Solens strålar har trängt igenom molnen och värmer Stockholm denna höstdag. Det råder full aktivitet inne i S:ta Clara kyrka, trots att det är en vanlig torsdagsförmiddag. Carl-Erik Sahlberg är bara på besök i Sverige, men det syns att han känner sig hemma här. Han tar oss till det lilla caféet i kyrkan, och på vägen hinner vi bli avbrutna flera gånger av människor som vill hälsa eller säga något. Han är älskad. Det märks. Och det är kanske inte så konstigt. Det här var ju hans andra hem i närmare 25 år. Det var här det bara var tre gudstjänstbesökare när han först kom hit och man funderade på om kyrkan skulle göras om till badhus istället. Det var här som han och hans medarbetare började be på allvar och människor började strömma in. Det var här han såg till att diakonala verksamheter, såsom den på prostitutionstäta Malmskillnadsgatan och på den stökiga Plattan, gick från ord till handling. Det var här den makalösa historien om en av Sveriges mest omtalade kyrkor tog sin början. Historien där Carl-Erik Sahlberg har haft nyckelrollen.

– Det känns som en stor gåva, en stor bonus när jag tänker på det, säger Carl-Erik och fyller en papperskopp med svart kaffe. Det är nästan som att jag känner mig ovärdig att få vara med om det som hände här i S:ta Clara, säger han och fortsätter:

– Det är inte många präster som får uppleva att gå från en tom kyrka till en fullsatt. Att gå från en traditionell diakoni med dagledigverksamhet till att betjäna hundratals eller tusentals människor. Att jag, lilla Jämtlandspojken, fick vara med om det är stort. Jättestort. Jag är så djupt, djupt tacksam till Gud. Sedan har jag naturligtvis haft jättebra medarbetare.

Han kallar det ”Miraklet S:ta Clara”, och nu, precis på hans 70-årsdag i slutet av oktober, släpper han en bok med samma titel.

– Vi har väldigt mycket studiebesök i S:ta Clara. Ofta är det någon som vittnar om vad de varit med om här, och jag tror det där griper tag i en. Prästerna tänker nog att det är bra att exempelvis en grupp konfirmander får se en kyrka som gör någonting, där människor blir befriade och får sina liv förvandlade tack vare Jesus. Det är levande vittnesbörd.

Miraklet S:ta Clara, som ges ut av Semnos förlag, är en praktisk bok för församlingsbyggare där Carl-Erik ger nycklar för en växande kyrka.

– Idén kom upp när diakonerna och prästen Nils Lindskog uttryckte att de grupper som kommer hit gärna vill ha med sig något material. Då tänkte jag att jag kunde skriva ner det medan jag ändå har det ganska levande.

Det är snart tre år sedan Carl-Erik avtackades och gick i pension. Vad har du tagit med dig från tiden här i S:ta Clara? undrar jag.

– Att det går att vända en trend. Det går! Stockholm är kanske världens mest sekulariserade huvudstad och S:ta Clara ligger mitt i den. Det skulle vara helt omöjligt. Men det gick och det går!

Sedan tre år bor han tillsammans med sin fru Overa i Tanzania. En dröm och plan de hade haft sedan många år.

– För mig fanns det inte på kartan att avskedspredika och sedan inte göra något mer. Nej, när du är i den här åldern, lägg inte av! säger han och skakar på huvudet, och fortsätter:

– Jag upplevde, och upplever fortfarande. Jämfört med när jag var nybliven präst, har jag nu jättemycket mer erfarenhet, kontakter och plattformar. Livs­erfarenhet. Och förhoppningsvis lite kunskap om ekonomi och annat som är bra att kunna. Att då bara sätta sig ner, nästan som att gräva ner sitt pund … Nej.

Paret Sahlberg byggde hus i Tanzania i ett område de fick köpa förmånligt av Overas pappa. Tillsammans driver de nu en verksamhet för föräldralösa barn.

– Vi visste att det fanns många föräldralösa barn i Tanzania. Från början tänkte vi oss ett traditionellt barnhem med runt femtio barn. Men flera röster som vi mötte på vägen, och vårt inre vittnesbörd, sa att vi istället ska bygga familjer.

De kallar det familjehem där barnen får bo i familjer.

– Vi använder vanliga familjer som är villiga att ta emot barn. Det är unikt.

Verksamheten startades 2006 och nu i oktober har de 23 familjehem som tagit emot de runt 200 barn som hittills fått hjälp.

– Vi fokuserar på riktigt föräldralösa barn. En hittade vi på en soptipp, någon annan i skogen och två låg i en svinstia, vilket fick byordföranden att vädja om att vi skulle ta hand om dem. De är alltså inte bara fattiga barn, utan de är väldigt fattiga.

Familjerna de placerar barnen i är noga utvalda.

