Att tala om den yttersta tiden och tidens tecken har en tendens att väcka känslor. I vissa sammanhang är intresset stort och ämnet återkommande. Där talar man gärna om till exempel Kristi återkomst, Antikrist, de olika tecknen för Jesu tillkommelse, tusenårsriket, profetia och yttersta domen. I andra sammanhang är osäkerheten stor, vilket gör att det finns en tendens att undvika ämnet. Där är det i stort sett bara i trosbekännelsens ord om Kristi återkomst som saken nämns – och förstås i samband med Domssöndagens textläsningar. 

I det första fallet är det inte ovanligt att vissa predikanter särskilt förknippas med förkunnelsen. Där finns också ofta en ganska stor samsyn om tidstecken, händelseförlopp och tolkning av samtiden, om än vissa tolkningar kan vålla rejäl debatt. I det andra fallet saknas denna samsyn, och flertalet förkunnare i denna fåra är försiktiga med att över huvud taget tala om och utlägga texterna om den yttersta tiden och tidens tecken. Ibland beror försiktigheten på okunnighet, men lika ofta beror den nog på ett slags allmänt ointresse för saken.

I följande artikel vill jag titta lite närmare på ett urval bibeltexter för att se vad de kan lära oss om den yttersta tiden och tidens tecken. Det behöver knappast sägas att det handlar om en skiss, inget annat.

Kardinalstället i Nya testamentet när det gäller undervisningen om den yttersta tiden är Matteusevangeliet 24–25 med parallellerna i Markusevangeliet 13 och Lukasevangeliet 21. Dessa ställen innehåller det som brukar kallas Jesu eskatologiska tal, alltså hans tal om just den yttersta tiden.

Men nu är det inte enbart i dessa kapitel som formuleringar som »den yttersta tiden« eller »den sista tiden« eller bara »tiden« förekommer. Tvärtom möter vi begrepp som dessa på flera ställen i Nya testamentet. Det är ett uttryck som Jesus själv använder när han talar om sin ankomst till världen. Hans egen sammanfattning av sitt budskap i början på Markusevangeliet lyder: »Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på evangeliet« (Mark 1:15).

När Petrus i sitt första brev skriver till brevmottagarna om hur de ska leva som kristna, knyter han an till Jesu ankomst bland annat med orden: »Han [Jesus] var utsedd redan före världens skapelse men trädde fram först nu vid tidens slut« (1 Pet 1:20). Det är svårt att tolka det på annat sätt än att för Petrus har Jesu första ankomst – hans födelse – med den yttersta eller sista tiden att göra.

I samma brev använder Petrus uttrycket »den sista tiden« när han talar om de troendes hopp. De kristna lever i hoppets tid som också är den sista tiden. Till den tiden hör prövningar, men det är samtidigt förväntans och frälsningens tid (1 Pet 1:3–9). Och när Petrus i sitt andra brev återigen påminner dem han skriver till om villkoren som kristna, återkommer han till att de lever i »de sista dagarna«. Dessa dagar är förväntans men även prövningens och förföljelsens tid (2 Pet 3:3).

I sitt tal på den första pingstdagen knyter samme apostel – i samband med att han tolkar det som hänt med hjälp av Joels profetia om Andens utgjutande – även an till att »de sista dagarna« har kommit (Apg 2:17–21).

Författaren till Första Johannesbrevet skriver rakt på sak: »Mina barn, detta är den sista tiden« (1 Joh 2:18). Sedan fortsätter han med att tala om en Antikrist som ska komma och kommenterar direkt att »många antikrister [redan] trätt fram«. 

Ett sista exempel är Paulus, som i sitt andra brev till Timotheos skriver att »[d]et ska du veta, att i de sista dagarna blir tiden svår« (2 Tim 3:1). Sedan följer en uppräkning av vad som ska utmärka denna tid: självupptagenhet, penningbegär, olydnad, otacksamhet och mycket annat.

Sammanfattningsvis används alltså begreppen »sista tiden«, »yttersta tiden« och andra liknande uttryck om den tid de kristna levde och lever i. Det är tiden mellan Jesu första jordiska framträdande och hans återkomst. Det är församlingens och Andens tid. Det är svårigheternas och prövningarnas tid, samtidigt som det även är hoppets och väntans tid.

Den yttersta tiden är också tecknens tid. Och även här är Jesu eskatologiska tal kardinalstället. Nu tillhör detta tal de mer svårtolkade ställena i Nya testamentet, och utläggningshistorien borde göra varje uttolkare extra försiktig. Troligen har Jesu tal inte bara tolkats utan övertolkats på ett sätt som saknar motstycke när det gäller nytestamentliga texter.

Jesu tal är innehållsrikt. Det är detaljerat och samtidigt undanglidande. Orden tycks både handla om lärjungarnas konkreta situation (det är utgångspunkten för deras frågor) och tiden i väntan på Jesu återkomst. När tecknen räknas upp tycks lärjungarnas samtid – eller närtid – sammanfalla med senare tider, eller kanske vara en del av dem. 

När lärjungarna frågar efter tecknen för Jesu återkomst och tidens slut, inleder Jesus sitt svar med uppmaningen att inte låta sig bedras (Matt 24:4), en uppmaning han sedan upprepar flera gånger. Och i själva uppräkningen av tecken finns sådant som mer eller mindre hör till all tid. Det är tecken i naturen, inom det politiska livet, i människors moraliska och religiösa liv. Allt är sådant som går att känna igen i alla tider. 

En slutsats måste bli att tecknen finns i alla tider just för att de är tecken på vad begreppet »yttersta tiden« står för: all tid mellan Jesu första och andra tillkommelse. Ingen tid är utan tecken. Och tecknen är inte signaler om en viss tidpunkt, utan snarare en påminnelse om att Kristus har lovat att han ska komma tillbaka.

Den yttersta tiden är all tid i väntan på Jesu återkomst. Det är församlingens och missionens tid, det är väntans och förväntans tid. Det är också prövningens och våndans tid, förföljelsens och förförelsens tid.

Men mitt i allt detta är det även hoppets tid. De många tecknen som Jesus själv gett sin församling påminner om det som vi bekänner när vi stämmer in i kyrkans bekännelse: »Vi tror ock på Jesus Kristus … uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.« De orden är hoppets ord.

Så, den yttersta tiden är alltid nu och tidens tecken hör till alla tider, även vår. 

• Della
• Twittra