Prästen och professorn Jan-Arvid Hellström från Öckerö i Bohuslän, var en aktiv man med många strängar på sin lyra. I hans stora produktion finns skönlitteratur, lyrik, kyrkohistoriska böcker och humoristiska deckare. På 70-talet skrev han andliga visor som han framförde tillsammans med sin fru Lena. I 1986 års psalmbok har han både många översättningar och bearbetningar och även ett par original, exempelvis vigselpsalmen Som mannen och kvinnan i glädje tillsammans.

Åtta år senare fick vi Psalmer i 90-talet. Hellström, då biskop i Växjö stift, var ordförande i den arbetsgrupp som gjorde urvalet. Han bidrog själv med fem egna texter och flera översättningar. En av dem var Som liljan på sin äng (SvPs 798). Det märks både här och i den vanliga psalmboken att Hellström var en skicklig och känslig författare.

Den flitige biskopen var ofta ute och höll föredrag. Samma år som Psalmer i 90-talet kom ut var Hellström en kväll i december i Kalmar och talade för en frimurarorden. Ett ämne han ofta återkom till och så även denna kväll var döden, rättare sagt att vi hela tiden lever så nära döden. Väggen som skiljer liv och död åt är ju så tunn. På hemväg fick bilen sladd i det dåliga väglaget och både han och de två andra i bilen omkom. Hellström blev 53 år gammal.   

Jan Arvid Hellström har lämnat ett rikt arv till kyrkans psalmsång. Men den psalm som alldeles särskilt blev hans testamente är Som liljan på sin äng, som självklart togs med i det nya psalmtillägget från 2002. Denna psalm, med sin djupt bibliska text och följsamma melodi, har många tagit till sitt hjärta. Den blundar inte för den oundvikliga döden, men framför allt talar den om Gud som hela tiden bär oss och hela skapelsen intill minsta sparv, och hoppet om det eviga livet.

När det är kväll, vid begravning eller minnesstund, eller när vi vemodigt konstaterar att sommaren är slut, passar Som liljan på sin äng bra. Den vackra, självklara folkmelodin gör det lätt att sjunga med.

• Della
• Twittra