Vi möts på ett närliggande café till Dockan i Malmö där han numera bor. För knappt två år sedan flyttade han och hustrun Ragnhild till Malmö, efter mer än 25 år i Linköping och Johanneskyrkan, den församling de startade under 90-talet. Det har gått över 20 år sedan jag först hörde honom predika. Jag minns humorn, underfundigheten och hans förmåga att fånga en folkmassa redan med en inledningsfras. I dag samtalar vi kring ämnet karismatik och Andens ledning.
Just tilltalet om att starta Johanneskyrkan menar Magnus är det tydligaste enskilda tilltal som han personligen har fått. Han berättar att det skedde när han höll på att läsa boken Den gömda skatten av Gerald W Hughes.
– Efter varje kapitel följde några övningar. Jag var av naturen alldeles för ivrig för att stanna upp och jobba vidare med dem, men uppgiften »Skriv din egen dödsruna« tog tag i mig. Jag började skissa på en fortsättning av den framgång jag tyckte mig se i min tjänst. Motvilligt insåg jag att jag inte alls tyckte om vad jag hade skrivit. Då var det som att en dammlucka öppnades inom mig. Tilltalet om en ny kyrka forsade fram, säger Tunehag.
Magnus stod då mitt i en uppskattad roll hos Team Med Uppdrag (en ungdomsorganisation inom Evangeliska frikyrkan) och var egentligen inte alls intresserad av ett uppbrott. Han bad Gud om en bekräftelse, helst i form av att hans vän i så fall skulle lyfta samma tanke. Och att hustrun, som precis drabbats av en förlossningsdepression, plötsligt skulle längta efter ett pionjärliv. Ingetdera var troligt. Men båda händelserna inträffade någon månad senare.
Hur tidigt i livet förstod du att du var kallad till tjänst?
– Jag har så länge jag kan minnas känt av Guds hand över mitt liv och haft en tydlig vetskap om att jag en dag skulle stå i tjänst för Honom. Jag har även fått återberättat att när jag var spädbarn kom en missionär hem till oss och profeterade över mig och min framtida tjänst.
Magnus berättar om de första intensiva åren som skolevangelist, ungdomspastor och förkunnare. Vid 22 års ålder inträffar något som han väljer att beskriva som en »väckelsevåg«. Över 50 unga människor blir starkt berörda av Gud, kommer till tro och döps i Elim Örtomta. Han tillägger skämtsamt att efter det ökade raskt uppdragen för den unge förkunnaren. Men när han ska beskriva åren i Team Med Uppdrag stannar han upp.
– Det är svårt att lyckas återberätta detta, men en dag kommer en Andens förnyelse över oss på bibelskolan, något jag aldrig sett vare sig förr eller senare. Människor föll i Anden och det skedde helanden och under. Det här inträffade en vecka före den så kallade Torontoväckelsen, så ingen av oss visste hur man »skulle agera«. Märkliga ting bara inträffade. Men efter ett tag märkte vi också att det blev ett växande fokus på de yttre upplevelserna. Mitt i allt blev vissa helt enkelt självupptagna.
John Wimber, en av grundarna till Vineyardrörelsen, blev tidigt en stor inspiration för Magnus Tunehag. Hos Wimber identifierade han ett stort hjärta för mission, där under och tecken sågs som en viktig del i utbredandet av den kristna tron. Ett uttryck Magnus gärna använder är att »målet med Andens verk i oss är att vi lever förenade med Jesu intresse i världen«. Han är mån om att inte skapa en konflikt och menar själv att många icke-karismatiker gömmer sig bakom bibelverser som till exempel Paulus ord till thessalonikerna att »pröva allt« för att få ett slags alibi för sin antikarismatik.
– Botemedlet mot till exempel självupptagenhet ligger ju inte i att ta avstånd från sund karismatik. Vi tror ju på ett liv i den helige Ande och på det karismatiska. Därmed behöver vi leva med urskiljning för att bära god frukt och ha den äkta varan. För allt är inte Gud som glimmar.
