»Gud sade ›Människan har blivit som en av oss […] Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig‹« (1 Mos 3:22a, 11:6b).

ChatGPT har under det senaste året varit den uppkopplade världens stora fascination. Den är en så kallad LLM (Large Language Model), vilket enklast kan beskrivas som en gigantisk prediktiv modell för mänsklig text. Tekniken i sig är ingenting nytt, men graden av avancemang har nog förbluffat många. Så till den grad att vissa fruktar att vi snart står inför ett »maskinernas uppvaknande«, stunden då människan skapat något med en intelligens som överträffar hennes egen. Andra, mig inkluderat, för kanske inte en fullt lika apokalyptisk ton, men oavsett verkar de flesta vara ense om att generativ AI kommer skaka om ett och annat, och att konsekvenserna inte alltid kommer vara så lätta att hantera. 

För vissa berör kanske ChatGPT existentiella frågor om vad det innebär att vara människa. En fråga jag ställer mig är om vi som kyrka är redo att hantera de kulturella skiftningar, som ofta kommer i svallvågorna av ny teknik och förändrade informationsflöden? 

I en värld som redan är fylld av spänningar och ökad polarisering, har sanningen aldrig varit mer relativ, och belastningen på mig som enskild individ att syna bakomliggande agendor har aldrig varit större. Ny teknologi med generativ AI gör inte direkt landskapet mer lättnavigerat. Nej, det är kanske inte så konstigt att min fascination för AI också är ambivalent.

Det paradigmskifte inom programmering som föranlett den stundande AI-revolutionen, har sina rötter ända tillbaka till 1950-talet. Istället för att ge datorn en stelt definierad instruktionsbok, så låter man en självlärande funktion långsamt forma en trendlinje genom hutlösa mängder datapunkter. Fördelen med detta är att man inte längre för hand måste bryta ner problemen i dess minsta beståndsdelar, utan kan luta sig tillbaka medan algoritmen själv hittar de nödvändiga kopplingarna. Om det i grunden handlar om memorering när algoritmerna lär sig att härma bilder eller text, är omdebatterat. Oavsett blir systemen dynamiska på ett sätt som skapar helt nya möjligheter.

Men det finns också problem.

I AI-forskning finns ett begrepp kallat »the alignment problem«, på svenska ungefär »inriktnings-problemet«; när vi skapar dessa system, hur säkerställer vi att de beter sig moraliskt och i enlighet med människans syften? Att systemet eftersträvar sanning och fakta? Dessa system har nämligen en ovana att fara med osanning. Jag brukar jämföra ChatGPT vid en ruggigt bra kill-gissare, det vill säga en som låter som han vet vad han pratar om men i grunden bara gissar. Nog är ChatGPT en slags avspegling av mänskligheten, men långt ifrån den Übermensch som transhumanisterna hoppas på. Snarare är den en kameleont som antar mänsklighetens alla sidor på samma gång, inte bara de ljusa.

Att experter nu pratar om ett slags »maskinernas syndafall«, har fått mig att reflektera över hur Gud väljer att ta itu med mänsklighetens »alignment problem«.

En vanlig fördom jag hör bland mina icke-troende vänner är att man som kristen bara lever under regler och en rädsla för att synda. Men nystar man lite i det så kommer det ofta fram hur skuld och skam är något djupt mänskligt. Att vi inte alltid lyckas hålla oss till vår omvärlds förväntningar på oss, än mindre våra egna ideal, kan få oss att göra många destruktiva saker – som att söka efter vår omgivnings validering, eller att projicera våra tillkortakommanden på vår omvärld genom att sätta på oss offerkoftan. Utan tron på en Gud är vi förpassade till att gräva i oss själva efter en försoning som aldrig kommer att vara annat än relativ och otillräcklig.

I Bibeln läser vi att »människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun«. Att Jesus är »brödet som har kommit ner från himlen«, »sanningen och livet«. Hans kropp och blod är »verklig föda och verklig dryck«. Bilderna och liknelserna kan tyckas märkliga. Men i dem möter vi en Guds hemlighet i hur han väljer att ta itu med människans fallna natur. Visst hade Gud genom en perfekt instruktionsbok av väl valda lagar kunnat gå människan till rätta. Men nog hade det upplevts ganska stelt; för inte finns det väl några lagar som har kraft nog att kunna förvandla en människas hjärta?

Istället väljer Gud en annan väg. En där han visar att sanningen har en röst, kärleken har ett ansikte, godheten har en gestalt. En där han möter oss ansikte mot ansikte, en där han själv, på det mest grafiska sätt, visar på sin lidelse över människan. En väg där vi fysiskt får ta emot honom i form av bröd och vin, en väg vi inte bara måste lära, utan som vi kan lära känna. En där han själv tar boning i oss.

Hur AI-experterna tar itu med »the alignment problem« återstår att se. Men en sak är säker, att Guds väg kommer vara svår att slå. 

• Della
• Twittra