Erik Johansson har redan börjat förbereda sig och plugga fraser. I januari tar han tjänstledigt från rollen som internationell missionssekreterare för att i stället bli EFS missionär i Armenien. Men församlingen där han ska bli präst är ingen armenisk gemenskap. Språket är persiska och målgruppen är en växande skara människor från regionen.

– Det är ett oerhört spännande arbete! Armenien har ett väldigt intressant missions-strategiskt läge. Här finns den urgamla armenisk-apostoliska kyrkan med lång historia och en rik tradition, i en region där vi sedan länge är engagerade både genom SAT-7 och genom Capni i norra Irak. Att ha en närvaro i Armenien känns därför både intressant och viktigt, förklarar Erik.

På plats i huvudstaden Jerevan finns redan den armeniske församlingsledaren Karen Khachatryan. Han har funnits med sedan den lilla persisk-talande gemenskapen startade för drygt två år sedan.

– Min första kontakt med EFS var redan 2017, när jag träffade den svenske prästen Martin Alexandersson på en missionsresa. Något år senare mötte jag också Erik, berättar Karen. 

Men kallelsen att arbeta med just persisk-talande fick Karen och hans fru Syuzanna redan innan mötet med EFS. Under en resa i Israel 2016 besökte de kuststaden Acre, och när de stod på murarna och såg rakt ner i havet slogs de av hur många fiskar som samlades nedanför dem i vattnet. 

– Jag upplevde så starkt att Gud talade och sa: »På samma sätt kommer människor från en särskild folkgrupp komma till er, och ni ska ge dem (andlig) mat!«, berättar Syuzanna. 

Några dagar senare besökte de en kibbutz för att lyssna till en känd förkunnare. Karen och Suyzanna var trötta efter resan och satte sig längst bak i den stora samlingen för att vila lite. Men trots att de aldrig träffat talaren tidigare vände han sig direkt till dem och bad dem att komma fram. 

– Han sa att han hade ett profetiskt ord till oss och att han ville att alla i salen skulle omsluta oss i bön. Han nämnde namnet på en folkgrupp som han upplevde att vi var kallade att gå till och så bad de för oss, fortsätter Karen. 

Därefter åkte de hem igen och tilltalen hann nästan falla i glömska. Det var inte förrän ett par år senare som Erik återigen sökte upp Karen. Han var då på resa i Armenien med Annahita Parsan från Hammarbykyrkan i Stockholm och de ville träffas och samtala. 

– De berättade om en ny gemenskap i Jerevan, med koppling till Hammarbykyrkan, och frågade om jag skulle ha möjlighet att stötta dem. Jag sa att jag behövde prata med min fru och när jag kom hem till Syuzanna påminde hon mig om profetian. Allt föll på plats och vi bestämde oss genast för att tacka ja.

Arbetet har dock varken varit lätt eller förutsägbart. Antalet kyrkobesökare varierar och behoven är stora, men Karen och Syuzanna känner sig både ödmjukt tacksamma och väldigt utmanade av den lilla församlingen.

– De är verkligen hjältar, allihopa. De flesta har förlorat nästan allt när de valt att bli kristna; sina hem, sina familjer – allt! Här i Armenien får de börja från noll, utan jobb, pengar eller språk. Men det som är så fantastiskt är deras glädje. De har otroliga berättelser och så många har verkligen mött Jesus väldigt konkret. Han talar direkt till det här folket. Han möter dem, ansikte mot ansikte, berättar Syuzanna. 

Hon är märkbart berörd. 

– Ja, även om deras liv på utsidan blivit väldigt svåra får de en sån enorm glädje på insidan. I deras hemland är situationen så hopplös på många sätt. Människor vill inte ens skaffa barn. Unga par vill göra abort. De hatar sitt samhälle. Men de som tar emot Jesus får ett helt nytt hopp, fyller Karen i. 

Berättelserna är många och starka och i kommande nummer av Budbäraren kommer vi få möta flera av församlingsmedlemmarna, som också uttrycker ett stort behov av förbön i det skeende som de står i. 

– Vi är bara redskap och tjänare. Små redskap i Guds stora händer. Men när vi lyder och gör det Gud kallar oss att göra, så växer också vår tro och tillit till honom. Då kan vi bli redo också för större saker, avslutar Karen.

• Della
• Twittra