Jag märker hur skärpan är där. Nu är det inte längre Magnus som ger återblickar från sin tjänst. Samtalet har nått en nerv som berör honom djupare och läraren har vaknat. Medan jag dricker upp mitt kaffe berättar han om ett par av sina ledstjärnor kring sund karismatik, där han ser den karismatiska funktionen som fyrfaldig:
– Gåvornas syfte är för församlingens bästa. De finns också där för att stärka enheten. Beskrivningen av församlingen i Korinth i bland annat Första Korinthierbrevets tolfte kapitel handlar ju om hur den spektakulära karismatiken skapar splittring i stället för att vara ett enande tecken. Då är det inte så märkligt att kärlekens lov behöver följa i kapitlet därefter. Den tredje funktionen som vi tydligt ser i Apostlagärningarna är att under och tecken sker främst utanför kyrkans väggar. Detta för att Kristus ska bli upphöjd även bland dem som ännu inte tror. Den sista funktionen handlar om att förhärliga Kristus. En klok fråga att därmed ställa sig är vad strålkastaren är riktad mot och vad strålkastaren gör med oss.
Här har ökenfadern Longinos, som hade gåvan att bota sjuka, blivit ett föredöme. Med inlevelse återger Magnus berättelsen om den cancersjuka kvinnan som gick ut i öknen för att söka hans hjälp. I eftersökandet stöter hon ovetande på Abba Longinos. Han säger dock: »Varför söker du efter honom? Vet du inte att han är en riktig skojare?« Abban fortsätter: »Gå, Gud botar dig, men den där Longinos ska du akta dig för.« Kvinnan går därifrån. I samma stund blir hon botad från sin sjukdom. När vännerna senare ber henne beskriva mannen hon mött utbrister de: »Men det var ju han, Abba Longinos!«
– Här har vi ett helt annat sätt att förhålla oss till framgång och kändisskap. Det handlar inte bara om att ge ära till den som äras bör, det handlar även om vår frälsning. Vi människor är inte byggda för att ta emot tillbedjan, då går vi sönder. Se på vilken artist eller skådespelare som helst. Bördan blir helt enkelt för tung att bära.
Magnus har under åren tveklöst fått bevittna många övernaturliga ting, både i offentlighetens ljus och i Andens ledning i vardagen. Redan som ung ansågs han bära en stark förkunnelsegåva med en tydlig pionjäranda. Men när bekräftelsen ökar från omgivningen i form av attraktiva erbjudanden och större ansvar, märker han också att det gör något med honom. För att tackla denna yttre framgång börjar han söka sig ut på nya vatten. Regelbundna retreater och andlig vägledning blir nyupptäckta skatter som han i dag inte vill leva utan. Han beskriver det själv som att han lämnade »fyrverkerikarismatiken« och blev en lågmäld karismatiker.
– Vi bör nog inte söka efter det spektakulära. Det är per automatik inte karismatik.
Kanske behöver vi bredda förståelsen av vad begreppet karismatik innebär. Personligen tror jag att Andens verk främst uppenbaras genom Ordets förkunnelse och genom sakramenten. Hela våra liv genomsyras ju av Andens verk. Borde vi inte vara lika förundrade över när Herren verkar i såret på kroppen som håller på att helas? Eller att vi andas, visst är det ett mirakel i sig?
Efter tilltalet om att starta Johanneskyrkan föds en dragning till den historiska kyrkan. Magnus reser till Holy Trinity Brompton, en anglikansk kyrka i London, internationellt känd som den kyrka där Alphakursen föddes. Där ser han hur man gifter liturgi med passionerad lovsång och Andens verk. Han börjar söka efter hur de i hemförsamlingen kan kombinera dessa. De börjar fira nattvard varje söndag med en genomtänkt liturgi. Tunehag menar att i en tid där tron reducerats till ett tankearbete och känslostämningar, blir sinnenas och kroppens gudstjänst viktiga att lyfta fram:
– Jag tror att det ligger mycket i att tro med kroppen. När jag böjer knä gör det något med mig och min själ. Jag tror också att vi bör ha en reell förväntan på Guds löften. Han har ju lovat att vara närvarande i Ordet och bordet. Men närvaron uppenbaras ofta på ett för oss oansenligt sätt, i det enkla brödet och vinet. Förväntar vi oss fyrverkerier varje gång kommer vi att bli besvikna.
Kaffet är slut och vi ska gå in för landning. Jag har några frågor kvar och passar på att fråga hur en så väletablerad förkunnare plötsligt väljer att arbeta på IKEA kundservice.
