När man vill tala om den pingstkarismatiska rörelsen (»pingstvänner« och »karismatiker«) är »pentekostalismen« den akademiska term som används. Pentekostalismen betraktas ofta som den fjärde stora kristna traditionen bredvid den ortodoxa, katolska och protestantiska. Den globala pentekostala tillväxten ställer frågor till de äldre kristna traditionerna angående den helige Andes plats i de troendes och kyrkans liv. Den har också medfört ett nytt intresse för den tidiga kyrkans spiritualitet under den efterapostoliska tiden.
Själva termen »pentekostalism« är hämtad från det grekiska ordet för den judiska veckohögtiden, vilken på grekiska benämndes »den femtionde dagen«, (gr. pentecostē). Veckohögtiden var en skördefest som inföll på den femtionde dagen efter påsk, till minne av att Mose mottagit lagen åt Israels barn på Sinai berg. Det var på den dagen som den helige Ande utgöts över apostlarna i Jerusalem enligt Apg 2:4.
Vad var det som hände mellan apostlatidens tro och praktik och den europeiska medeltiden? Fortsatte tungotal, helande och profetiska gåvor i församlingen under deårhundraden som följde på apostlarnas död? Vad hade kyrkofäderna att säga om saken? Faktum är att de två århundraden som följde efter apostlarnas död liknar vår tid ifråga om det karismatiska mer än någon annan tid i kyrkans historia. Det var en tid som innehöll både karismatiska församlingar, kvinnliga profeter och antikarismatiska biskopar.
Välkända vittnesbörd om karismatiska manifestationer finner vi hos kyrkofäderna Justinus Martyren (cirka 100–165), Irenaeus (130–202), och Tertullianus (160–225). Genom de kappadokiska fäderna under 300-talet beskrevs och motiverades den kristna teologins syn på den helige Ande. Med Johannes Chrysostomos (347–407) i den östra delen av kyrkan och med Augustinus (354–430) i den västra, inleds under 300-talets senare del ett mer antikarismatiskt skede.
Före 300-talet finner vi inga apostoliska fäder eller kyrkofäder som hävdar att Andens gåvor, eller charismata, upphört för att apostlarna gått ur tiden eller på grund av att de kanoniska böckerna i Skriften tillkommit och sammanställts. De kanoniska skrifterna var inspirerade av Anden på ett unikt sätt, men Anden kunde även inspirera profeter, biskopar och vanliga troende. Det var den allmänna uppfattningen.
I Apostlagärningarna och i Nya testamentets brev finner vi exempel på kringresande karismatisker såsom apostlar, profeter, evangelister och lärare. Denna typ av kringresande karismatisker finner vi också under 100-talet. En av de tidigaste efterapostoliska skrifterna som vi har tillgång till, Didache, beskriver detta. Samtidigt fanns en växande konkurrens mellan ett allt tydligare episkopalt synsätt och de kringresande karismatiskerna. Konkurrensen ledde till att det episkopala ämbetets förespråkare, bland andra Cyprianus (cirka 200–258), hävdade att biskopen på grund av sitt ämbete besatt alla de karismatiska gåvor som de kringresande personerna, framför allt profeterna, var bärare av. De kringresande karismatiskerna behövdes därför inte. Att detta bidrog till de senares avtagande betydelse är uppenbart.
Vid mitten av 100-talet uppstod en karismatisk väckelse i Mindre Asien under ledning av Montanus, varav den har fått sitt namn, och flera kvinnliga profeter. I montanismen förekom tungotal, uttydning och profetior i stor omfattning. De skriftliga vittnesbörden om montanismen kommer främst från dess episkopala motståndare, varför dessa ofta är ytterst negativa och nedsättande. 1800-talets kyrkohistoriker missförstod många gånger både de montanistiska profeternas och profetiornas karaktär. Men biskopen i Rom fördömde aldrig montanismen för någon irrlära, och montanismens mest kände anhängare var Tertullianus. Tertullianus blev, tillsammans med Augustinus, en av den tidiga katolska kyrkans viktigaste teologiska arkitekter. Tertullianius skrev flera skrifter om andehänryckning, vilka tyvärr inte finns bevarade. En grupp efterföljare av Tertullianus fanns som en separat riktning i Nord-Afrika fram till 400-talet, då den återförenades med den katolska kyrkan.
Under senare delen av 300-talet och början av 400-talet framträdde två inflytelserika teologer, som båda hävdade att Andens övernaturliga gåvor och särskilt tungotalet hade upphört. Johannes Chrysostomos (=»guldmun«) hävdade detta med emfas. Han menade att gåvorna hade ersatts av den fullt utvecklade kyrkan. Chrysostosmos förkunnelse kan förstås ses som en reaktion mot kvarvarande montanism eller som en reaktion på frånvaron av karismatiska manifestationer i den efterkonstantinska kyrkan. Det senare skulle i så fall innebära att kyrkan försvagats i detta hänseende under 300-talet. Johannes Chrysostomos påverkade förmodligen Augustinus.
Augustinus kom till tro efter att ha varit en anhängare av manikeisk religion och nyplatonsk filosofi. Ingen av dessa hade något intresse av övernaturliga händelser. Efter att Augustinus blivit en kristen och börjat undervisa i kyrkan, hävdade han att Andens övernaturliga gåvor upphört, särskilt tungotalet. Augustinus blev tvungen att omvärdera sin position när han konfronterades med helandemirakel som skedde i hans församlings närhet. Miraklen skedde i anslutning till vördnad för martyrreliker och han konstaterade att de gav intryck av att vara äkta. Här förebådade Augustinus den mirakeltro som skulle växa i omfattning under medeltiden.
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet