till den grad att när Jesus frågar efter hans namn svarar han: »Legio, för vi är många.« Även om vi kan väja för språket kan vi nog känna igen oss i mannen. Hur vi är splittrade och lever bland död.
Mannen befrias från de krafter som sliter sönder honom. Vi får det sedan berättat för oss hur folket: »… kom till Jesus och såg mannen som demonerna hade farit ut ur sitta vid hans fötter, klädd och vid sina sinnen (Luk 8:35b)«.

För de båda personerna, med helt olika livshistorier, är det i mötet med Jesu helighet som en vändning sker. Jesu helighet är inte ett hot mot dem, utan ett hopp för dem. I mötet med Jesus förvandlas deras liv. 

Varje gång en kristen ledare faller är det en sorg. I stället för att förakta någon annans felsteg får vi använda deras synd som en biktspegel över vårt eget liv och inse »det kunde varit jag«. Ur den insikten kan en längtan väckas. Inte en längtan efter ett perfekt liv (måtte Gud bevara oss från det!), utan en längtan efter ett heligt liv, ett liv som är helt. Jesus lär oss: »Saliga är de fattiga, dem tillhör himmelriket.« I utblottelsen kan vi öppna oss för Guds rike. 

• Della
• Twittra