Amazing Grace sägs vara världens mest sjungna och älskade psalm. Den skrevs redan på 1700-talet men det är faktiskt först på senare tid som den har blivit vida känd. När jag var tonåring hade inga svenska samfund den i sina psalmböcker och jag tror inte heller att vi sjöng den i ungdomsgruppen.

Texten skrevs av John Newton från England men det var främst i USA som den började spridas under 1800-talet, bland annat hade väckelsesångaren Ira Sankey den på sin repertoar. Från början användes flera olika melodier, med tiden blev det den vi sjunger numera, troligen en amerikansk folksång.

När grammofonskivan kom på 1930-talet spelade många gospelsångare in Amazing Grace. 

På 60-talet blev den mera allmänt känd när folksångare och andra profana artister i USA sjöng den i medborgarrättsrörelsens kamp och mot Vietnamkriget. Själv minns jag när jag hörde Judy Collins mäktiga a cappella-version 1970, en inspelning som hamnade på topplistorna i både USA och England.      

Två år senare, 1972, hände något helt osannolikt. En inspelning av Amazing Grace med The Royal Scots Dragoon Guards, en skotsk militärmusikkår med säckpipor, blev en jättesuccé och låg etta på Englandslistan i fyra veckor. Det är en av de mest osannolika skivor som någonsin toppat Englands topp 30! Den blev även etta på topplistorna i fem andra länder och såldes i nära åtta miljoner exemplar.  

Och sången blev ju känd även i Sverige, inom några år skrevs minst fyra olika svenska texter. Den första, som blev mycket omtyckt, börjar: »Förundrad jag hör ett glädjens bud«. Till 1986 års psalmbok tog dock Kyrkomötet den mästerlige Anders Frostensons översättning Oändlig nåd mig Herren gav (SvPs 231). Frostenson är trogen innehållet i originalet, skriver med enkla och klara ord och han beskriver skickligt Newtons dramatiska omvändelse i strofen: »Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam.« Så enligt mig var det ett rätt val till Psalmboken.

• Della
• Twittra