Värmlänningen Nils Frykman har skrivit många omtyckta sånger, som O sällhet stor och Min Gud när jag betänker. Egentligen hette han Larsson, men när han började studera till lärare i Karlstad tog han sig det lite elegantare namnet Frykman. Hans sånger går i dur och nåden, glädjen och tacksamheten dominerar i hans texter; så kallas han också »Den kristna glädjens sångare«. 

Nils var medlem i  EFS, men på 1870-talet delades många EFS-föreningar och det bildades en ny, frikyrklig församling i Sunne där han gick med och även predikade en hel del. Men då uppstod ett problem. En lärare skulle ha luthersk tro, man kunde inte ha en missionsförbundare som skollärare. Så trots att många i socknen uppskattade den gudfruktige magistern tvingades Frykman välja: antingen lärare eller frikyrkoman. Han valde församlingen, blev pastor där och begärde avsked från sin lärartjänst.

Tre år senare brann Sunne kyrka. Fast de frikyrkliga inte fick använda socknens lokaler, gick då Nils Frykman, som var ordförande, till kyrkoherden och erbjöd kyrkan att hålla sina högmässor i deras nybyggda missionshus.

Frykman hade en stor familj (hans fru Betty födde tio barn) och pastorslönen var säkert blygsam. Men 1883, samma år som han tog avsked från skolan, skrev han den sång som han själv tyckte blev hans bästa: Min framtidsdag är ljus och lång (SvPs 302). Som Guds barn har vi en far som leder oss och sörjer för oss – och vi har ett mål för evigheten. Vår framtid är ljus!

Hans egen väg gick några år senare till Amerika. Där fanns vid den tiden inte mindre än 40  svenska kyrkor bara i Chicago och han blev kallad att vara pastor i en av dem. Men miljonstaden Chicago kändes för stor för Frykman, som efter några år tog tjänst på en mindre plats. Sina sista år bodde han och familjen i svenskbygderna i Minnesota. På hans gravsten i Minneapolis finns första versen på Min framtidsdag är ljus och lång samt en lyra, som påminner om sångens stora betydelse i hans liv.

• Della
• Twittra