För att återge vad som skedde kring 2003 använder han ord som »inre kris« och »omorganisation«. Sedan 18 års ålder har det varit gasen i botten och Magnus börjar nu känna av flera klassiska utmattningssymptom. En räddning blir därför att ta steget tillbaka från offentligheten. Han läser flera kurser på universitet och upptäcker vilan och kraften i reflektion. Och tar ett vikariat på IKEA. En arbetsplats han är kvar på än i dag. Han kombinerar detta med ett liv i behagligare tempo, förkunnelse och förberedelsetid.
– Jag älskar mitt jobb på IKEA. Här finns ett stort genomflöde av personal och många av mina kollegor tillhör en annan etnicitet. Jag skulle nog säga att tiden här har gett mig ett nytt självförtroende som troende. Här är det inte tabubelagt att vara pastor, och mina kolleger är dessutom oerhört frimodiga med sina egna övertygelser. När en kollega en dag började tala om sina seanser fortsatte jag att berätta om under och tecken jag har varit med om. Det väcker intresse. Att predika går sällan hem, men att dela berättelser är annorlunda. Ibland får jag en ingivelse att dela något specifikt till en kollega. Jag tror att Anden verkar genom att jag finns där. I det kan jag vila.
Hur upplever du att Gud verkar och leder i vardagen?
– Jag tror att vi behöver betrakta de långa linjerna genom livet för att kunna svara på det. Vi är inte alltid medvetna om Guds ledning och godhet utan ser det ofta först i efterhand. Kanske att denna »omedvetna karismatik« bevarar oss.
Det behövs också reflektion. Ta Emmausvandrarna som exempel. De var så förvirrade och bedrövade att de missade att det var den de sörjde som satt framför dem och åt. Men under nattvarden öppnas deras ögon och de säger i mun på varandra: »Brann inte våra hjärtan?« Berättelsen säger oss något om just reflektion, vilket är en stor bristvara i dag.
Han talar även till sig själv. Med ett tidigare tempo på upp till fem predikningar per helg, blev upptäckten av reflektion en vändpunkt. Numera tar han nästan på daglig basis en stund av kvällsreflektion i Ignatius anda för att sortera dagens upplevelser och reflektera med frågor som: Hur har Jesus kommit mig till mötes i dag? Vilka erfarenheter har dragit mig närmare Gud? Hur kan jag urskilja Andens dragning i mina tankar och känslor?
Det märks att han trivs med livet. Det är ett nytt kapitel som skrivs på flera sätt. Härom veckan gifte han och hustrun Ragnhild bort sin äldste son i USA medan yngre sonen bor kvar i Linköping. Men både Magnus, och hustrun Ragnhild som arbetar som läkare, har hittat hem i församlingen och på sina arbetsplatser. Han är inte full av ouppfyllda drömmar utan är nöjd med att spela andra fiolen i församlingen, som han uttrycker det, efter att länge ha arbetat operativt.
Vad har fört dig till EFS efter många år på annat håll?
– Den lutherska teologin har jag levt med under nästan 25 års tid, med betoning på Guds nåd som dess starkaste klangbotten. Jag har under många år varit »känslomässigt sakramental«, det vill säga att jag talade och tänkte om sakramenten där Gud är närvarande utan att ha en teologi som backade upp det. Därmed blev steget att landa i en uttalad luthersk teologi inte särskilt stort. Ämbetssynen var inte längre kontroversiell för mig.
Varför bli präst 25 år efter att du upptäckt den lutherska läran?
– Det blev aktuellt först när jag flyttade till Malmö. Jag är 54 år och prästvigs inte för min skull utan för min församlings skull, Malmö Öresundskyrkan. Där finns ett behov av fler präster. Jag har därför det senaste året gjort kompletterande studier och kunde före sommaren tentera av det som behövdes.
Från att ha varit en erkänd evangelist som längtade efter att bli »världsevangelist«, ser han sig i dag som en förvaltare av evangeliet. Hans livsmotto handlar om att vara trogen sin gåva som förkunnare av ordet. Kanske en viktig fråga att fortsätta undervisa kring är den som dröjer kvar när vi skiljs åt vid caféet: Hur formar vi, med evangeliet i centrum, församlingar och lärjungar som kan vara fullt ut karismatiska?
MEST KOMMENTERAT
Hallå där Helena Eriksson …
EFS breddar stödet till Östafrika
Tuff verklighet för återvändare i Irak
Växa upp utan att växa bort
Vem är präst – egentligen? Om det allmänna prästadömet