Leonard Zelig heter huvudfiguren i Woody Allens kanske märkligaste film, Zelig, inspelad 1983. Det är en fejkad dokumentärfilm om en man med en närmast övernaturlig förmåga att anpassa sig till alla sammanhang och människor han möter. Likt en kameleont smälter han in i omgivningen. Han blir som den han talar med. Det gäller inte bara sättet att tala och tänka, till och med kroppshydda och anletsdrag blir som hos den han talar med, allt för att bli accepterad och omtyckt. Zelig saknar egen personlighetskärna och hamnar hos en psykolog som tar sig an hans fall. I samtalen blir Zelig i enlighet med sitt problem själv psykolog och börjar försöka behandla psykologen. Så småningom får terapin en viss framgång, vilket märks av att han nu blir mycket aggressiv mot alla som inte håller med honom. I detta tillstånd vill han inte på något sätt anpassa sig till andra. Filmen, som har många bottnar, kan bland annat beskrivas som en satirisk samtidsbetraktelse över våra problem med balansen mellan individuella och kollektiva värderingar.

Zeligs problem är inte nytt. Det finns även en kristen version av utmaningen: Hur kan jag leva i ett samhälle som präglas av andra värderingar än den kristna trons? För många är det som ligger närmast till hands att helt assimileras likt den mänskliga kameleonten Zelig och i allt spegla det omgivande samhällets sätt att vara. Detta är den nutida folkkyrkans frestelse. För andra är frestelsen snarare att bli som Zelig efter den delvis lyckade terapin och vända sig bort från alla som inte delar mina värderingar. Det är att söka trygghet i separation, vilket är sektens frestelse.

Vi möter i Bibeln samma utmaning mellan assimilering och separation redan på Gamla testamentets tid. Judarna hade blivit bortförda till Babylon. Där försöker de leva isolerat från omgivningen och inte bli besmittade av den hedniska kulturen, för att hela tiden vara redo att återvända till Jerusalem snabbt. Profeten Jeremia får ett budskap till det bortförda folket: »Så säger Herren Sebaot, Israels Gud, till alla de deporterade som han fört bort från Jerusalem till Babylonien: Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten från dem. Ta er hustrur och avla söner och döttrar, ta hustrur åt era söner och ge era döttrar åt män, så att de föder söner och döttrar. Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång« (Jer. 29:4–7). Lite lägre fram i profetian fortsätter uppmaningarna till bön.

Det budskap Jeremia förmedlar kan sammanfattas med orden »Ni ska varken låta er bli assimilerade eller separerade. Involvera er, men behåll er identitet.« Hur denna uppmaning kan praktiseras exemplifieras i de sex första kapitlen i Daniels bok, som är en utmärkt handledning även för vår tid. Vad kännetecknade då Daniel och hans vänner?

För det första tog de del i samhällslivet och tjänstgjorde till och med i den hedniska statsapparaten (se Daniel 3:12; 6:1–3). De var också hederliga och lät sig inte korrumperas (se Daniel 6:4). En ytterligare sak var att de behöll sina religiösa praktiker och inte dolde dem för andra (se Daniel 6:10). Och till sist: De vägrade tillbe andra gudar även om det var ytterst kostsamt (livsfarligt) att inte göra det (se Daniel 3:14–15; 6:13).

Om vi enbart lever efter de två första kännetecknen ovan, deltagande och hederlighet, hamnar vi i assimilering. Då kommer vår kristna tro att sjunka ihop till en privat inre tröst som varken kommer att ha potential att leva i längden, föras vidare till nya generationer eller över huvud taget spridas till andra.

Om vi enbart tar fasta på de två sista kännetecknen, delta i kristna praktiker och ej tillbe andra gudar, hamnar vi i separation och isolering, särskilt om vi tänker att det hotar vår tro att delta i vanligt samhällsliv. Vår kristna tro kommer då att till sist bli ett egoprojekt för vår egen skull och ha mycket begränsade möjligheter att spridas till andra. Balansen, som innebär att vara i världen men inte av den, är inte enkel. Vår samtidskultur förväntar sig att den kristnes tro enbart ska vara en privat fråga och inte spiller över på hur jag fungerar i mitt arbete och i samhället i övrigt.

För den som söker följa alla fyra punkterna ovan kan det ibland innebära stora utmaningar. Det kan leda till att bli dömd av samtidskulturen och samhället, och bildligt hamna i den brinnande ugnen (Daniel kapitel 3) eller i lejongropen (Daniel kapitel 6). När det utsatta läget kommer är det viktigt att komma ihåg att det hela tiden finns en person till som är med. I ugnen tillsammans med de tre dömda fanns en fjärde person som liknade »ett gudaväsen« (Daniel 6:25). I lejongropen fanns tillsammans med Daniel en Guds ängel (Daniel 6:22). I ljuset av Nya testamentet ser vi att den gestalten – guda­väsen och ängel – pekar fram mot Jesus Kristus, han som själv gick in i både lidande och död för att förlåta, skydda och upprätta.

Samtidigt visar Daniels bok att troheten mot Gud också bar frukt. Den väckte respekt och tro (Daniel 3:28–29; 6:26). Leonard Zelig hade väldiga problem med balansen mellan att ha en egen identitet och smälta in med andra. Vi kan som kristna ha en likande utmaning kring vår kristna tro. Till skillnad från Zelig behöver vi dock inte skapa vår identitet själva. Den räcks oss genom dopet och tron. Den upprätthålls genom att vi deltar i kyrkans liv och kristna praktiker (bibelläsning, andakt, bön med mera). Detta är vi kallade att göra mitt i ett samhälle som i allt lägre utsträckning delar den värdegrund som finns i den kristna tron. Alltfort gäller, hotande brinnande ugnar och lejongropar till trots: »Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra, och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång.« 

• Della
• Twittra