Ett av Gamla testamentets mest lästa kapitel är antagligen Första Moseboken 1. Det finns många skäl till det. Ett skäl har att göra med att här ges ett svar på frågan om hur allting började, en fråga som nästan alla ställer sig.

Under min gymnasietid minns jag att jag fascinerades av att Bibelns skapelseberättelse stämde så väl med den bild av universums och livets utveckling som naturvetenskapen skissade på. Det var ett bra argument för kristendomens trovärdighet, tyckte jag. Men såhär i efterhand har jag insett att jag gjorde det antagligen vanligaste misstaget man kan göra vid läsning av Första Moseboken 1. Detta är ett misstag som såväl kristendomens kritiker som en del av dess försvarare kan göra.

Som försvarare kan man resonera ungefär som jag gjorde: »Innehållet i kapitlet stämmer ganska bra med vad naturvetenskapen säger. Det visar hur väl kristen tro ansluter till etablerad naturvetenskap.« Eller också kan man göra som en del kreationister (som bland annat vänder sig mot tanken på evolution) – och mena att »skapelseberättelsen är den sanna naturvetenskapliga beskrivningen«. Som kristendomskritiker kan man säga: »Skapelseberättelsen stämmer inte alls med etablerad naturvetenskap, och det visar att kristendomen inte är sann.« 

Det gemensamma misstaget i alla tre ovanstående exempel är att Bibelns första kapitel läses med naturvetenskapens frågor och glasögon. Med andra ord blir det fel fokus i texten. 

Hur bör vi då läsa skapelseberättelsen? Som det mesta i Bibeln bör även detta avsnitt läsas med fokus på Gud och människan!

Det första vi kan säga är att detta bibelavsnitt knappast handlar om en ögonvittnesskildring. Människan dyker nämligen upp först i vers 26, mot slutet av kapitlet, som det sista Gud skapar. Det betyder att bakom den nedtecknade skapelseberättelsen finns någon form av profetisk uppenbarelse – en tillbakablickande profetia om hur allt började. I Bibeln har profetior i stort sett alltid fokus på relationen mellan Gud och människa. Dessutom får vi ta i beräkning att Bibelns profetior ganska ofta är uttryckta i bilder. Tolkar vi profetiorna bokstavligt kan vi ibland missa deras huvudpoäng. Tänk bara på hur vi vanligen läser och tolkar synerna i exempelvis Hesekiels bok eller i Uppenbarelseboken.

Det andra vi kan säga är att texten är ett stycke teologi. Den är mycket omsorgsfullt komponerad. Ett exempel på detta är det underliga faktum att växlingen mellan ljus och mörker finns redan från den första skapelsedagen (vers 2–5), medan solen och månen skapas först den fjärde dagen (vers 14–19). Dessutom nämns de inte ens vid namn, utan beskrivs i dessa verser som »de två stora ljusen«, »det större« och »det mindre«. Bakgrunden till detta var att solen och månen i Israels omvärld uppfattades som gudomar, som med sina rörelser på himlavalvet styrde människor liv och skulle tillbes. De uppfattades ha skapande krafter. 

Men i skapelseberättelsen blir de satta på plats. Det är Gud som skapat dem och placerat dem på himlavalvet. Deras funktion är att tillsammans med stjärnorna – som Gud också skapat – »utmärka högtider, dagar och år« (vers 14). Med andra ord är himlakropparna bra i almanacksfrågor. Religiös användning av dem avvisas, de ska varken tillbes eller styra livet. I förlängningen av detta kan vi dra slutsatsen att till exempel astrologi avvisas som en form av avguderi. 

Första Mosebok första kapitel kretsar kring Gud som alltings herre och skapare. Alla de ting som folk tillbad och lät sina liv styras av degraderades från att uppfattas som gudomar till att beskrivas som något som Gud skapat. I egenskap av skapade ting var deras uppgift att – när de fick rätt plats i helheten – tjäna livet. Det här gällde inte enbart himlakroppar som sol och måne, utan även exempelvis det som hade med sex och fruktbarhet att göra. Fruktbarhet var en välsignelse från Gud (se vers 11, 22, 24 och 28) och var inte kopplat till en nyckfull gud eller gudinna som skulle tillbes och bevekas.

En tredje sak vi kan lyfta fram är att skapelseberättelsen även till sin form påminner en del om Bibelns släkttavlor. Budskapet i detta är att det finns en kontinuitet, en historisk linje från urhistoriens början. Tittar vi bakåt hamnar vi inte i en diffus dimma av tidlösa myter som beskriver saker som ägt rum i gudarnas värld före skapelsen. I stället ser vi en konkret början: Gud har skapat. Det är hela mänsklighetens historia som har sin början här, och Gud beskrivs som hela mänsklighetens Gud.

Summa: När vi läser Bibelns första kapitel möter vi ett stycke välkomponerad teologi och inte ett stycke naturvetenskap. Innan vi ger oss i kast med frågor om naturvetenskap och kristen tro utifrån skapelseberättelsen behöver vi låta den få tala teologi till oss. Den teologi som finns där är mycket relevant också för oss i dag. Bland annat lär den oss att vi inte ska tillbe eller låta oss styras av det skapade – vilket blir fallet om vi exempelvis ger oss ut på astrologins svaga isar. Nej, vi är kallade att tillbe Skaparen, inte skapelsen!

• Della
• Twittra