– Varenda familj vi utser till familjehem besöker vi innan. Ofta är det kanske en evangelist i den lutherska kyrkan som säger att han möter så många fattiga och föräldralösa barn att han skulle vilja starta ett familjehem i sitt eget hem. Då åker vi dit och tittar att det ser bra ut och har en bra standard med tanzaniska mått mätt. Vi vill inte att det ska finnas sprit i hemmet, till exempel. Sedan hjälper vi dem ekonomiskt, med våningssängar och liknande.

För Carl-Erik och Overa är det viktigt att verksamheten vilar på kristen grund.

– Även om vi tar emot muslimska barn vill vi att de ska veta att de kommer till ett kristet sammanhang där morgonbön, aftonbön, söndagsskola och liknande är en självklarhet, säger han och tillägger:

– Vi är också måna om att de som driver ett familjehem ska kunna försörja sig själva, men också tro stort om Gud.

Han berättar att det är en stor fördel att Overa är från Tanzania.

– Vi är en svensk och en tanzanier som driver det här. Det är en oerhörd styrka att Overa kan språket och kulturen och jag kan bidra med min erfarenhet. En annan viktig sak är att vi inte tigger om pengar. Vi skickar inte in skrivelser hit och dit för att få pengar. Det kommer in pengar på något sätt ändå. Det är oerhört befriande. Det gör att vi inte heller behöver känna att någon styr oss eller att någon lägger sig i. Gud är trofast, Han bär.

Både Overa och Carl-Erik undervisar också i den lutherska kyrkan som de bor åtta kilometer ifrån.

– Jag undervisar i kyrkohistoria och Overa i blandade ämnen. Jag har också blivit ombedd att undervisa i den lutherska kyrkans universitet, där jag bland annat undervisar i världshistoria och i syd­afrikansk historia.

Han berättar att kristenheten i Tanzania skiljer sig mycket från den svenska.

– Om Tanzania spelar i Division 1 i kristen tro i världen spelar Sverige i Korpserien. Ibland tycker jag att de som företräder svensk kristenhet nästan kan se ner på de som spelar i Division 1, trots att de spelar i Korpserien, säger han och fortsätter:

– Den lutherska kyrkan i Tanzania är en av världens största lutherska kyrkor. Där är kyrkorna fullsatta, Gud är verklig och det finns till och med bussar som har kristna namn. Det är lite av en annan värld.

Han tycker att Svenska kyrkan genomgår en kris. Vad saknas? frågar jag.

– Tilltron till Ordet, säger Carl-Erik snabbt och bestämt. Vi har ändå lovat vid ett altare en gång att vi ska vara trogna Guds ord och våra bekännelseskrifter.

Hans oro för Svenska kyrkan har gjort att han nu tillsammans med prästen Hans Lundaahl ligger bakom ett nytt böne-nätverk.

– Vi har mött så många som är uppgivna. Det är Hans Lundaahl som leder detta som kommer att heta ”Vägen” och är öppet för alla, både lågkyrklig och högkyrklig ämbetssyn. Det här kommer bli något stort, tror jag. Vi måste vända en trend i Svenska kyrkan. Vi måste få ett slut på medlemstappet, att det finns församlingar som inte är gudstjänstfirande och komma tillbaka till Ordet. Vi behöver en bibel-väckelse.

Den 25 oktober fyller Carl-Erik 70 år. Dagen innan ska han ta emot ett pris, som ännu är hemligt, i Uppsala. På födelsedagen predikar han i S:ta Clara kyrka och kommer att firas med kaffe efteråt. Men att han fyller 70 år innebär inte att han trappar ner.

– Jag tror att jag har mycket kvar att ge. Jag har två drömmar: att utveckla barnarbetet i Tanzania, som jag tyvärr tror kommer att expandera då ännu fler barn behöver hjälp. Sedan skulle jag vilja vara med att vända Sverige och se något nytt i Svenska kyrkan. Det är en stor dröm och det kan vara en hel del uppförsbacke.

Vi promenerar ner mot folkvimlet längs Klarabergsviadukten. Trodde han, eller drömde han, att det var så här hans liv skulle bli när han var ung? frågar jag honom avslutningsvis.

– Nej, jag trodde nog att jag skulle bli biskop eller domprost. Fast jag tycker nästan att det här blev bättre. Jag fick en bredare plattform på det här viset, säger han och fortsätter:

– När jag bekände mig som kristen var jag 16 år. Vi hade vi det ganska fattigt, mina föräldrar var skilda och mamma hade tre olika jobb för att få ihop allt. Kort efter min bekännelse fick jag ett kuvert med pengar från en anonym givare. Det blev på något sätt ett tecken för mig hur det är att gå med Gud. För så tycker jag att det har varit. Visst, en del utmaningar och motgångar också, men antingen har berget gett sig eller så har jag hittat en väg runt det, säger han, stannar upp ett slag och avslutar:

– Jag vill verkligen säga det till den yngre generationen: vandra med Gud, det har välsignelse med sig. Det håller, ända in i kaklet!

• Della
• Twittra